En dag till utan familjen

Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

 

[kolblakkur]

Jag ser det ändå som positivt att du faktiskt VILL mötas.

Vad skulle krävas för att du skulle kunna förlåta och dra ett streck över det som varit? Kanske kan du börja med det som utgångspunkt?

 

[Inte_Ung]

Vad är det som en familj skulle ge dig som du inte kan få på annat sätt?

 

[Magiana]

Jag ser det ändå som positivt att du faktiskt VILL mötas.

Vad skulle krävas för att du skulle kunna förlåta och dra ett streck över det som varit? Kanske kan du börja med det som utgångspunkt?

Nej, under rådande omständigheter så vill jag inte mötas. Ingen i familjen kommer att ändra sig (vilket är en förutsättning för att jag ska kunna förlåta) och jag klarar inte det. Så den bästa lösningen är att inte ha kontakt, men det är också en jävligt dålig lösning. Någon bra lösning finns inte. Jag kan i alla fall inte påverka något.

Vad är det som en familj skulle ge dig som du inte kan få på annat sätt?

Ett sammanhang. En plats i "min flock". Rötter.

Det finns inga vänner som jag kan ha istället för en familj.

 

[Inte_Ung]

Ett sammanhang. En plats i "min flock". Rötter.

Det finns inga vänner som jag kan ha istället för en familj.

Andra släktingar för rötterna kanske och vänner för flocken.
Jag har brutit med mina föräldrar av olika orsaker så jag vet att det går utmärkt att skapa ett liv på egen hand.
Barndomsvänner och människor som jag har känt länge får bli mina rötter och min flock.

 

[MiaMia]

Ett sammanhang. En plats i "min flock". Rötter.

Jag tror du överskattar hur automagiskt sambandet mellan familj och sammanhang etc. är.
Och underskattar de alternativa sätt som finns för att uppnå motsvarande.
Jag undrar ändå om det inte är nätverk och sammanhang som du saknar mer än specifikt att det ska vara just i form av en familj.

 

[Magiana]

Andra släktingar för rötterna kanske och vänner för flocken.
Jag har brutit med mina föräldrar av olika orsaker så jag vet att det går utmärkt att skapa ett liv på egen hand.
Barndomsvänner och människor som jag har känt länge får bli mina rötter och min flock.

Jag har inga andra släktingar. Visst, det finns väl lite kusiner och så, men jag har aldrig haft kontakt med dem. De bor dessutom i Finland så vi delar inte ens språk.

Jag har inga barndomsvänner heller. Eller det finns några jag umgicks med som barn, men vi umgås inte längre. En knöt jag aldrig an till och den andra har aldrig tid att prata. Hon måste alltid lägga på telefon efter 3 minuter så jag har släppt henne. Hon är uppenbarligen inte intresserad av att ha kontakt.

Jag tror du överskattar hur automagiskt sambandet mellan familj och sammanhang etc. är.
Och underskattar de alternativa sätt som finns för att uppnå motsvarande.
Jag undrar ändå om det inte är nätverk och sammanhang som du saknar mer än specifikt att det ska vara just i form av en familj.

Jag tror inte att nätverk och sammanhang som känns som en familj går att uppnå.

Jag kunde inte vara trygg i min ursprungsfamilj och jag kommer aldrig att känna mig trygg på annat sätt heller. Det är ensamhet som är min lott.

 

[Inte_Ung]

Jag tror inte att nätverk och sammanhang som känns som en familj går att uppnå.

Jodå, det gör det.
Men det krävs ju att man lägger in litet egen ansträngning i det hela.
Man får skapa sig en egen, ny flock att tillhöra.

Bra ställen att hitta en ny flock på är arbetsplatser och föreningar.

 

[bettysmatte]

Jodå, det gör det.
Men det krävs ju att man lägger in litet egen ansträngning i det hela.
Man får skapa sig en egen, ny flock att tillhöra.

Bra ställen att hitta en ny flock på är arbetsplatser och föreningar.

Jag håller absolut med. Jag är på jobbet mellan kl 7:00 och 15:30 varje dag, och det känns verkligen som om jag har en "flock" där. Det är en hyfsat stor arbetsplats med ca 100 personer. Vissa människor kommer och går, såklart, men det finns ett antal personer som jag har arbetat med nu i flera år. Visst har de blivit en "flock" för mig utan att på något vis vara släkt med mig. Jobba hemifrån hade nog varit döden för mig. Visst kan man önska ibland när det är väldigt stressigt att man kunde sitta hemma i lugn och ro och arbeta undan vissa uppgifter. Men helt generellt tycker jag om att ha kollegor omkring mig under dagen.

 

[Magiana]

Jodå, det gör det.
Men det krävs ju att man lägger in litet egen ansträngning i det hela.
Man får skapa sig en egen, ny flock att tillhöra.

Bra ställen att hitta en ny flock på är arbetsplatser och föreningar.

På mitt förra jobb blev jag mobbad (vilket ledde till panikångest och över 10 års sjukdkrivning) och i föreningar hittar jag aldrig vänner. Jag håller alltid folk på en armlängds avstånd. Något annat förmår jag inte. Att komma någon känslomässigt nära kan jag inte. Det är ångestskapande och gör alltid ont.

Jag klarar bara av att ha ytliga vänner och det ger inte någon närhet eller trygghet. Ingen är en daglig del av mitt liv.

 

[Magiana]

Jag håller absolut med. Jag är på jobbet mellan kl 7:00 och 15:30 varje dag, och det känns verkligen som om jag har en "flock" där. Det är en hyfsat stor arbetsplats med ca 100 personer. Vissa människor kommer och går, såklart, men det finns ett antal personer som jag har arbetat med nu i flera år. Visst har de blivit en "flock" för mig utan att på något vis vara släkt med mig. Jobba hemifrån hade nog varit döden för mig. Visst kan man önska ibland när det är väldigt stressigt att man kunde sitta hemma i lugn och ro och arbeta undan vissa uppgifter. Men helt generellt tycker jag om att ha kollegor omkring mig under dagen.

Det går inte att bli känslomässigt nära med kollegor. Oavsett hur många jag har omkring mig så är det alltid ytliga kontakter. För övrigt tycker jag det är jobbigt med en massa folk runt omkring mig. Jag orkar inte prata jämt. Jag vill hellre ha tyst gemenskap.

 

[bettysmatte]

Det går inte att bli känslomässigt nära med kollegor.

Varför skulle inte det gå, menar du?

 

[Magiana]

Varför skulle inte det gå, menar du?

För att jag inte kan. Kollegor är inte en del av mitt privatliv.

 

[vallhund]

Jag upplever att du har en förvrängd o orealistisk syn på vad en familj är o deras betydelse, man blir inte automatiskt hel o lycklig för att man lever nära sin familj. Ofta är det tvärtom.
Vi är många som helt brutit med sin urprungsfamilj för att slippa destruktiva mönster, för att få växa o utvecklas i frihet.

 

[Kattennizze]

På mitt förra jobb blev jag mobbad (vilket ledde till panikångest och över 10 års sjukdkrivning) och i föreningar hittar jag aldrig vänner. Jag håller alltid folk på en armlängds avstånd. Något annat förmår jag inte. Att komma någon känslomässigt nära kan jag inte. Det är ångestskapande och gör alltid ont.

Jag klarar bara av att ha ytliga vänner och det ger inte någon närhet eller trygghet. Ingen är en daglig del av mitt liv.

Jag förstår vad du menar, men efter att jag bytt jobb och verkligen hittat rätt ställe är mina kollegor min stora trygghet och min flock! Jag menar bara att det kan ändras, och det jag aldrig trodde var möjligt blev möjligt. Jag är fortfarande helt förundrad.

 

[Magiana]

Jag upplever att du har en förvrängd o orealistisk syn på vad en familj är o deras betydelse, man blir inte automatiskt hel o lycklig för att man lever nära sin familj. Ofta är det tvärtom.
Vi är många som helt brutit med sin urprungsfamilj för att slippa destruktiva mönster, för att få växa o utvecklas i frihet.

Att alltid tillbringa julafton ensam eller med främmande människor är inte särskilt kul det heller. Eller att behöva svara "ingen" när jag får frågan på sjukhuset vem de ska skriva upp som anhörig.

Jag känner mig rotlös helt utan plats någonstans.

Jag förstår vad du menar, men efter att jag bytt jobb och verkligen hittat rätt ställe är mina kollegor min stora trygghet och min flock! Jag menar bara att det kan ändras, och det jag aldrig trodde var möjligt blev möjligt. Jag är fortfarande helt förundrad.

På mitt jobb är det familjär stämning, men det räknas inte som familj. Ingen är en del av mitt liv. Den dagen jag slutar på jobbet kommer de kontakterna försvinna.

 

[Sonic76]

Har ju samma läge så sett, jag har ingen att uppge som kontaktperson
Nu när jag blir arbetslös är det inte ens nån som kommer att sakna mig om nåt händer

 

[Magiana]

Har ju samma läge så sett, jag har ingen att uppge som kontaktperson
Nu när jag blir arbetslös är det inte ens nån som kommer att sakna mig om nåt händer

Du har i alla fall haft en familj som inte har övergett dig. Jag har blivit dumpad i parti och minut. Och det är väl just det där att jag ständigt blivit dumpad som svider mest. Jag kommer aldrig att duga för någon.

 

[Inte_Ung]

Jag håller alltid folk på en armlängds avstånd. Något annat förmår jag inte. Att komma någon känslomässigt nära kan jag inte. Det är ångestskapande och gör alltid ont.

Jag klarar bara av att ha ytliga vänner och det ger inte någon närhet eller trygghet. Ingen är en daglig del av mitt liv.

Det kanske är just det här som du behöver hjälp med att lösa?
Skriv ut det här inlägget och tag med det till vården.
Det är en smärtsamt öppen beskrivning av hur du mår.
Kram på dig. Du behöver den.

 

[Magiana]

Det kanske är just det här som du behöver hjälp med att lösa?
Skriv ut det här inlägget och tag med det till vården.
Det är en smärtsamt öppen beskrivning av hur du mår.
Kram på dig. Du behöver den.

Jag har sagt detta till vården i lite varierande ordalag, men det har liksom passerat ganska obemärkt.