En dag i taget

Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen, egentligen helt perfekt väder för att vara ute och fixa. Men energin fattas. Jag kan inte motivera mig till att gå ut och fixa jordkällaren eller skörda mina grönsaker, eller rensa i landen och flytta växter. Det känns meningslöst. Vad är poängen? Och samtidigt är det så sorgligt att jag bara ligger apatisk.

Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.

Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.

Men inget av det där finns.

Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.

Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.

Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.

Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.

Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.

Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.

Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.

Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.

@Tranan Den här är till dig:

 

[Tassetass]

Jag har också varit kroniskt sjuk och klarat av det. Personligen ser jag min depression som mycket lindrigare än min panikångest och av den anledningen ser jag det som bisarrt att det ska ta lika lång tid för mig att hantera depressionen som det tog att hantera ångesten.

Sen vad många missar är att jag måste fortfarande få en tid hos vården oavsett om det är för att få terapi eller för att få medicin. Och det är ju det jag haft svårt med. De har ju ställt villkor och krav jag måste uppfylla för att jag ens ska få en tid att träffa läkare. Just nu pustar jag inför nästa rond med dem. Men de gör det inte enkelt precis.

För övrigt är jag fruktansvärt less på medicintjatet. Jag har hört alla argument flera gånger om. Och jag är så jävla less på att höra dem.

Har du varit in och kikat något på Mina vårdkontakter angående egen vårdbegäran?

 

[Magiana]

Har du varit in och kikat något på Mina vårdkontakter angående egen vårdbegäran?

Nej. Jag har glömt bort att man kan göra det.

Och jag har lite allmänt svårt att komma till skott med sådana saker.

 

[Tassetass]

Nej. Jag har glömt bort att man kan göra det.

Om du PM:ar mig vilken mottagning du vill vända dig till, så kan jag prova lägga in den i min Mina vårdkontakter och ta skärmdumpar och förklara hur du ska göra. Om du känner att det skulle kunna hjälpa dig.

 

[Trissa]

För att det är dyrt.

Till Örebro är det 6 mil. Det innebär att 3 timmar försvinner för ett besök.

Med tanke på hur du mår, skulle det inte kunna vara värt det?

 

[Raderad medlem 19815]

Sen vad många missar är att jag måste fortfarande få en tid hos vården oavsett om det är för att få terapi eller för att få medicin. Och det är ju det jag haft svårt med.

Men alltså nej, det måste du inte. Ring en psykolog, boka en tid, klart.

 

[Magiana]

Om du PM:ar mig vilken mottagning du vill vända dig till, så kan jag prova lägga in den i min Mina vårdkontakter och ta skärmdumpar och förklara hur du ska göra. Om du känner att det skulle kunna hjälpa dig.

Problemet är att komma till skott. Bara jag kommer igång så löser sig resten.

 

[Tassetass]

Problemet är att komma till skott. Bara jag kommer igång så löser sig resten.

Därför tänkte jag erbjuda mig att liksom vara skottet.

 

[Magiana]

Därför tänkte jag erbjuda mig att liksom vara skottet.

Så länge jag inte loggar in på sidan lär inget hända i alla fall.

Och i natt sov jag bara 4 timmar så det lär inte hända idag. Jag är mosig i huvudet och det är för mycket andra tankar som snurrar.

 

[Tassetass]

Så länge jag inte loggar in på sidan lär inget hända i alla fall.

Och i natt sov jag bara 4 timmar så det lär inte hända idag. Jag är mosig i huvudet och det är för mycket andra tankar som snurrar.

Tänkte att du kanske redan visste vad mottagningen hette, då hade du bara kunnat PM:a mig utan att behöva bry dig om MV just nu.

 

[Magiana]

Tänkte att du kanske redan visste vad mottagningen hette, då hade du bara kunnat PM:a mig utan att behöva bry dig om MV just nu.

Jag har tyvärr ingen aning. Det är svårt att hitta rätt vård här eftersom jag inte fått någon information när jag flyttade till kommunen. Jag vet inte ens vart man åker om man måste till akuten, men tror att det finns på sjukhuset i hålan en bit bort. När jag flyttade till Norrtälje kommun för 4 år sedan så fick jag ett helt annat bemötande som nyinflyttad.

 

[Tassetass]

Jag har tyvärr ingen aning. Det är svårt att hitta rätt vård här eftersom jag inte fått någon information när jag flyttade till kommunen. Jag vet inte ens vart man åker om man måste till akuten, men tror att det finns på sjukhuset i hålan en bit bort. När jag flyttade till Norrtälje kommun för 4 år sedan så fick jag ett helt annat bemötande som nyinflyttad.

Jag kan göra lite efterforskningar om du vill. Makens släkt har ju en del av sina rötter djupt ner i myllan här i länet så jag kanske kan lista ut var du bör vända dig. Vet dock inte exakt var du bor?

 

[Sonic76]

Jag vet vad den heter om du vill attt jag pm ar tassetass @Magiana

 

[Magiana]

Jag vet vad den heter om du vill attt jag pm ar tassetass @Magiana

Gör det.

 

[Squie]

När jag flyttade till Norrtälje kommun för 4 år sedan så fick jag ett helt annat bemötande som nyinflyttad.

Norrtälje vad jag förstår jobbar på ett helt annat sätt mot resten av Sverige. De har något unikt projekt.

Så informationen är inget man kan "räkna" med att få..den måste man hitta själv (eller med hjälp av andra).

 

[Vallmo]

Fast jag bölar inte utan anledning. Och jag klarar av både posten och Ica samma dag.

Fast folk reagerar olika på en depression.
Jag har haft både utmattningsdepression för 15 år sedan och depression här nu senast för fyra år sedan.
Vid båda tillfällena så "klarade" jag av väldigt mycket. Jag var aldrig apatisk eller så, snarare gjorde jag massa saker fast jag skulle tagit det lugnt istället.

 

[Trissa]

Jag har tyvärr ingen aning. Det är svårt att hitta rätt vård här eftersom jag inte fått någon information när jag flyttade till kommunen. Jag vet inte ens vart man åker om man måste till akuten, men tror att det finns på sjukhuset i hålan en bit bort. När jag flyttade till Norrtälje kommun för 4 år sedan så fick jag ett helt annat bemötande som nyinflyttad.

Nu när man har fritt vårdval så upplever jag att det är mindre info, det är meningen att man ska ta reda på det själv. Loggar man in på 1177 så finns det jättebra info där om det mesta i vårdväg, tycker jag, men det förutsätter ju att man har internet och mobilt bankid. Framförallt äldre blir utanför i det.

 

[Vallmo]

Beklagar. Ni kan inte ändra min åsikt.

Sen har jag inte sagt att det är en skam att använda medicin. Jag förstår bara inte den jävla vurmen kring mediciner som finns. Jag har än så länge inte hört någon förespråka meditation, att se över sin kost, motionera eller andra naturliga alternativ till läkning. "Vita civiliserade människor" plockar liksom fram pillerburken som förstahandsval och jag köper inte det. För mig är det sista alternativet när inget annat fungerar.

Jag har t.ex. tidigare haft en helt vidrig pms då jag ville hänga mig dagarna före mens och blev då rekommenderad ssri. Det blev inget av med det för jag botade min pms med yoga.

Något jag fick lära mig på min terapi var acceptans.
Med det menades att man skulle acceptera och välkomna sin ångest, typ och när man gjorde det kunde man också gå vidare.
Det samma gäller med medicinering. Kan man ta emot den och acceptera att just nu behöver jag den så kan det kännas lättare att ta den.
Det antidepressiva gör är just att fylla på serotonin och noradrenalin. Det är sånt vi redan har i kroppen, men inte tillräckligt vid depression. Det är en av anledningarna till att man utvecklar depression. Orsakerna är givetvis fler och ofta mer komplexa.

Jag tror att du står för mycket.
För mig verkar det helt orimligt att du ska må så här dåligt och klara av det alldeles själv.
Jag kan inte se hur du skulle klara dig ur det här utan antidepressiva, faktiskt.
När det gäller terapi ska man också komma ihåg att man kan inte må hur dåligt som helst när man påbörjar terapi, för terapi är jobbigt och väcker bitvis mycket svåra känslor. Man brukar rekommendera att man står på antidepressiva och är välinställd när man påbörjar sin terapi.

Jag önskar @Magiana att du kan ta till dig något av det flera av oss skriver här.
En del i depressionen är också att man har ett motstånd mot förändring. Det är ett symtom det med. Går det att tänka så?

 

[Vallmo]

Jag kan förstå att man som @Magiana väljer bort piller. Jag gjorde...o det har gått bra. Dock hade jag ingen depression utan ett utmattningssyndrom. Så det skiljer sig en del i hur sjukdomen agerar o reagerar (o vilket vårdbehov den kräver).

Däremot så krävs det en annan sak av en. Att göra allt i sin makt för att bli frisk. Det är ens förbannade skyldighet mot sig själv.

Jag tycker det är synd @Magiana att du behöver slåss med dina spöken på egen hand. Det finns hjälp att få. Jag ser det dock som en process som alla människor behöver genomgå i sina beslut o tankar.

Vid utmattningsdepression är det inte given praxis att man ger antidepressiva. Ibland gör man det. Det har lite andra symtom än egentlig depression och behandlingen kan skilja sig åt.
Vid depression är det praxis att man i första hand medicinerar med antidepressiva.
Ibland också med stämningsstabiliserande mediciner och ibland med ect.

 

[Mabuse]

Ja självklart om man har de pengarna. Jag hade inte haft det. Jag blir lätt provocerad av att du skriver "stå ut med att göra det på egen bekostnad", det är ju inte så att man har bett om att bli så illa behandlad. Inget barn har ett val. Ingen väljer att bli så trasig. Det är föräldrarna och ytterst samhället som har fallerat, då kan de också stå för kostnaden.

Ja, absolut, men om de nu inte gör det?

Jag har blivit trasig av saker jag har varit med om, det har jag inte valt. Delvis har vården orsakat problemen, men sen inte kunnat ordna hjälp så att jag kunnat bli hel och fungera igen. Det är ju trist och orättvist, givetvis, men till syvende och sist är det ju jag som lider av det. Så oavsett om det av princip är samhället eller förövaren som borde stå för återställande vård när det händer grejor, så är det ju jag själv som får stå där med ohälsan om de inte gör det. Om jag av princip, för att samhället borde fixa, fortsätter att vara trasig, så är det ju jag som får ta notan för det. Det är mitt liv som blir dåligt, även om det absolut inte är mitt fel att det blivit dåligt.

Jag mår hellre bra än fortsätter vara trasig och må dåligt i väntan på att den som av princip borde stå för vården gör det.

Det är det jag menar med att stå ut med att betala själv. Stå ut med att betala, fast man kan tycka att det allmänna borde betala och inte en själv. Om det man behöver är 80 terapitimmar innan man kan berätta vad man behöver hjälp med, så tror jag man kan vänta hela livet innan allmänvården betalar det. Även om man tycker att man borde få det, för att det inte är ens eget fel att man mår dåligt.

 

[TinyWiny]

Ja, absolut, men om de nu inte gör det?

Jag har blivit trasig av saker jag har varit med om, det har jag inte valt. Delvis har vården orsakat problemen, men sen inte kunnat ordna hjälp så att jag kunnat bli hel och fungera igen. Det är ju trist och orättvist, givetvis, men till syvende och sist är det ju jag som lider av det. Så oavsett om det av princip är samhället eller förövaren som borde stå för återställande vård när det händer grejor, så är det ju jag själv som får stå där med ohälsan om de inte gör det. Om jag av princip, för att samhället borde fixa, fortsätter att vara trasig, så är det ju jag som får ta notan för det. Det är mitt liv som blir dåligt, även om det absolut inte är mitt fel att det blivit dåligt.

Jag mår hellre bra än fortsätter vara trasig och må dåligt i väntan på att den som av princip borde stå för vården gör det.

Det är det jag menar med att stå ut med att betala själv. Stå ut med att betala, fast man kan tycka att det allmänna borde betala och inte en själv. Om det man behöver är 80 terapitimmar innan man kan berätta vad man behöver hjälp med, så tror jag man kan vänta hela livet innan allmänvården betalar det. Även om man tycker att man borde få det, för att det inte är ens eget fel att man mår dåligt.

Jag tror inte att någon hellre fortsätter må dåligt än att må bra. Det är när det faktiskt inte finns pengar jag pratar om. Inte några principer, herregud liksom, ingen går väl och mår dåligt för principer?
Att gå privat kostar 800 kr eller mer. Det är 3200 kr/månad om man går varje vecka. Sådana pengar har inte någon med låg inkomst att undvara. Det handlar inte om att prioritera att gå privat när man har låg inkomst, det handlar om att välja mellan att gå privat eller att kunna äta och ha någonstans att bo. Det är knappast något som är svårt att förstå.