En dag i taget

Idag kom jag inte upp ur sängen förrän vid halv två. Motivationen saknades. Ute har det varit soligt till och från hela dagen, egentligen helt perfekt väder för att vara ute och fixa. Men energin fattas. Jag kan inte motivera mig till att gå ut och fixa jordkällaren eller skörda mina grönsaker, eller rensa i landen och flytta växter. Det känns meningslöst. Vad är poängen? Och samtidigt är det så sorgligt att jag bara ligger apatisk.

Jag är låg. Jättelåg. Jag undrar om jag vill leva och det är tveksamt, men jag vill inte dö heller, så jag fastnar i ältande och funderande, utan någon som helst initiativförmåga.

Men vad är det som skulle göra livet värt att leva? Vänner, kärlek, sammanhang, att få vara en del av något, att ha utrymme att andas, vara kreativ och skapande. Att dela tankar och känslor med andra utan att jag måste censurera mig för att passa in. Att försöka göra något för att världen ska bli en bättre plats att leva på.

Men inget av det där finns.

Ett internt "skämt" är att "Jag är bra på allt utom relationer". Det är förvisso inte helt sant men säger en del om hur dålig jag är på relationer i förhållande till allting annat.

Som en del säkert redan har räknat ut så har det kraschat mellan mig och @Tranan Det kom plötsligt och utan förvarning, ungefär så som i Niklas Strömsteds låt Sista morgonen som beskriver det ganska bra. Jag kan inte påstå att jag begriper vad som hände, trots att vi pratat efteråt, både via Messenger och irl. Vi är i alla fall inte osams på något sätt och har heller aldrig varit. Men vi träffas inte längre. Och det känns jävligt sorgligt minst sagt.

Eftersom det är ett återkommande mönster att människor som betyder mycket för mig, försvinner ur mitt liv, undrar jag så klart vad det är för fel på mig. Barndomsvännen har försvunnit bort och hela min familj bestående av mamma och 2 syskon, dunstade på ett bräde i vintras. Det betyder att ingen finns kvar i mitt liv. Redan som barn fick jag lära mig att alla kunde försvinna när som helst då jag separerades från min familj vid ett flertal tillfällen.

Att ha något slags socialt liv ö.h.t. känns som en utopi. Jag passar inte in någonstans. Som bäst stannar det på en hygglig och ytlig nivå.

Efter min nära-väggen-upplevelse i vintras, har jag varit noga med att inte anstränga mig för mycket, vila ordentligt, inte ta på mig en massa saker att göra, skala bort allt ovidkommande. Jag har försökt lägga det där med "prestation" helt åt sidan och i stället koppla av mer och vara mer social.

Men jag har inte lyckats hitta någon balans alls. Jag har inte fått något gjort hemma och oron som uppstått i mig efter familjens försvinnande har varit plågsam. Jag har försökt prata med mina syskon men det har inte gett något.

Så jag kommer ingen vart med något alls. Orken är helt borta. Aptiten likaså. Jag har nog tappat cirka 1 kilo senaste veckan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Att ringa VC känns som en överkurs. Jag kommer ju ändå bara få använda all tillgänglig energi till att slåss med dem. Min chef tycker så klart att jag ska yoga. Haken är att jag inte orkar det heller. Det enda jag kan tänka mig orka är långa djupa andetag liggande i sängen. Och så funderar jag på att kanske skulle det vara bra om jag gjorde något helt nytt, t.ex. gå en kurs. Jag hittade en kurs i går kväll som verkade intressant. Den börjar i november och pågår t.o.m. mars. Det mesta är på distans men man ska vara på plats 7 dagar under kurstiden. Och "på plats" innebär i Skåne. Det är 5-6 timmar enkel väg dit. Orkar jag? Och orkar jag resten av kursen hemifrån? Kursen är på bara 25% men jag tvekar på min förmåga att orka. Samtidigt skulle det kunna ge mig kunskaper jag kan använda för att kunna gå ner i arbetstid på jobbet och komma närmare det jag vill göra. Antagningskravet uppfyller jag och jag passar in bland de kriterier som de ser som önskvärda för att få förtur till kursen.

Och precis innan jag skulle posta det det här kom ett sms. Det var från en person som tänkte på mig men som jag av olika anledningar inte kunnat ha så mycket kontakt med. Hon har förstått att jag inte mår något vidare. Och jag började gråta. Så ovan jag är vid att någon faktiskt bryr sig.

@Tranan Den här är till dig:

 

[Magiana]

Varför inte? Man kan väl medicinera under en tid för att lite lättare hantera sorgen?

Sorg är ingen sjukdom.

Det är sinnessjukt att medicinera något som är naturligt, om än jobbigt.

Den "civiliserade vita människan" är så curlad att det liksom inte får göra ont.

 

[AraSlei]

Sorg är ingen sjukdom.

Det är sinnessjukt att medicinera något som är naturligt, om än jobbigt.

Den "civiliserade vita människan" är så curlad att det liksom inte får göra ont.

En nära vän till mig åt medicin för att hålla sig över ytan när hennes pappa gick bort alldeles för ung. Jag tror verkligen inte att hon tyckte det var sinnessjukt, tvärtom var det det som räddade henne från att falla ner i en avgrundsdjup depression.

 

[bettysmatte]

Sorg är ingen sjukdom.

Det är sinnessjukt att medicinera något som är naturligt, om än jobbigt.

Den "civiliserade vita människan" är så curlad att det liksom inte får göra ont.

Nej, det är inte det minsta sinnessjukt. Det är ingen skam att använda hjälpmedel (såsom medicin) om de behövs.

 

[Magiana]

En nära vän till mig åt medicin för att hålla sig över ytan när hennes pappa gick bort alldeles för ung. Jag tror verkligen inte att hon tyckte det var sinnessjukt, tvärtom var det det som räddade henne från att falla ner i en avgrundsdjup depression.

Nej, det är inte det minsta sinnessjukt. Det är ingen skam att använda hjälpmedel (såsom medicin) om de behövs.

Beklagar. Ni kan inte ändra min åsikt.

Sen har jag inte sagt att det är en skam att använda medicin. Jag förstår bara inte den jävla vurmen kring mediciner som finns. Jag har än så länge inte hört någon förespråka meditation, att se över sin kost, motionera eller andra naturliga alternativ till läkning. "Vita civiliserade människor" plockar liksom fram pillerburken som förstahandsval och jag köper inte det. För mig är det sista alternativet när inget annat fungerar.

Jag har t.ex. tidigare haft en helt vidrig pms då jag ville hänga mig dagarna före mens och blev då rekommenderad ssri. Det blev inget av med det för jag botade min pms med yoga.

 

[TinyWiny]

Sorg är ingen sjukdom.

Det är sinnessjukt att medicinera något som är naturligt, om än jobbigt.

Den "civiliserade vita människan" är så curlad att det liksom inte får göra ont.

Jag håller med dig om att man i inte ska medicinera sorg men om sorgen övergår i depression finns det en anledning. Att sörja är ett normalt om än jobbigt förlopp men att sörja är också en väg framåt. Fastnar man och istället faller handlöst ner i en depression eller om man redan har en depression som förvärras av sorgen är det en anledning att medicinera.

Jag tror däremot inte att det har med curling att göra utan att vi helt enkelt inte har tid och inte kunskap tillräckligt om sorgens mekanismer och behov av uttryck. Vi har för dålig kontakt med våra känslor i vardagen och när då något så överväldigande som sorg ramlar ner i knät så vet vi inte var vi ska göra av det för vi är inte vana vid att hantera känslor. Vi har inte tid att sörja, att bara vara utan vi ska prestera hela hela tiden. Ställer samhället och i förlängningen vi själva sådana krav så blir det att sorgen stängs in och vi medicinerar istället. Det tror jag däremot inte är bra.

 

[Gnist]

För mig är det sista alternativet när inget annat fungerar.

Med tanke på hur länge du varit under isen och att det bara verkar bli värre, så hur fungerar din metod för dig tycker du?

 

[AraSlei]

Beklagar. Ni kan inte ändra min åsikt.

Sen har jag inte sagt att det är en skam att använda medicin. Jag förstår bara inte den jävla vurmen kring mediciner som finns. Jag har än så länge inte hört någon förespråka meditation, att se över sin kost, motionera eller andra naturliga alternativ till läkning. "Vita civiliserade människor" plockar liksom fram pillerburken som förstahandsval och jag köper inte det. För mig är det sista alternativet när inget annat fungerar.

Jag har t.ex. tidigare haft en helt vidrig pms då jag ville hänga mig dagarna före mens och blev då rekommenderad ssri. Det blev inget av med det för jag botade min pms med yoga.

Om yoga fungerar lika bra som medicin för dig, så är ju det jättebra!
Jag tänker att en kombination skulle vara ännu mer effektiv, men vill du verkligen inte ta medicin så vill du ju inte.

 

[EmmaW]

@Magiana

Något jag har fått lära mig på vägen och fortfarande har svårt att acceptera men jobbar på är att med svåra uppväxter som både du och jag har så får man på köpet ofta en svårighet att klara av stress och press samt det sociala och att bygga långvariga relationer. Det som anses "normalt" är för oss tyngre och vi behöver ofta få hjälp att hantera sånt eftersom vi inte fått dom verktygen och strategierna med oss från vår familj under vår uppväxt.

Det är INTE dig och mig det är fel på, vi har bara inte fått dom verktyg och strategier som behövs i livet under vår uppväxt. Men dom går att hitta och få.

Jag har precis som du ett motstånd till att äta mediciner. Det ligger starkt i mig att avstå och pga det väljer jag gärna naturligare preparat än syntetiska. Men det har oxå en orsak då att min kropp svarar bättre på dom naturliga. Med det inte sagt att jag inte har ätit syntetiska mediciner och fått resultat. Oavsett preparat är det ju inget som man ska ta resten av livet utan under en period tills man har verktygen och kan hålla sig över ytan utan preparat.
Jag är ganska bra på att slå mig fram i vården vid det här laget. Och jag vet olika vägar att få hjälp. Jag hjälper dig gärna men då måste du VILJA må bättre.


Jag tänker på dig ganska mycket även om jag inte skriver här. Så ja jag bryr mig om dig fastän vi aldrig träffats. Om du vill skicka över ditt nummer i PM så kan jag höra av mig via sms om du vill.

 

[TinyWiny]

Beklagar. Ni kan inte ändra min åsikt.

Sen har jag inte sagt att det är en skam att använda medicin. Jag förstår bara inte den jävla vurmen kring mediciner som finns. Jag har än så länge inte hört någon förespråka meditation, att se över sin kost, motionera eller andra naturliga alternativ till läkning. "Vita civiliserade människor" plockar liksom fram pillerburken som förstahandsval och jag köper inte det. För mig är det sista alternativet när inget annat fungerar.

Jag har t.ex. tidigare haft en helt vidrig pms då jag ville hänga mig dagarna före mens och blev då rekommenderad ssri. Det blev inget av med det för jag botade min pms med yoga.

Vi har nog ganska lika syn på mediciner. Jag ser livsstilsomläggning, kostomläggning osv. som första steg och mediciner och operationer som en sista utväg. Jag vill inte heller medicinera symptom där medicinen inte botar. Dock har jag fått inse med alla sjukdomar som av någon märklig anledning väller över mig att ibland är symptomlindring det som står till buds för det går inte att komma åt på andra sätt oavsett hur mycket man ändrar i sitt liv. Symptomlindring i de fallen är det som kan vara skillnad mellan att orka överleva och att inte göra det. Mellan att ha livskvalité eller inte.

 

[Magiana]

Med tanke på hur länge du varit under isen och att det bara verkar bli värre, så hur fungerar din metod för dig tycker du?

Eftersom jag för inte alls länge sedan sagt att jag sökt hjälp på VC för att få terapi så tycker jag inte frågan är relevant. Jag har dock inte fått någon hjälp.

 

[Unafraid]

Jag måste börja med att försvara @bettysmatte . I situationen, kanske inte världens bästa tips just nu, MEN hon försöker engagera sig och hjälpa till, ingen anledning att kalla henne ointelligent för att hon själv kanske inte har upplevt en djup depression. Eller om du har och tycker det är bra tips, det spelar ingen roll. Jag tycker det är fint att du försöker ge tips och råd!

Jag sällar mig till dom som säger prova medicin. Jag är en person som inte heller gillar medicin, jag undviker det i största möjliga mån och letar hellre naturliga alternativ.

Men är man deprimerad och allt är svart så kan man behöva en liten knuff för att orka göra dom andra sakerna man når bra av. Man kan få tillbaka lite glädje och energi. Jag tror jag ätit antidepressiva en gång i typ två månader och en gång kommer jag inte riktigt ihåg.. men max 3-4 månader. Sen kände jag mig så pass över utan att jag slutade.

Men jag vet inte vad du har provat och vilka biverkningar du fått tidigare. Det finns många olika preparat, prata med din läkare.

 

[Unafraid]

Beklagar. Ni kan inte ändra min åsikt.

Sen har jag inte sagt att det är en skam att använda medicin. Jag förstår bara inte den jävla vurmen kring mediciner som finns. Jag har än så länge inte hört någon förespråka meditation, att se över sin kost, motionera eller andra naturliga alternativ till läkning. "Vita civiliserade människor" plockar liksom fram pillerburken som förstahandsval och jag köper inte det. För mig är det sista alternativet när inget annat fungerar.

Jag har t.ex. tidigare haft en helt vidrig pms då jag ville hänga mig dagarna före mens och blev då rekommenderad ssri. Det blev inget av med det för jag botade min pms med yoga.

Är det inte flera som i tidigare trådar föreslagit KBT? Där ingår meditation ofta. Men du verkar inte , vad jag kommer ihåg, ha varit speciellt intresserad? Då är ju medicin enklare att börja med.

 

[TinyWiny]

@Magiana

Något jag har fått lära mig på vägen och fortfarande har svårt att acceptera men jobbar på är att med svåra uppväxter som både du och jag har så får man på köpet ofta en svårighet att klara av stress och press samt det sociala och att bygga långvariga relationer. Det som anses "normalt" är för oss tyngre och vi behöver ofta få hjälp att hantera sånt eftersom vi inte fått dom verktygen och strategierna med oss från vår familj under vår uppväxt.

Det är INTE dig och mig det är fel på, vi har bara inte fått dom verktyg och strategier som behövs i livet under vår uppväxt. Men dom går att hitta och få.

Jag har precis som du ett motstånd till att äta mediciner. Det ligger starkt i mig att avstå och pga det väljer jag gärna naturligare preparat än syntetiska. Men det har oxå en orsak då att min kropp svarar bättre på dom naturliga. Med det inte sagt att jag inte har ätit syntetiska mediciner och fått resultat. Oavsett preparat är det ju inget som man ska ta resten av livet utan under en period tills man har verktygen och kan hålla sig över ytan utan preparat.
Jag är ganska bra på att slå mig fram i vården vid det här laget. Och jag vet olika vägar att få hjälp. Jag hjälper dig gärna men då måste du VILJA må bättre.


Jag tänker på dig ganska mycket även om jag inte skriver här. Så ja jag bryr mig om dig fastän vi aldrig träffats. Om du vill skicka över ditt nummer i PM så kan jag höra av mig via sms om du vill.

Det här (av mig fetade) är så sant. Det är också så att det som fick oss att överleva då sätter käppar i hjulen nu. Gamla försvarsmekanismer gör det svårt att leva som man vill. Det är verkligen inte enkelt men det går att hitta strategier och det går att bli medveten om varför försvarsmekanismerna poppar upp nu och då och det går att ta hand om, att våga känna men inte agera negativt på känslan försvarsmekanismer ger.

 

[Magiana]

Jag håller med dig om att man i inte ska medicinera sorg men om sorgen övergår i depression finns det en anledning. Att sörja är ett normalt om än jobbigt förlopp men att sörja är också en väg framåt. Fastnar man och istället faller handlöst ner i en depression eller om man redan har en depression som förvärras av sorgen är det en anledning att medicinera.

Jag tror däremot inte att det har med curling att göra utan att vi helt enkelt inte har tid och inte kunskap tillräckligt om sorgens mekanismer och behov av uttryck. Vi har för dålig kontakt med våra känslor i vardagen och när då något så överväldigande som sorg ramlar ner i knät så vet vi inte var vi ska göra av det för vi är inte vana vid att hantera känslor. Vi har inte tid att sörja, att bara vara utan vi ska prestera hela hela tiden. Ställer samhället och i förlängningen vi själva sådana krav så blir det att sorgen stängs in och vi medicinerar istället. Det tror jag däremot inte är bra.

Jag tycker det är ett problem att alla problem måste lösas så fort.

Jag har hyfsad vana vid att hantera känslor och lyckades faktiskt bota min obotliga panikångest. Det tog 27 år. Men då använde jag medicin som krycka under tiden eftersom jag inte fungerade alls utan. Jag är nu medicinfri sedan ett antal år. För några dagar sedan när jag körde till Stockholm, var jag på väg att få en panikattack i bilen. Eftersom jag visste hur jag skulle hantera det så försvann det inom bara några sekunder.

 

[Magiana]

Vi har nog ganska lika syn på mediciner. Jag ser livsstilsomläggning, kostomläggning osv. som första steg och mediciner och operationer som en sista utväg. Jag vill inte heller medicinera symptom där medicinen inte botar. Dock har jag fått inse med alla sjukdomar som av någon märklig anledning väller över mig att ibland är symptomlindring det som står till buds för det går inte att komma åt på andra sätt oavsett hur mycket man ändrar i sitt liv. Symptomlindring i de fallen är det som kan vara skillnad mellan att orka överleva och att inte göra det. Mellan att ha livskvalité eller inte.

Ja, jag har också symptomlindrat när jag hade panikångest. Då var det nödvändigt. Jag provade att sluta vid ett tillfälle och det gick inte bra alls. Först när jag kunnat läka på annat sätt gick det att sluta med medicin.

 

[bollen__]

Varför inte en kombination? Min bästa väns sambo dog när de var ute och reste. Familjen ordnade läkarkontakt åt henne så hon fick den direkt hon kom hem. Det blev medicin och psykolog, när hon sedan fått näsan lite, lite över ytan började hon med yoga och meditiation och la om kosten. Utan medicinerna och psykologen hade hon inte stått där hon är idag, det är jag helt övertygad om. Och hon säger själv att hon behövde den hjälpen. Hon är inte någon som går till läkare "i onödan" sas.

Så även om du inte tycker att det är rätt så kanske det är bättre att gå emot dina principer och få hjälp = få må bättre. För hur illa man än tycker om medicin och sjukvården så måste det vara värt det om man får må bättre..

 

[Magiana]

Är det inte flera som i tidigare trådar föreslagit KBT? Där ingår meditation ofta. Men du verkar inte , vad jag kommer ihåg, ha varit speciellt intresserad? Då är ju medicin enklare att börja med.

Jag har brottats med VC här, så vari mitt ointresse ligger vet jag inte. De krånglar och för tillfället orkar jag inte ringa dit igen. Jag får ta det vid något annat tillfälle.

 

[Magiana]

Det här (av mig fetade) är så sant. Det är också så att det som fick oss att överleva då sätter käppar i hjulen nu. Gamla försvarsmekanismer gör det svårt att leva som man vill. Det är verkligen inte enkelt men det går att hitta strategier och det går att bli medveten om varför försvarsmekanismerna poppar upp nu och då och det går att ta hand om, att våga känna men inte agera negativt på känslan försvarsmekanismer ger.

Jag vet.

Jag vet.

Och jag har försökt få hjälp för en massa år sedan, men inget hände.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag har brottats med VC här, så vari mitt ointresse ligger vet jag inte. De krånglar och för tillfället orkar jag inte ringa dit igen. Jag får ta det vid något annat tillfälle.

Får jag fråga varför du inte bara bokar tid hos en privat psykolog? Det är ju inte så att man måste blanda in vårdcentralen. Du bor väl nära Örebro, jag får massa träffar när jag söker, den här t ex:

http://kbtochpsykologpraktik.se/om-kbt-och-psykologpraktik

 

[Calyptra]

@Magiana eftersom du föredrar tanken på livsstilsförändringar över mediciner och du tycker att den lokala VCn inte funkar så slår jag återigen ett slag för Internetpsykiatrin. Deras depressionsmodul bygger på beteendeaktivering vilket har väldigt gott stöd i forskningen även för ganska svåra depressioner. Dessutom så får man söka även utanför SLL. Det som krävs är ett telefonsamtal för anmälan och sedan ett läkarbesök på plats i Huddinge, men du är ju trots allt i Stockholm ibland. Dessutom så brukar de ha korta väntetider. http://web.internetpsykiatri.se/behandling/depression/