F
Fiachi
Nu kanske det blir helt fel forum för detta, ber om ursäkt isåfall.
Känner att jag behöver skriva av mig lite bara..
Från alldeles första gången som jag satte min fot i ett stall har jag alltid velat
ha en egen häst. Inför alla födelsedagar och alla jular har jag tjatat och tjatat
om att jag önskar mig en häst. Men självklart har jag aldrig fått det. Har fått
'nöja' mig med att vara medryttare. Och jag klagar inte, jag är glad att jag
har fått chansen att rida de hästarna jag ridit, men jag vill ju så mycket mer!
Har inga problem med tid, lyckas alltid klämma in stalltid hur mycket jag än
har att göra, men jag har inga pengar (man kommer inte speciellt långt på
1050:- i studiebidrag/månad) och varken min mamma eller min pappa är
speciellt sugna på att betala för häst till mig då ingen av de är hästintresserade.
Från september 2008 till februari 2010 så var jag medryttare på en underbar
arabvalack som jag red i genomsnitt 4 gånger/vecka. Vi kom varandra
väldigt nära och jag älskade honom otroligt mycket trots att vi inte alltid
hade samma åsikt om vilket tempo vi skulle rida i, eller hur lång tid det skulle
ta att bli fångad i hagen, eller hurvida vi skulle gå på två eller fyra ben.. Och
så vidare. Jag varken red honom för tränare eller tävlade honom, vi red
mest ut och hoppade i paddocken för skojs skull.
Jag minns speciellt en eftermiddag när jag skulle rida lite dressyr i paddocken..
Medan vi skrittade fram kom stallägarens dotter och hennes kompis (båda
tre år yngre än vad jag är) upp med sina dressyrponnier. Vi började trava
och min pålle vägrar att samarbeta med mig. Vi har lite skog runt vår
paddock, och verkligen allt var superläskigt. Han bara spände sig och
travade med högt huvud. Behöver väl knappast säga att jag inte ens försökte
mig på galopp den dagen. I vilket fall som helst, så sitter jag på en häst som
inte slappnar av för fem öre, medan dom två sitter på varsin ponny som gör
exakt allt dom ber om. Gissa om jag kände mig som en totalt värdelös
ryttare. Slutade med att jag fick till några steg avslappnad skritt innan jag red
tillbaka ner till stallet med tårarna rinnande ner för kinderna. Tror aldrig att
jag varit så ledsen och irriterad efter ett ridpass som då.
Just då ville jag inget annat än att sluta rida helt, ge upp allt som hade med hästar att göra.
Jag avundas verkligen de som har föräldrar som är engagerade i ridsporten.
Visst, mina föräldrar stöttar mig i att jag vill rida, men inte mer än så. Önskar
så att vi bodde på en gård med eget stall, egna hästar och så vidare. Det är
min dröm. Vill också ha de bästa förutsättningarna för att lyckas bra, även
om jag inte är intresserad av att tävla (antagligen för att jag inte alls har haft
chans att göra det osv.). Fast jag antar att jag inte är den enda som har dom tankarna.
Jag tar studenten nu till sommaren, och längtar något så extremt mycket
efter att få komma ut och jobba och tjäna pengar så jag kan få råd till att ha
egen häst - problemet är ju dock att jag börjar tveka på om jag har valt rätt
inriktning på gymnasiet, vet inte alls om jag vill arbeta med det jag nu
utbildat mig till. Men å andra sidan så vill jag inte heller läsa vidare i några år
till för att utbilda mig till något annat.
Blir så trött av sånt. Har tröttnat helt på allt känns det som.
Känns som att jag inte kommer någonstans med min ridning - rider just nu
ett stirrigt litet sto 1-2 gånger i veckan, och det blir mest uteritter - både för
att jag gillar det och för att att vänja henne vid annan miljö än ridhus, paddock och tävlingsbanor.
Stallägarens "bonusdotter" har nyligen tagit hem en superfin 4åring och det
går såååå bra för dom! Jag är verkligen jätteglad för hennes skull, men å
andra sidan så önskar jag verkligen att det var mig det gick så bra för..
Det känns bara som att det aldrig kommer att bli så för mig.
En annan grej är min kamera. Jag har alltid varit superglad för att fotografera,
alltid haft med min kamera var jag än varit - stan, stallet, ute med hundarna,
semester etc.. Fotade supermycket ett tag, hade som sagt med mig
kameran varje gång jag var ute. Speciellt när jag hade vår hund med mig.
Men vi var tvungna att avliva honom för snart två år sedan, och sedan dess
har jag inte alls varit lika glad för att fotografera. Och nu i vintras när jag väl
började bli fotosugen igen så visar det sig att något med slutartiden och så
vidare är trasig så i princip halva bilden blir svart när man fotar. Dock gör
bara kameran så när man tar ljusa bilder i snön, men inte inomhus.
Reparationen kommer gå på omkring 3000 kr, vilket jag inte har råd med.
Dom i fotoaffären rekommenderar mig att köpa en ny kamera istället, vilket
jag har ännu mindre råd med. Vet i alla fall vad jag ska önska mig i studentpresent nu..
Det var väl i princip allt för tillfället. Känner att det blev ett mycket längre inlägg än vad jag trodde att det skulle bli,
och jag tvekar på att någon har orkat läsa allt. Men var tvungen att skriva av mig lite.
/Fiachi
Känner att jag behöver skriva av mig lite bara..
Från alldeles första gången som jag satte min fot i ett stall har jag alltid velat
ha en egen häst. Inför alla födelsedagar och alla jular har jag tjatat och tjatat
om att jag önskar mig en häst. Men självklart har jag aldrig fått det. Har fått
'nöja' mig med att vara medryttare. Och jag klagar inte, jag är glad att jag
har fått chansen att rida de hästarna jag ridit, men jag vill ju så mycket mer!
Har inga problem med tid, lyckas alltid klämma in stalltid hur mycket jag än
har att göra, men jag har inga pengar (man kommer inte speciellt långt på
1050:- i studiebidrag/månad) och varken min mamma eller min pappa är
speciellt sugna på att betala för häst till mig då ingen av de är hästintresserade.
Från september 2008 till februari 2010 så var jag medryttare på en underbar
arabvalack som jag red i genomsnitt 4 gånger/vecka. Vi kom varandra
väldigt nära och jag älskade honom otroligt mycket trots att vi inte alltid
hade samma åsikt om vilket tempo vi skulle rida i, eller hur lång tid det skulle
ta att bli fångad i hagen, eller hurvida vi skulle gå på två eller fyra ben.. Och
så vidare. Jag varken red honom för tränare eller tävlade honom, vi red
mest ut och hoppade i paddocken för skojs skull.
Jag minns speciellt en eftermiddag när jag skulle rida lite dressyr i paddocken..
Medan vi skrittade fram kom stallägarens dotter och hennes kompis (båda
tre år yngre än vad jag är) upp med sina dressyrponnier. Vi började trava
och min pålle vägrar att samarbeta med mig. Vi har lite skog runt vår
paddock, och verkligen allt var superläskigt. Han bara spände sig och
travade med högt huvud. Behöver väl knappast säga att jag inte ens försökte
mig på galopp den dagen. I vilket fall som helst, så sitter jag på en häst som
inte slappnar av för fem öre, medan dom två sitter på varsin ponny som gör
exakt allt dom ber om. Gissa om jag kände mig som en totalt värdelös
ryttare. Slutade med att jag fick till några steg avslappnad skritt innan jag red
tillbaka ner till stallet med tårarna rinnande ner för kinderna. Tror aldrig att
jag varit så ledsen och irriterad efter ett ridpass som då.
Just då ville jag inget annat än att sluta rida helt, ge upp allt som hade med hästar att göra.
Jag avundas verkligen de som har föräldrar som är engagerade i ridsporten.
Visst, mina föräldrar stöttar mig i att jag vill rida, men inte mer än så. Önskar
så att vi bodde på en gård med eget stall, egna hästar och så vidare. Det är
min dröm. Vill också ha de bästa förutsättningarna för att lyckas bra, även
om jag inte är intresserad av att tävla (antagligen för att jag inte alls har haft
chans att göra det osv.). Fast jag antar att jag inte är den enda som har dom tankarna.
Jag tar studenten nu till sommaren, och längtar något så extremt mycket
efter att få komma ut och jobba och tjäna pengar så jag kan få råd till att ha
egen häst - problemet är ju dock att jag börjar tveka på om jag har valt rätt
inriktning på gymnasiet, vet inte alls om jag vill arbeta med det jag nu
utbildat mig till. Men å andra sidan så vill jag inte heller läsa vidare i några år
till för att utbilda mig till något annat.
Blir så trött av sånt. Har tröttnat helt på allt känns det som.
Känns som att jag inte kommer någonstans med min ridning - rider just nu
ett stirrigt litet sto 1-2 gånger i veckan, och det blir mest uteritter - både för
att jag gillar det och för att att vänja henne vid annan miljö än ridhus, paddock och tävlingsbanor.
Stallägarens "bonusdotter" har nyligen tagit hem en superfin 4åring och det
går såååå bra för dom! Jag är verkligen jätteglad för hennes skull, men å
andra sidan så önskar jag verkligen att det var mig det gick så bra för..
Det känns bara som att det aldrig kommer att bli så för mig.
En annan grej är min kamera. Jag har alltid varit superglad för att fotografera,
alltid haft med min kamera var jag än varit - stan, stallet, ute med hundarna,
semester etc.. Fotade supermycket ett tag, hade som sagt med mig
kameran varje gång jag var ute. Speciellt när jag hade vår hund med mig.
Men vi var tvungna att avliva honom för snart två år sedan, och sedan dess
har jag inte alls varit lika glad för att fotografera. Och nu i vintras när jag väl
började bli fotosugen igen så visar det sig att något med slutartiden och så
vidare är trasig så i princip halva bilden blir svart när man fotar. Dock gör
bara kameran så när man tar ljusa bilder i snön, men inte inomhus.
Reparationen kommer gå på omkring 3000 kr, vilket jag inte har råd med.
Dom i fotoaffären rekommenderar mig att köpa en ny kamera istället, vilket
jag har ännu mindre råd med. Vet i alla fall vad jag ska önska mig i studentpresent nu..
Det var väl i princip allt för tillfället. Känner att det blev ett mycket längre inlägg än vad jag trodde att det skulle bli,
och jag tvekar på att någon har orkat läsa allt. Men var tvungen att skriva av mig lite.
/Fiachi
