Hej igen! Här kommer till sist en liten uppdatering från mig.
Jag läste alla era inlägg och har försökt att ha alla råd i bakhuvudet hela tiden. Varje dag försöker jag tänka på det här med att sänka ambitionsnivån, att det jag gör ÄR good enough - att det duger. Jag har under hösten pratat med en kollega om mina tankar. Vi gick aldrig in på exakt
hur dåligt jobbet fick mig att må, men han har efter att jag öppnat mig lite kunnat fungera som något av en coach, som
@mandalaki tipsade om. Lite "Det räcker nu, du är klar"-stuket.
Dock har han slutat nu och i stället har det kommit in en som är yngre och mer grön än vad jag är. Jag bävade lite för detta, att det skulle bli än värre. Men på ett sätt har det varit bra för mig, tror jag. Nu är det jag som är på honom om att saker duger, att det är bra och "man kan göra en uppföljning i morgon" och det går inte att prestera stordåd varje dag, som bland annat
@lislolaslo och
@Gimlan varit inne på. Det lugnar mig själv lite (även om jag ibland blir rädd att jag upplevs som tjatig och för på honom
)
Men hur som helst känner jag att jag fortfarande är för fast i ett felaktigt tänk och mående. Och att jag framför allt inte ser att det ska kunna bli bättre då sakerna som ingår i jobbets och min tjänsts natur helt enkelt inte går att ändra på. Tidspress och puls ska vara en sporre, men blir inte det för mig. Och jag har tänkt och tänkt och kommit till den tanken att jag nog inte ser det som en sorg om det aldrig blir så...
Tanken är att jag ska vara tjänstledig och studera till något helt annat till hösten. Kanske är det en "feg" väg att gå, men jag hoppas och tror att det ändå är rätt. Det är en bransch långt borta från den här, men som jag tror är något för mig och som också sammanfaller med att vara ett yrke där det anses vara brist på folk och en relativt kort utbildning. Det känns BRA just nu, och nu hoppas jag bara att jag kommer in på utbildningen.
Jag har pratat med min chef, men tyvärr inte förrän i samband med att jag berättade om att jag ville vara tjänstledig. Precis som väntat kom det som något av en chock att jag inte mår bra av jobbet. Givetvis skulle jag ha pratat om det tidigare, men det som känns skönt nu är att chefen ändå tog det bra och hade förståelse för mitt beslut - och att jag känner mig lättare bara av att ha tagit upp det. Just att denne nu vet hur jag mår gör att jag faktiskt kunnat slappna av lite. Så råden om att ta upp det med chefen skulle jag
v e r k l i g e n ha följt direkt.
Som sagt, tanken nu är tjänstledighet. Meningen är förstås att sedan börja jobba med det nya området i stället, men kanske också att det kan ge mig perspektiv på mitt nuvarande jobb. OM jag trots allt inser längs utbildningens gång att det är journalist jag ska vara, så finns chansen kvar.
Vad tror ni? Är jag ute och cyklar eller kan en annan bransch vara rätt väg att gå?