Gammal användare som skriver under anonymt nick. Jag mår väldigt dåligt på grund av mitt jobb och vet inte hur jag ska gå till väga. Jag orkar inte vara så stressad att jag inte hinner äta, knappt gå på toa och nästan alltid jobbar över obetalt för att bli klar. Orkar inte ha panikattacker och gråta innan jobbdagen börjar. Orkar inte ligga vaken för att jag oroar mig över jobb. Men jag vet inte hur jag ska få slut på det. Hur jag ska få ett annat jobb...
Jag har sedan något år tillbaka vad många skulle kalla ett drömjobb - och vad JAG som yngre såg som det enda i världen jag ville jobba med. Och det är det här jag har studerat till, jobbat extra och slitit för att hålla på med, just för att jag som yngre var helt inställd på att det här var min dröm.
Men det är det inte! Det är inte det här jag vill göra. Då, när jag var yngre och började studera (är i dag 27), trodde jag att jag var en sådan person som lever för att jobba - just för att jobbet skulle vara så roligt, intressant och stimulerande att man knappt behövde fritid. Jobbet skulle ju vara ens hobby. Men nu har jag insett att jag inte alls är så. Jag vill ha ett jobb som jag släpper när jag går hem, inte tänker eller oroar mig för innan jag går dit. Helt enkelt ett jobb jag inte behöver må dåligt över.
Jag jobbar enligt schemat heltid, alltså inte mer än normalt. Men på grund av att jag lider av grav prestationsångest inom jobbet tar allt mycket längre tid och jag blir därför kvar/börjar tidigare så det i slutändan blir betydligt fler timmar jag gör. Tid jag förstås inte får betalt för. Dagar jag inte kommer hem utan migrän eller någon typ av huvudvärk är bra dagar. Just för att jag inte hinner äta, alternativt inte anser mig kunna ta den tiden, i kombination med långa dagar och att jag konstant är uppe i varv av stress, press och oro. Jobbet är av den typen att det inte går att skjuta saker till dagen därpå, utan måste göras klart innan jag går hem/ett visst klockslag.
Det ÄR ett jobb som anses stressigt och det har jag alltid vetat. Men tidigare (utbildning, extrajobb) har jag sett det som att jag är bra på att hantera stress. Nu inser jag att jag är värdelös på det. Jag hanterar det - men genom att må dåligt. Det är alltså främst hur jag är som person som gör att jag mår dåligt av jobbet, inte jobbet i sig. Problemet är alltså mitt, jag är helt enkelt inte passande för det här jobbet. Det handlar inte om att facket borde gå in och göra något för att få ner stressen. Den ingår i jobbet.
Mycket text, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag förstår ju själv att jag borde säga upp mig och skaffa ett annat jobb. Men jag vet inte hur. Jag vågar inte säga upp mig. Som trygghetsnarkoman får jag panik över tanken att inte ha ett jobb med fast inkomst. Och det finns ingen energi att söka andra jobb, kanske främst för att jag känner tröstlöshet över det. Jag kollar platsbanken (ja, jag vet... få hittar sina jobb där, men ändå...) och allt jag hittar är yrken jag inte har utbildning för eller som telefonförsäljare vilket jag ser som ett osäkert jobb.
Hur hade ni gjort? Med det här jobbet har jag ändå en fast inkomst... Jag fastnar lätt i funderingen att kanske blir det bättre allt eftersom? Och försöker ty mig till att mitt jobb också har flera fördelar (frihet under ansvar till exempel). Men jag vet inte, kanske är det bara sätt för att slippa lämna det jag ser som en trygghet... Var går gränsen, när mår man för dåligt över sitt jobb?
Jag har sedan något år tillbaka vad många skulle kalla ett drömjobb - och vad JAG som yngre såg som det enda i världen jag ville jobba med. Och det är det här jag har studerat till, jobbat extra och slitit för att hålla på med, just för att jag som yngre var helt inställd på att det här var min dröm.
Men det är det inte! Det är inte det här jag vill göra. Då, när jag var yngre och började studera (är i dag 27), trodde jag att jag var en sådan person som lever för att jobba - just för att jobbet skulle vara så roligt, intressant och stimulerande att man knappt behövde fritid. Jobbet skulle ju vara ens hobby. Men nu har jag insett att jag inte alls är så. Jag vill ha ett jobb som jag släpper när jag går hem, inte tänker eller oroar mig för innan jag går dit. Helt enkelt ett jobb jag inte behöver må dåligt över.
Jag jobbar enligt schemat heltid, alltså inte mer än normalt. Men på grund av att jag lider av grav prestationsångest inom jobbet tar allt mycket längre tid och jag blir därför kvar/börjar tidigare så det i slutändan blir betydligt fler timmar jag gör. Tid jag förstås inte får betalt för. Dagar jag inte kommer hem utan migrän eller någon typ av huvudvärk är bra dagar. Just för att jag inte hinner äta, alternativt inte anser mig kunna ta den tiden, i kombination med långa dagar och att jag konstant är uppe i varv av stress, press och oro. Jobbet är av den typen att det inte går att skjuta saker till dagen därpå, utan måste göras klart innan jag går hem/ett visst klockslag.
Det ÄR ett jobb som anses stressigt och det har jag alltid vetat. Men tidigare (utbildning, extrajobb) har jag sett det som att jag är bra på att hantera stress. Nu inser jag att jag är värdelös på det. Jag hanterar det - men genom att må dåligt. Det är alltså främst hur jag är som person som gör att jag mår dåligt av jobbet, inte jobbet i sig. Problemet är alltså mitt, jag är helt enkelt inte passande för det här jobbet. Det handlar inte om att facket borde gå in och göra något för att få ner stressen. Den ingår i jobbet.
Mycket text, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag förstår ju själv att jag borde säga upp mig och skaffa ett annat jobb. Men jag vet inte hur. Jag vågar inte säga upp mig. Som trygghetsnarkoman får jag panik över tanken att inte ha ett jobb med fast inkomst. Och det finns ingen energi att söka andra jobb, kanske främst för att jag känner tröstlöshet över det. Jag kollar platsbanken (ja, jag vet... få hittar sina jobb där, men ändå...) och allt jag hittar är yrken jag inte har utbildning för eller som telefonförsäljare vilket jag ser som ett osäkert jobb.
Hur hade ni gjort? Med det här jobbet har jag ändå en fast inkomst... Jag fastnar lätt i funderingen att kanske blir det bättre allt eftersom? Och försöker ty mig till att mitt jobb också har flera fördelar (frihet under ansvar till exempel). Men jag vet inte, kanske är det bara sätt för att slippa lämna det jag ser som en trygghet... Var går gränsen, när mår man för dåligt över sitt jobb?