Med trasig kropp och trasigt huvud efter långvarig depression är det mentala en stor del för att orka. Jag har stora förhoppningar med min nya häst men har lärt mig att jag också behöver ha ganska mycket utrymme för att det finns dagar då det bara blir mockning och mat. Lägger då ofta lite tid på att titta på egna ridfilmer för att analysera, andra i liknande sits/har samma problem, tävlingar eller instruktionsfilmer. Det är inte lätt men blivit lättare
Sen finns det dagar då man bara vill gråta och aldrig mer gå utanför dörren. Idag är en sån dag, dessutom ska jag på vår första pay&ride med Eddie i morgon
. I går la jag ut ett inlägg som delades av många bl.a. på en väns sida där hon fick kommentarerna nedan. Jag hade gärna sålt för fyra år sedan men hade precis haft två dåliga erfarenheter när han var hos andra ryttare, inte sugen på att göra det igen. Vad menar hon med att det är synd att han inte fick någon chans att visa upp sig? Hur dålig tycker hon/världen att jag är? Jag har massor att förbättra men ibland känns det som att fölet jag köpte tydligen utbildade sig själv och jag har bara hängt på hans talang.
Får samma vibbar även med nya hästen. Att jag från 3,5 år ålder när jag köpte honom, la ett års jobb från marken för att förbereda honom för att bli ridhäst verkar inte spela någon roll för den utveckling han gör nu. Alla hästar blir ju bättre när de blir äldre automatiskt...
Men det är nog bara min dåliga självkänsla som får mig att känna så här
Hur gör ni andra när ni mår kass?
Visa bifogad fil 140181