Rea
Trådstartare
Min dotter är nästan 10 och för 6 år sedan separerade jag och hennes pappa.
Han har under desa år levt ensam och vi har delat upp umgänget på så sätt att hon är hos honom varannan helg och 2 dagar i veckan, fungerar ypperligt då vi bor inom gångavstånd.
Här hemma består familjen av 4 personer, dvs jag är gift med en man som hade en son med sig i giftemålet. Praktiskt att bara få sådär på köpet .
Dotterns pappa har som sagt aldrig haft någon annan vuxen i sitt liv under dessa åren fram tills för ca 6 månader sen.
Under den tiden dotern varit hos pappa så har det alltid varit vääääääldigt roligt, man har gått på bio, käkat på resturang, lekt och haft supermys-pys, dottern har eget rum där men har alltid föredragit att sova i andra halvan i pappas stora säng. Dom har varit väldigt tätt knutna till varandra, hon har varit hans ALLT.
NU har han som sagt skaffat flick vän vilket för dottern har betytt att: bio går man inte på för man kan inte se på barnfilmer hela tiden, resturangbesöken gör pappa med flickvännen när dottern inte är med, lekarna och mys-pyset har bytts ut mot pappa-flickvänn sitter i soffan och dottern lite brevid.
Sova i pappas säng är helt uteslutet för där ska ju flickvännen sova (givetvis det är ju inte så konstigt).
Mao så har hela hennes värld hos pappa ställts upp och ner och igår efter att han lagt sig gick jag in på hennes rum ca 40 minuter efter och då hittar jag lilla pyret i sin säng, gråtandes .
För hon vill ha någon stund med BARA sin pappa på helgen, hon vill kunna gå på bio och sitta i mörkret och äta poppkorn med pappa ibland etc etc.
Kontentan av vårt samtal återgick hela tiden till det samma : "MEN MAMMA VI ÄR ALDRG ENSAMMA LÄNGRE ".
Hon sa även att det känns som om hon är ivägen och inte är omtyckt ens en gång. "OCH NU SÅ SKA DOM KANSKE GIFTA SIG OCH DÅ KOMMER JAG ALDRIG FÅ MYS MER"
Jag försöker ju förklara för henne hur vuxna är funtade och att vi behöver andra vuxna runt oss bla bla och att hon är jätteälskad och absolut inte i vägen etc...
Hon har nämnt detta om att vilja ha lite ensam tid med sin pappa och jag har såklart pratat om det för honom och till svar har jag fått att hon är faktiskt såpass stor att det får hon förstå att hon inte kan få.
Hallå, hon är förvisso en väldigt mogen och klok flicka men hur ska hon kunna förstå när hela hon skriker av saknad efter den trygghet och totala uppmärksamhet han gett henne under 6 år?
Hur gör jag för att lägga fram det till honom och hur ska jag peppa tösen?
/kristel, vars dotter redan har tillräckliga "problem" med att växa upp ...
Han har under desa år levt ensam och vi har delat upp umgänget på så sätt att hon är hos honom varannan helg och 2 dagar i veckan, fungerar ypperligt då vi bor inom gångavstånd.
Här hemma består familjen av 4 personer, dvs jag är gift med en man som hade en son med sig i giftemålet. Praktiskt att bara få sådär på köpet .
Dotterns pappa har som sagt aldrig haft någon annan vuxen i sitt liv under dessa åren fram tills för ca 6 månader sen.
Under den tiden dotern varit hos pappa så har det alltid varit vääääääldigt roligt, man har gått på bio, käkat på resturang, lekt och haft supermys-pys, dottern har eget rum där men har alltid föredragit att sova i andra halvan i pappas stora säng. Dom har varit väldigt tätt knutna till varandra, hon har varit hans ALLT.
NU har han som sagt skaffat flick vän vilket för dottern har betytt att: bio går man inte på för man kan inte se på barnfilmer hela tiden, resturangbesöken gör pappa med flickvännen när dottern inte är med, lekarna och mys-pyset har bytts ut mot pappa-flickvänn sitter i soffan och dottern lite brevid.
Sova i pappas säng är helt uteslutet för där ska ju flickvännen sova (givetvis det är ju inte så konstigt).
Mao så har hela hennes värld hos pappa ställts upp och ner och igår efter att han lagt sig gick jag in på hennes rum ca 40 minuter efter och då hittar jag lilla pyret i sin säng, gråtandes .
För hon vill ha någon stund med BARA sin pappa på helgen, hon vill kunna gå på bio och sitta i mörkret och äta poppkorn med pappa ibland etc etc.
Kontentan av vårt samtal återgick hela tiden till det samma : "MEN MAMMA VI ÄR ALDRG ENSAMMA LÄNGRE ".
Hon sa även att det känns som om hon är ivägen och inte är omtyckt ens en gång. "OCH NU SÅ SKA DOM KANSKE GIFTA SIG OCH DÅ KOMMER JAG ALDRIG FÅ MYS MER"
Jag försöker ju förklara för henne hur vuxna är funtade och att vi behöver andra vuxna runt oss bla bla och att hon är jätteälskad och absolut inte i vägen etc...
Hon har nämnt detta om att vilja ha lite ensam tid med sin pappa och jag har såklart pratat om det för honom och till svar har jag fått att hon är faktiskt såpass stor att det får hon förstå att hon inte kan få.
Hallå, hon är förvisso en väldigt mogen och klok flicka men hur ska hon kunna förstå när hela hon skriker av saknad efter den trygghet och totala uppmärksamhet han gett henne under 6 år?
Hur gör jag för att lägga fram det till honom och hur ska jag peppa tösen?
/kristel, vars dotter redan har tillräckliga "problem" med att växa upp ...