Donerat ägg - se det som sitt eget barn...

[rtf]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

 

[Cherarriduracell]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

Jag förstår hur du tänker, men tänker att med hästar så avlar vi ju på prestation, självklart är det då viktigt att framhålla att 50% av DNA är ifrån en elithäst. Vi tänker ju inte riktigt lika elitistiskt vad gäller människor. Jag har inga egna barn men känner några samkönade par där bara ena föräldern har sitt DNA i barnet. De verkar absolut tycka att det är deras barn trots att de inte har biologiska/genetiska band.

 

[rtf]

Jag förstår hur du tänker, men tänker att med hästar så avlar vi ju på prestation, självklart är det då viktigt att framhålla att 50% av DNA är ifrån en elithäst. Vi tänker ju inte riktigt lika elitistiskt vad gäller människor. Jag har inga egna barn men känner några samkönade par där bara ena föräldern har sitt DNA i barnet. De verkar absolut tycka att det är deras barn trots att de inte har biologiska/genetiska band.

Tack för dina tankar! Nej, jag vet att vi inte "ska" tänka så elitistiskt om människor, men om det ändå finns där i bakhuvudet, som en förbjuden tanke. Som växer sig större just för att den är förbjuden... Återigen, tack för dina tankar och erfarenhet!

 

[Grazing]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

Hur man kopplar till barnet har nog inte så mycket med att göra med vems ägget är, det finns ingen garanti att man känner en koppling till sitt barn även om det är ens egna ägg heller.

Det handlar om så mycket mera än det tekniska när det gäller sådant.

Ser man till djuren dessutom så ser dom ju verkligen ungar som sina egna när dom tar sig an dom, det har inget att göra med vart det kommer ifrån så hjärnan är nog ganska bra programmerad att låta en känna i dom banorna.

 

[Lickety]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

Jag hade inte sett det som genetiskt mitt barn, för det är det ju inte. Men det kan ju vara mitt barn ändå, på andra sätt. Man kan ju knyta väldigt starka band till människor utan blodsband.

 

[rtf]

Tack för era tankar!

 

[Verdandi]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

Allt DNA kommer inte från dig, men din kropp är den som ger liv och får det att växa.

Studier på hästar har också visat att en del egenskaper faktiskt överförs från bäraren av fölet. Vilket är en anledning till att man har ett varmblodigt sto till ett dito föl. Det finns en hel del intressant läsning i ämnet.

 

[Roheryn]

Om jag förstår dig rätt, @rtf, så är tanken då äggdonation och att du alltså kommer att vara gravid i 9 månader och föda barnet? Jag garanterar att det kommer att kännas som "ditt" då! Tror du inte att de ston som var dräktiga med Butterfly Flips avkomma kände att det var "deras" föl? Att fölen kände att stoet var "deras" mamma? Jag tror att man som kvinna (eller sto!) här får väldigt mycket hjälp av hormonerna med att knyta an till sin avkomma och att exakt vilka gener avkomman då bär på faktiskt inte spelar någon roll!

Sedan är det ju självklart så att med "främmande" gener så kan man få ett barn med helt andra talanger, utseende mm än föräldrarna, men det är ju bara spännande att få lära känna en ny individ?

 

[TinyWiny]

Det är intressanta tankar. Jag har själv funderat i de banorna men åt andra hållet, hur det skulle vara att donera ägg. Att veta att det någonstans kanske finns ett barn som genetiskt är "mitt" med allt det som hör till de egenheter vi alla har på gott och ont som man som förälder känner igen sig i hos sina biobarn. Samtidigt så känner jag igen mig i mina bonusbarn också och det trots att vi inte alls delar gener men de har ju ändå funnits i mitt liv länge och det vi delar är ju inte mindre värt än det jag delar med mina biobarn.

Jag tror att det är viktiga tankar att tänka innan men samtidigt kan man aldrig veta hur det känns där och då. Men, att oroa sig innan ser jag ändå som ett gott tecken. Du är medveten om att problemet kan uppstå och kommer därför ha större chans att göra något åt det genast om det uppstår.

Om jag ser på mina bonusbarnbarn som jag har fått vara med från start med så är det bara så att även om det inte finns något blodsband mellan oss så är kontakten, relationen och kärleken ändå så självklar. Jag har inga biobarnbarn så jag kan inte jämföra men jag vet vad jag känner för mina bonusbarnbarn och den kärleken räcker.

Jag tror inte att blod är tjockare än vatten utan att de vi väljer att omge oss med är de som är de viktiga i våra liv och i det här fallet så väljer du ju verkligen ditt barn. Det är inget hoppsan eller ojdå utan du har verkligen verkligen valt. Skitsamma om vi delar gener eller inte. Det viktiga är att vi tar tag i de eventuella problem som uppkommer och sålänge vi är medvetna om att de kan uppstå så har vi ett enormt försprång.

Jag önskar dig verkligen all lycka till

 

[parellikusken]

Det verkar ju fungera bra för lesbiska par. Även män som skaffar barn med surrogat verkar älska sina barn. Biologi är inte allt tänker jag.

 

[Badger]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

Jag tänker att visst kommer din mans DNA finnas i barnet? Det kan ju göra skillnad rent tankemässigt.
I övrigt håller jag med @TinyWiny i min tankegång.

 

[rtf]

Jag tänker att visst kommer din mans DNA finnas i barnet? Det kan ju göra skillnad rent tankemässigt.
I övrigt håller jag med @TinyWiny i min tankegång.

Ja, men det gör att det känns, åtminstone nu, som att det skulle vara en lettiska och min mans barn... Jag är kanske för indrillad i hästaveln för att klara det här...

 

[Badger]

Ja, men det gör att det känns, åtminstone nu, som att det skulle vara en lettiska och min mans barn... Jag är kanske för indrillad i hästaveln för att klara det här...

Ja jag vet inte. Du har burit det och han har gjort det, det blir liksom ert barn. Men känslor är så komplicerade och ska jag vara helt ärlig så har jag som TinyWiny funderat över det teoretiskt i andra riktningen och tja inte kommit längre.

 

[EmmaBovary]

Tack för dina tankar! Nej, jag vet att vi inte "ska" tänka så elitistiskt om människor, men om det ändå finns där i bakhuvudet, som en förbjuden tanke. Som växer sig större just för att den är förbjuden... Återigen, tack för dina tankar och erfarenhet!

Är du mer orolig för att inte kunna knyta an på samma vis, eller liksom att omgivningen i stil med hur man tänker kring avkommor till Butterlfy Flip ska fundera över det?

 

[Tora]

Jag behöver lite input, lång historia kort: träffade min man sent i livet, är 45 nu. Vi har försökt med två ivf-försök med mina ägg, i Riga. Första försöket genererade 9 ägg som blev 3 frysta embryon där alla tre hade två trisomier och hade blivit missfall, så inget sattes in på inrådan från genetikläkaren. (Dessa gentester går inte att göras i Västeuropa). Försök två blev 12 ägg som blev 4 frusna embryon, och där väntar vi på genutredningen, men jag har inget hopp.

Återstår äggdonation. Men vi som kommer från hästvärlden är så inkörda på att det är äggdonatorns avkomma, tänk tex på alla Butterfly Flips avkommor, Weihegolds osv. Tänk om jag inte känner att det är mitt barn, utan en lettiskas?! Hade själv en dålig mamma och vill INTE utsätta någon endaste för samma som jag har upplevt. Samtidigt vill jag ha en komplett familj. Med barn. Vet att man inte behöver skaffa barn osv, men det är inte den diskussionen som jag vill föra, den kan föras i en annan tråd.

Jag tänker på adoptivföräldrar, eller de som tagit emot ägg eller spermie eller embryo. Någonstans måste ju den förbjudna tanken ändå ha dykt upp: är det här verkligen mitt barn?

Jag vill diskutera med er som har en fot i djuraveln och förstår vad jag menar med att vi tänker på att äggdonatorn är den verkliga mamman. Vill inte diskutera på Föräldraliv etc med dem som inte fattar vad jag menar med det. Kan någon hjälpa mig bena i mina tankar?

Frågan är om du istället för att tänka så mycket ur Flippans synvinkel tänker på det från mottagarstoets sida, upplevde det stoet att det inte var hennes föl?

Jag tänker att gener är en otrolig liten del i att vara förälder, det finns annat som spelar mycket större roll när det kommer till föräldraskap.

Sen när det kommer till det genetiska så är det ett genetiskt utbyte mellan fostret och bäraren även efter ”tillverkning”. Finns ett fint ord för det som jag inte kommer ihåg just nu.

 

[miumiu]

Rekommenderar att du lyssnar på podden Jag vill ha barn med Cilla Holm som blivit mamma med hjälp av en äggdonator, om du inte redan har gjort det. Hon är terapeut och pratar mycket om anknytningsteori och sådant också som jag tänker är intressant.

Om vi nu ska jämföra med djurvärlden så finns det ju många exempel på ston som blivit amma åt ett föl som förlorat sin mamma. Där stoet alltså över huvud taget inte burit det aktuella fölet, och ändå tar hon det till sig som sitt eget. Därför att den biologiska driften är så stark. Nu säger jag inte att det är helt okomplicerat med äggdonation heller då det såklart finns aspekter av detta som man bör ha tänkt igenom (vad gäller barnets framtid och rättigheter) men jag tror att själva anknytningen kommer naturligt för de allra flesta som längtat efter, burit och fött ett barn.

 

[SaraXX]

Sen när det kommer till det genetiska så är det ett genetiskt utbyte mellan fostret och bäraren även efter ”tillverkning”. Finns ett fint ord för det som jag inte kommer ihåg just nu.

Epigenetik?

 

[Verdandi]

Om det inte känns helt rätt med äggdonation så låt bli att göra det. Eller fråga en släkting om du kan "få" ett ägg? Det är kanske till och med bättre att göra så ur en etisk aspekt?

 

[Shaggy]

Ja, men det gör att det känns, åtminstone nu, som att det skulle vara en lettiska och min mans barn... Jag är kanske för indrillad i hästaveln för att klara det här...

Eller så är du så livrädd för att inte bli en bra mamma så du överanalyserar sönder dig själv? (nu menar jag inte att det är fel att tänka utan att din rädsla kanske skrämmer dig för mycket)

 

[rtf]

Är du mer orolig för att inte kunna knyta an på samma vis, eller liksom att omgivningen i stil med hur man tänker kring avkommor till Butterlfy Flip ska fundera över det?

Nej, vad andra tycker och tänker bryr jag mig inte över. Jag ska ju försöka få barn som 45-åring, så det finns redan de som ojar sig över det i världen. Men anknytning, ja.