Dom där människorna som får dig att le i vardagen och ger hopp om mänskligheten

[Qelina]

Jag har tänkt på en sak som jag tycker är fantastiskt charmigt i vardagen, dom där små tillfällena som gör att man för en liten stund lyser upp och tycker att det finns hopp för mänskligheten.

Jag tänker på dom där människorna som man inte känner men som man på något vis har en sorts relation till. Som exempel har jag blivit kompis med städerskan i min trappuppgång, det spelar ingen roll att hon inte pratar svenska vi försöker prata i alla fall.

Och grannen som blev ledsen nu när jag ska flytta för att hon kommer sakna mig i trappuppgången, och en annan granne som jag skämtade med om att vi alltid ses i trappan och därför börjar vi nästan skratta varje gång vi ser varandra nu. Och mannen som äger tobaksaffären runt hörnet och alltid hälsar och vill prata lite. Personalen på lilla Coop, min favorit apotekare som jag känt i ca 8 år och brukar prata med och hon känner till mycket om mig och brukar se mig och min hund ute och vi pratar alltid en del när jag är där. Eller killen på Lidl som erbjöd sig att betala för mina varor när jag glömt mitt bankkort och att jag kunde swisha honom så skulle han lösa det, vilket definitivt inte var något han behövde göra.

Och sen den där gulliga fastighetsskötaren som sköter husen bredvid mitt hus och bara får hjärtat att smälta, honom har jag aldrig pratat med men jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Han krattar gruset utanför husen så att det ligger helt slätt vilket blir ett heltidsjobb. Men det allra charmigaste var när han bestämt sig för att sopa undan löv utanför en port, problemet var bara att det var den blåsigaste dagen under hela hösten så han sopade och sopade men löven flög hela tiden tillbaka. Eller när det ösregnade och han stod med en slang och spolade vatten utanför porten för att tvätta gatan. Som när Pippi vattnar blommorna när det regnar.

Har ni sådana människor ni ser i vardagen? Sådana ni pratar med eller bara ser?

 

[Mineur]

Jag brukar hälsa på en hemlös som jag går förbi på jobbet varje dag, och ibland ge honom ett par vantar eller några kronor, men annars är jag rätt dålig på just sådant där tror jag. Eller, det är nog snarare så att jag förvånansvärt sällan stöter ihop med folk. Träffar jag på grannarna eller fastighetsskötaren i trappuppgången säger jag såklart hej, men det händer inte oftare än 1-2 gånger i månaden eller så.

 

[sjoberga]

Jag har tänkt på en sak som jag tycker är fantastiskt charmigt i vardagen, dom där små tillfällena som gör att man för en liten stund lyser upp och tycker att det finns hopp för mänskligheten.

Jag tänker på dom där människorna som man inte känner men som man på något vis har en sorts relation till. Som exempel har jag blivit kompis med städerskan i min trappuppgång, det spelar ingen roll att hon inte pratar svenska vi försöker prata i alla fall.

Och grannen som blev ledsen nu när jag ska flytta för att hon kommer sakna mig i trappuppgången, och en annan granne som jag skämtade med om att vi alltid ses i trappan och därför börjar vi nästan skratta varje gång vi ser varandra nu. Och mannen som äger tobaksaffären runt hörnet och alltid hälsar och vill prata lite. Personalen på lilla Coop, min favorit apotekare som jag känt i ca 8 år och brukar prata med och hon känner till mycket om mig och brukar se mig och min hund ute och vi pratar alltid en del när jag är där. Eller killen på Lidl som erbjöd sig att betala för mina varor när jag glömt mitt bankkort och att jag kunde swisha honom så skulle han lösa det, vilket definitivt inte var något han behövde göra.

Och sen den där gulliga fastighetsskötaren som sköter husen bredvid mitt hus och bara får hjärtat att smälta, honom har jag aldrig pratat med men jag kan inte låta bli att le när jag ser honom. Han krattar gruset utanför husen så att det ligger helt slätt vilket blir ett heltidsjobb. Men det allra charmigaste var när han bestämt sig för att sopa undan löv utanför en port, problemet var bara att det var den blåsigaste dagen under hela hösten så han sopade och sopade men löven flög hela tiden tillbaka. Eller när det ösregnade och han stod med en slang och spolade vatten utanför porten för att tvätta gatan. Som när Pippi vattnar blommorna när det regnar.

Har ni sådana människor ni ser i vardagen? Sådana ni pratar med eller bara ser?

Ja, för mig är det en viktig del av livet, att ”umgås” med medmänniskor man stöter på. Har blivit sämre på senare år, tyvärr. Upplever att det ibland betraktas som suspekt, vilket är hemskt illa i ett samhälle.

 

[tanten]

Ja, för mig är det en viktig del av livet, att ”umgås” med medmänniskor man stöter på. Har blivit sämre på senare år, tyvärr. Upplever att det ibland betraktas som suspekt, vilket är hemskt illa i ett samhälle.

Förr var jag mer misantropisk... Numra pladdrar jag glatt med de flesta överallt.
Jag kan kommentera något i affären, ler mot människor jag möter i korridorer etc.

Det finns så många små ögonblick av ljus varje dag.
Minns speciellt den gången när jag köpte ett par avocados på Hötorget, på väg till jobbet. Tog ett par och sa glatt - de här är perfekta. Varpå försäljaren med ett brett leende sa -det är du också. Det gjorde min dag för det var sagt med sån värme.

Eller när en främmande man plötsligt hojtade på parkeringen -vilken snygg bil du har. Jag tittade upp och såg att han hade en exakt likadan.

Kan man själv sprida lite värme så får man minst lika mycket tillbaka.

 

[TheRedLightning]

Har ni sådana människor ni ser i vardagen? Sådana ni pratar med eller bara ser?

Stöter på en hel del genom jobbet, har till och med fått kommentarer/veta i efterhand att jag förgyllt deras dag.
Jag går lite på den gyllene regelns linje - så som du vill att andra ska behandla dig, ska du även behandla dom. Det är ofta det där lilla, t ex släppa före någon i kön till kassan för att jag inte har en tid att passa och har ett berg med varor, till att hjälpa en uppstressad chaufför att backa intill en långtradare i vinterhalkan mot en port.