- Svar: 27
- Visningar: 2 640
Jag skolkade från jobbet även idag, men kom upp ur sängen tidigare än igår i alla fall då jag inte kom upp förrän på kvällen. Det mesta har fortfarande känts ganska grått men jag har ändå kommit upp så pass ur gropen att jag har kunnat diska. I morgon har jag telefonmöte med läkaren. Han måste fatta att det inte funkar med 50% just nu. Jag tömmer ju bara mina batterier helt om jag kör på den nivån. Igår orkade jag inte ens skriva några anteckningar som jag brukar göra. Det var knappt jag orkade tänka ens.
Det här är ju inte första gången jag bara lagt mig ner och inte orkat. Det hände ju flera gånger under sensommaren och början av hösten förra året också, innan jag slutligen blev sjukskriven. Vanligen hände det på helgen att jag rasade. Ute fanns det massor att göra men jag låg bara overksam inomhus utan aptit. Sen kom måndagen och jag tog mig i kragen och knegade på.
Jag har funderat en del på det här med tillit och att kunna läsa folk. Min psykolog tror att jag inte kan läsa folk. Det tycker jag att jag kan. Men jag litar inte på mitt omdöme om folk. Jag problem att lita på att folk kommer att bete sig schysst mot mig. Jag menar, min egen familj kunde ju inte det. Den egna familjen borde man väl kunna lita på? Men när det visar sig att det inte går, fast man trodde att vi var ganska sammansvetsade, vem ska man lita på då? Vem är nästa person att bete sig rövhattigt? Hur ska jag veta i förväg vilka människor jag borde undvika? Min familj hörde tydligen till den kategorin. Jag har ju tidigare berättat om mina tidigare upplevelser så det de gjorde var ju verkligen ett hårt slag. Och så har jag ju rätt ömma tår.
Jag har alltid haft svårt att få vänner. Är man något introvert och inte så mycket för att struntprata om ditten och datten så är det ju inte bara att kliva fram till folk och börja snacka. Men även i sammanhang där jag träffat folk som jag pratat med så har jag haft svårt att komma förbi hej-hej-stadiet. Hur gör man liksom? Jag kan inte påstå att jag haft några förebilder på den punkten. När jag var liten så hade vi aldrig gäster. Mina föräldrar hade nog inga vänner heller.
Det finns annat jag inte heller har fått av mina föräldrar, som det här med att man ska säga Tack och Varsågod vid vissa tillfällen. Den saken fick jag lära mig då jag hade ett jobb med att sälja semlor i ett köpcentrum. Han som var chef blev jättesur för att jag inte sa tack och varsågod och snäste det åt mig. Det var ju inte det trevligaste sättet att lära sig det på.
När jag var 17 år hamnade jag i ett familjehem på landet. Efter ett tag fick jag höra att jag var snobbig. Anledningen var att jag inte hälsade på folk. Öh? Va?
Jag som var uppvuxen i en Stockholmsförort och aldrig hade vistats någon annanstans, hade ingen aning om att jag borde hälsa på okända människor jag mötte. Jag betedde mig helt enkelt fel för jag var inte van vid kulturen på landet. Det påminner mig en scen i filmen Crocodile Dundee där han kommer till storstan från att ha bott på vischan i hela sitt liv och hälsar på alla som passerar, varpå människor glor på honom som om han inte var riktigt klok. Det var ju samma grej fast tvärt om.
Så hur farao lär man sig de sociala koderna när man inte har förebilder eller någon som har lärt en hur det ska vara?
Rädslan att göra fel, att vara fel och att bli avvisad p.g.a. om jag gör fel, är rätt störande. Jag försöker vara en bussig typ, någon jag själv skulle tycka vore trevlig att umgås med om jag mötte mig själv, men har en känsla av att det inte räcker.
I morgon tänkte jag i alla fall jobba igen, fast bara 25%.
Det här är ju inte första gången jag bara lagt mig ner och inte orkat. Det hände ju flera gånger under sensommaren och början av hösten förra året också, innan jag slutligen blev sjukskriven. Vanligen hände det på helgen att jag rasade. Ute fanns det massor att göra men jag låg bara overksam inomhus utan aptit. Sen kom måndagen och jag tog mig i kragen och knegade på.
Jag har funderat en del på det här med tillit och att kunna läsa folk. Min psykolog tror att jag inte kan läsa folk. Det tycker jag att jag kan. Men jag litar inte på mitt omdöme om folk. Jag problem att lita på att folk kommer att bete sig schysst mot mig. Jag menar, min egen familj kunde ju inte det. Den egna familjen borde man väl kunna lita på? Men när det visar sig att det inte går, fast man trodde att vi var ganska sammansvetsade, vem ska man lita på då? Vem är nästa person att bete sig rövhattigt? Hur ska jag veta i förväg vilka människor jag borde undvika? Min familj hörde tydligen till den kategorin. Jag har ju tidigare berättat om mina tidigare upplevelser så det de gjorde var ju verkligen ett hårt slag. Och så har jag ju rätt ömma tår.
Jag har alltid haft svårt att få vänner. Är man något introvert och inte så mycket för att struntprata om ditten och datten så är det ju inte bara att kliva fram till folk och börja snacka. Men även i sammanhang där jag träffat folk som jag pratat med så har jag haft svårt att komma förbi hej-hej-stadiet. Hur gör man liksom? Jag kan inte påstå att jag haft några förebilder på den punkten. När jag var liten så hade vi aldrig gäster. Mina föräldrar hade nog inga vänner heller.
Det finns annat jag inte heller har fått av mina föräldrar, som det här med att man ska säga Tack och Varsågod vid vissa tillfällen. Den saken fick jag lära mig då jag hade ett jobb med att sälja semlor i ett köpcentrum. Han som var chef blev jättesur för att jag inte sa tack och varsågod och snäste det åt mig. Det var ju inte det trevligaste sättet att lära sig det på.
När jag var 17 år hamnade jag i ett familjehem på landet. Efter ett tag fick jag höra att jag var snobbig. Anledningen var att jag inte hälsade på folk. Öh? Va?
Jag som var uppvuxen i en Stockholmsförort och aldrig hade vistats någon annanstans, hade ingen aning om att jag borde hälsa på okända människor jag mötte. Jag betedde mig helt enkelt fel för jag var inte van vid kulturen på landet. Det påminner mig en scen i filmen Crocodile Dundee där han kommer till storstan från att ha bott på vischan i hela sitt liv och hälsar på alla som passerar, varpå människor glor på honom som om han inte var riktigt klok. Det var ju samma grej fast tvärt om. Så hur farao lär man sig de sociala koderna när man inte har förebilder eller någon som har lärt en hur det ska vara?
Rädslan att göra fel, att vara fel och att bli avvisad p.g.a. om jag gör fel, är rätt störande. Jag försöker vara en bussig typ, någon jag själv skulle tycka vore trevlig att umgås med om jag mötte mig själv, men har en känsla av att det inte räcker.
I morgon tänkte jag i alla fall jobba igen, fast bara 25%.
