Diskat och funderat

Jag skolkade från jobbet även idag, men kom upp ur sängen tidigare än igår i alla fall då jag inte kom upp förrän på kvällen. Det mesta har fortfarande känts ganska grått men jag har ändå kommit upp så pass ur gropen att jag har kunnat diska. I morgon har jag telefonmöte med läkaren. Han måste fatta att det inte funkar med 50% just nu. Jag tömmer ju bara mina batterier helt om jag kör på den nivån. Igår orkade jag inte ens skriva några anteckningar som jag brukar göra. Det var knappt jag orkade tänka ens.

Det här är ju inte första gången jag bara lagt mig ner och inte orkat. Det hände ju flera gånger under sensommaren och början av hösten förra året också, innan jag slutligen blev sjukskriven. Vanligen hände det på helgen att jag rasade. Ute fanns det massor att göra men jag låg bara overksam inomhus utan aptit. Sen kom måndagen och jag tog mig i kragen och knegade på.

Jag har funderat en del på det här med tillit och att kunna läsa folk. Min psykolog tror att jag inte kan läsa folk. Det tycker jag att jag kan. Men jag litar inte på mitt omdöme om folk. Jag problem att lita på att folk kommer att bete sig schysst mot mig. Jag menar, min egen familj kunde ju inte det. Den egna familjen borde man väl kunna lita på? Men när det visar sig att det inte går, fast man trodde att vi var ganska sammansvetsade, vem ska man lita på då? Vem är nästa person att bete sig rövhattigt? Hur ska jag veta i förväg vilka människor jag borde undvika? Min familj hörde tydligen till den kategorin. Jag har ju tidigare berättat om mina tidigare upplevelser så det de gjorde var ju verkligen ett hårt slag. Och så har jag ju rätt ömma tår.

Jag har alltid haft svårt att få vänner. Är man något introvert och inte så mycket för att struntprata om ditten och datten så är det ju inte bara att kliva fram till folk och börja snacka. Men även i sammanhang där jag träffat folk som jag pratat med så har jag haft svårt att komma förbi hej-hej-stadiet. Hur gör man liksom? Jag kan inte påstå att jag haft några förebilder på den punkten. När jag var liten så hade vi aldrig gäster. Mina föräldrar hade nog inga vänner heller.

Det finns annat jag inte heller har fått av mina föräldrar, som det här med att man ska säga Tack och Varsågod vid vissa tillfällen. Den saken fick jag lära mig då jag hade ett jobb med att sälja semlor i ett köpcentrum. Han som var chef blev jättesur för att jag inte sa tack och varsågod och snäste det åt mig. Det var ju inte det trevligaste sättet att lära sig det på.

När jag var 17 år hamnade jag i ett familjehem på landet. Efter ett tag fick jag höra att jag var snobbig. Anledningen var att jag inte hälsade på folk. Öh? Va? Jag som var uppvuxen i en Stockholmsförort och aldrig hade vistats någon annanstans, hade ingen aning om att jag borde hälsa på okända människor jag mötte. Jag betedde mig helt enkelt fel för jag var inte van vid kulturen på landet. Det påminner mig en scen i filmen Crocodile Dundee där han kommer till storstan från att ha bott på vischan i hela sitt liv och hälsar på alla som passerar, varpå människor glor på honom som om han inte var riktigt klok. Det var ju samma grej fast tvärt om.

Så hur farao lär man sig de sociala koderna när man inte har förebilder eller någon som har lärt en hur det ska vara?

Rädslan att göra fel, att vara fel och att bli avvisad p.g.a. om jag gör fel, är rätt störande. Jag försöker vara en bussig typ, någon jag själv skulle tycka vore trevlig att umgås med om jag mötte mig själv, men har en känsla av att det inte räcker.

I morgon tänkte jag i alla fall jobba igen, fast bara 25%.

 

[tuaphua]

En npf-diagnos är ju medfödd och permanent. Den går inte att bota. Så länge jag inte har en diagnos lever jag på hoppet att problemen går att lösa. Om jag får en diagnos, då vet jag att problemen är olösliga och det skulle ta hoppet ifrån mig.

Fast det är ju sällan så att en npf-diagnos gör en obehaglig och utan nära folk etc.

Om vi tar Asperger tex så finns det ju få människor som är så lojala som de som har det. Det brukar ju vara en uppskattad del i relationer av olika slag.

Adhd brukar ju kunna vara drivna och kreativa personer tex.

Och även om man har svårigheter pga sin diagnos finns det otroligt mkt hjälp att få.
Jag har en bekantsom har Asperger som berättat att denne förut haft enormt svårt socialt, velat ha saker exakt på sitt vis, varit väldigt trött etc.
Denne fick hjälp av nfp-team med att lära sig socialisera bättre, fick lära sig tänka annat kring att testa nya saker/kompromissa och blev av det mindre trött och fick mindre värk.
Folk med Asperger kan ju vara så lojala, omtänksamma, med starkt rättvisepatos etc.
Sen om vissa kanske uppför sig lite annorlunda ibland så finns det gott om folk som antingen inte bryr sig eller tom uppskattar det, som med allt annat.

Så anta inte att de dels är askonstiga och obehagliga. Och anta heller inte att alla fungerar som du.
För mig är avvikande ofta intressant istället för skrämmande. Det finns väldigt många som mig.

Dessutom så är man som npf:are berättigad diverse lönebidrag. Det kan då ev gå att få arbeta mindre tid till samma lön eller få mer stöd i jobbet.
Skulle inte det vara super för dig?

 

[tuaphua]

Jag har tidigare blivit stämplad som "störd" av psykvården (borderline). Någon förklaring till vad det var fick jag inte. Från början stod det i mina intyg att mina symptom "skulle kunna tyda på borderline" men det ändrades till att jag hade en "grav personlighetsstörning".

"Störd" uppfattade jag som "knäpp och oönskad". Någon hjälp blev jag inte heller erbjuden. Jag fick inte ens reda på diagnosen förrän ett år efteråt via Försäkringskassan.

Jag har dessutom stämplats som terapiresistent gällande min panikångest som de inte kunde bota (men som jag botade på egen hand.)

Så jag har inte mycket hopp om att få någon hjälp tyvärr.

Fast att det förut inte blivit som du vill med vården betyder ju inte att det blir så nu.

Jag har också gått på en helvetes massa nitar inom psykvården. Men sen hittade jag rätt folk och rätt terapi och har sen mått fint.

Jag har bott ihop med en älskad vän som har Borderline. Hon hade många(!) vänner och oftast även förhållanden.
Man är inte obehaglig, knäpp och oönskad pga diagnos.
Hon är en av de jag älskat mest i mitt liv.

Så jag tror du behöver tvätta bort stämpeln du har på diverse diagnoser. För det är inte diagnoserna som gör en ensam.

Men allt sånt går att få hjälp med, med eller utan diagnos.

 

[MiaMia]

Jag har tidigare blivit stämplad som "störd" av psykvården (borderline). Någon förklaring till vad det var fick jag inte. Från början stod det i mina intyg att mina symptom "skulle kunna tyda på borderline" men det ändrades till att jag hade en "grav personlighetsstörning".

"Störd" uppfattade jag som "knäpp och oönskad". Någon hjälp blev jag inte heller erbjuden. Jag fick inte ens reda på diagnosen förrän ett år efteråt via Försäkringskassan.

Jag har dessutom stämplats som terapiresistent gällande min panikångest som de inte kunde bota (men som jag botade på egen hand.)

Så jag har inte mycket hopp om att få någon hjälp tyvärr.

Fast om du nu skulle ha en NPF-diagnos, så lär ju hjälpen vara bättre ifall den kommer att vara anpassad till det, än det som gjorts tidigare utifrån felaktiga antaganden.
Och kunskapen om NPF hos högfungerande, vuxna kvinnor har fram tills nyligen varit obefintlig på de flesta ställen inom vården. Så blir det aktuellt är det mycket troligt att det kommer vara betydligt bättre än sist du var inom psykiatrin.

 

[EmmaBovary]

Jag har tidigare blivit stämplad som "störd" av psykvården (borderline). Någon förklaring till vad det var fick jag inte. Från början stod det i mina intyg att mina symptom "skulle kunna tyda på borderline" men det ändrades till att jag hade en "grav personlighetsstörning".

"Störd" uppfattade jag som "knäpp och oönskad". Någon hjälp blev jag inte heller erbjuden. Jag fick inte ens reda på diagnosen förrän ett år efteråt via Försäkringskassan.

Jag har dessutom stämplats som terapiresistent gällande min panikångest som de inte kunde bota (men som jag botade på egen hand.)

Så jag har inte mycket hopp om att få någon hjälp tyvärr.

Det är nästan lite olyckligt att ordet "störning" är med i ett gäng diagnoser, du är nog inte ensam om att reagera ganska starkt på det. Men det har ju inte den betydelsen som gemene man kan använda som skällsord, det betyder i regel bara att man har vissa svårigheter. Sedan verkar du ju inte alls terapiresistent den här gången.

 

[Kilauea]

Finns det nån psykakut i närheten du kan få hjälp att ta dig till när det känns såhär fruktansvärt jobbigt?
Ingen ska behöva någon som du gör och nej, det är inget fel på dig oavsett npf-diagnos eller ej. Du har depression just nu, en (ibland) allvarlig sjukdom.

Var det idag eller imorgon du skulle ha telefontid med läkaren?

 

[Magiana]

Finns det nån psykakut i närheten du kan få hjälp att ta dig till när det känns såhär fruktansvärt jobbigt?
Ingen ska behöva någon som du gör och nej, det är inget fel på dig oavsett npf-diagnos eller ej. Du har depression just nu, en (ibland) allvarlig sjukdom.

Var det idag eller imorgon du skulle ha telefontid med läkaren?

Det finns en psykakut en timme bort men det är inte aktuellt att åka dit. Jag har jobbat idag. 25%. Jag har känt mig ledsen men inte likgiltig/apatisk, vilket var fallet i måndags. Igår var jag fortfarande sänkt men bättre och nu klarar jag 25%. På jobbet fattar de att jag inte orkar mer, men jag behöver få vården att fatta det också.

Det var idag som läkaren skulle ringa men han ringde aldrig. Jag får ringa själv i morgon men då är det i så fall en annan läkare jag får prata med. Det är ju stafettläkarsystem här. Det var så mycket bättre i Stockholm på den fronten då man hade en och samma läkare hela tiden.

Edit: Nu noterade jag att det faktiskt var i morgon läkaren skulle ringa. Och här har jag väntat hela dagen idag...

 

[Kilauea]

Det finns en psykakut en timme bort men det är inte aktuellt att åka dit. Jag har jobbat idag. 25%. Jag har känt mig ledsen men inte likgiltig/apatisk, vilket var fallet i måndags. Igår var jag fortfarande sänkt men bättre och nu klarar jag 25%. På jobbet fattar de att jag inte orkar mer, men jag behöver få vården att fatta det också.

Det var idag som läkaren skulle ringa men han ringde aldrig. Jag får ringa själv i morgon men då är det i så fall en annan läkare jag får prata med. Det är ju stafettläkarsystem här. Det var så mycket bättre i Stockholm på den fronten då man hade en och samma läkare hela tiden.

Edit: Nu noterade jag att det faktiskt var i morgon läkaren skulle ringa. Och här har jag väntat hela dagen idag...

Vad skönt att det känts bättre idag. Alla steg åt rätt håll är bra, oavsett hur små de är.
Håller tummarna att läkaren (och FK) lyssnar på dig.

 

[Magiana]

Vad skönt att det känts bättre idag. Alla steg åt rätt håll är bra, oavsett hur små de är.
Håller tummarna att läkaren (och FK) lyssnar på dig.

Jag har ju vilat. När jag jobbar halvtid tömmer jag batterierna helt och det är inte direkt någon nyhet att jag då blir negativ, ledsen och misströstar för att slutligen bara lägga mig och skita i allt när det går för långt.