Diskat och funderat

Jag skolkade från jobbet även idag, men kom upp ur sängen tidigare än igår i alla fall då jag inte kom upp förrän på kvällen. Det mesta har fortfarande känts ganska grått men jag har ändå kommit upp så pass ur gropen att jag har kunnat diska. I morgon har jag telefonmöte med läkaren. Han måste fatta att det inte funkar med 50% just nu. Jag tömmer ju bara mina batterier helt om jag kör på den nivån. Igår orkade jag inte ens skriva några anteckningar som jag brukar göra. Det var knappt jag orkade tänka ens.

Det här är ju inte första gången jag bara lagt mig ner och inte orkat. Det hände ju flera gånger under sensommaren och början av hösten förra året också, innan jag slutligen blev sjukskriven. Vanligen hände det på helgen att jag rasade. Ute fanns det massor att göra men jag låg bara overksam inomhus utan aptit. Sen kom måndagen och jag tog mig i kragen och knegade på.

Jag har funderat en del på det här med tillit och att kunna läsa folk. Min psykolog tror att jag inte kan läsa folk. Det tycker jag att jag kan. Men jag litar inte på mitt omdöme om folk. Jag problem att lita på att folk kommer att bete sig schysst mot mig. Jag menar, min egen familj kunde ju inte det. Den egna familjen borde man väl kunna lita på? Men när det visar sig att det inte går, fast man trodde att vi var ganska sammansvetsade, vem ska man lita på då? Vem är nästa person att bete sig rövhattigt? Hur ska jag veta i förväg vilka människor jag borde undvika? Min familj hörde tydligen till den kategorin. Jag har ju tidigare berättat om mina tidigare upplevelser så det de gjorde var ju verkligen ett hårt slag. Och så har jag ju rätt ömma tår.

Jag har alltid haft svårt att få vänner. Är man något introvert och inte så mycket för att struntprata om ditten och datten så är det ju inte bara att kliva fram till folk och börja snacka. Men även i sammanhang där jag träffat folk som jag pratat med så har jag haft svårt att komma förbi hej-hej-stadiet. Hur gör man liksom? Jag kan inte påstå att jag haft några förebilder på den punkten. När jag var liten så hade vi aldrig gäster. Mina föräldrar hade nog inga vänner heller.

Det finns annat jag inte heller har fått av mina föräldrar, som det här med att man ska säga Tack och Varsågod vid vissa tillfällen. Den saken fick jag lära mig då jag hade ett jobb med att sälja semlor i ett köpcentrum. Han som var chef blev jättesur för att jag inte sa tack och varsågod och snäste det åt mig. Det var ju inte det trevligaste sättet att lära sig det på.

När jag var 17 år hamnade jag i ett familjehem på landet. Efter ett tag fick jag höra att jag var snobbig. Anledningen var att jag inte hälsade på folk. Öh? Va? Jag som var uppvuxen i en Stockholmsförort och aldrig hade vistats någon annanstans, hade ingen aning om att jag borde hälsa på okända människor jag mötte. Jag betedde mig helt enkelt fel för jag var inte van vid kulturen på landet. Det påminner mig en scen i filmen Crocodile Dundee där han kommer till storstan från att ha bott på vischan i hela sitt liv och hälsar på alla som passerar, varpå människor glor på honom som om han inte var riktigt klok. Det var ju samma grej fast tvärt om.

Så hur farao lär man sig de sociala koderna när man inte har förebilder eller någon som har lärt en hur det ska vara?

Rädslan att göra fel, att vara fel och att bli avvisad p.g.a. om jag gör fel, är rätt störande. Jag försöker vara en bussig typ, någon jag själv skulle tycka vore trevlig att umgås med om jag mötte mig själv, men har en känsla av att det inte räcker.

I morgon tänkte jag i alla fall jobba igen, fast bara 25%.

 

[MiaMia]

Att ha svårt att veta hur man ska göra kan ju bero på att man inte har den intuitiva förmågan att läsa det outtalade i det sociala samspelet.
De flesta behöver inte speciella personer som agerar uttalade förebilder så som du efterfrågar, utan de lär sig automatiskt bara genom att bara vara i en sociala miljö och snappa upp det från omgivningen man befinner sig i (så länge det inte är en torftig och bristfällig miljö man visats i).

Autism (är väl det temat vi är inne på igen?) gör inte att man helt saknar förmåga att läsa av folk. Det är mer som dyslexi. Att man gör det sämre, med större ansträngning och med lägre kvalitet på resultatet. Och om man kompenserar t.ex. med intellektuell analys så kan man öva sig att nå prestationer som ger intryck av att vara lika. Men som inte riktigt är det ifall man skrapar på¨ytan.

Just frågan "Hur sjutton gör man för att kunna veta hur man gör?", är en väldigt vanlig känsla. Som speglar att man inte har den där medfödda intuitionen. Som gör att man behöver instruktioner istället, en mer aktiv och medveten inlärning. Det är "Någonting" som andra verkar kunna men som jag inte begriper vad det är.

Och när det väl blir fel så är de där snabba, smidiga räddningarna för att styra upp missförstånd etc. innan de hinner växa naturligtvis ännu svårare. Så missarna blir gärna lite mer märkbara. Likaså folk som är (mer eller mindre medvetet) ojuste eller manipulativa kan man också ha svårare för att hantera med några vettiga motstrategier. Och med lite sämre avläsning så har man svårare att i tid veta om det är en människa som man behöver vara reserverad och på sin vakt mot.

Jag har funderat en del på det här med tillit och att kunna läsa folk. Min psykolog tror att jag inte kan läsa folk. Det tycker jag att jag kan. Men jag litar inte på mitt omdöme om folk. Jag problem att lita på att folk kommer att bete sig schysst mot mig

Du litar inte på dina omdömen av folk, för att du inte kan läsa dem så bra som behövs för att bedöma dem/situationen på ett tillförlitligt sätt?

 

[Magiana]

Du litar inte på dina omdömen av folk, för att du inte kan läsa dem så bra som behövs för att bedöma dem/situationen på ett tillförlitligt sätt?

Jag har helt enkelt råkat illa ut. Skitsnack bakom ryggen så jag fick sparken t.ex. Och så var det min familj som gick ifrån mig utan att ens tala om att de skulle gå. De var bara borta när jag kom hem. (Vi firade jul i mitt hus.) Jag blev ju lämnad många gånger som barn också, så det sved. Jag hade behövt stöd i det där läget, inte att bli övergiven.

 

[bettysmatte]

Min psykolog tror att jag inte kan läsa folk. Det tycker jag att jag kan. Men jag litar inte på mitt omdöme om folk.

Fast det där går ju hand i hand? Om man har svårt för att läsa folk och deras avsikter, så är det ju också besvärligt att lita på sitt omdöme om dem.

 

[MiaMia]

Jag har helt enkelt råkat illa ut. Skitsnack bakom ryggen så jag fick sparken t.ex. Och så var det min familj som gick ifrån mig utan att ens tala om att de skulle gå. De var bara borta när jag kom hem. (Vi firade jul i mitt hus.) Jag blev ju lämnad många gånger som barn också, så det sved. Jag hade behövt stöd i det där läget, inte att bli övergiven.

Men att det finns EN orsak i din bakgrund, utesluter inte automatiskt att det kan finnas flera. Och de kan samverka så att det påverkar hur effekterna kommer till uttryck och även förstärka varandra.

 

[Magiana]

Jag känner att jag hatar mig själv mer och mer. Jag är bara ett stort jävla fel och en obehaglig typ. Och eftersom inget finns att göra åt det, varför ska jag fortsätta leva?

 

[Sleepy]

Jag känner att jag hatar mig själv mer och mer. Jag är bara ett stort jävla fel och en obehaglig typ. Och eftersom inget finns att göra åt det, varför ska jag fortsätta leva?

Lugn och fin nu. Andas. Tala om för dig själv att alla känslor som rasar inom dig just nu beror på att du faller. Som beror på att du tagit för många steg framåt för fort. Stanna upp, vänta, vila, återhämta. Andas. Du är helt ok.

 

[tuaphua]

Jag känner att jag hatar mig själv mer och mer. Jag är bara ett stort jävla fel och en obehaglig typ. Och eftersom inget finns att göra åt det, varför ska jag fortsätta leva?

Men varför skulle det inte finnas hjälp?
Är man villig att arbeta med sig själv(vilket jag uppfattar att du är) finns ju terapi.

Jag känner inte dig och vet inte exakt vilka problem du har sas.

Men det där med att inte kunna läsa folk som tagits upp eller inte veta sociala spelregler går ju också att få hjälp med i terapi.

Jag tror dock du är onödigt hård mot dig själv. Jag tror absolut inte du är ett stort fel och en obehaglig typ.
Men som alla oss andra har du några fel och brister.
Det är normalt och ok.

 

[MiaMia]

Jag känner att jag hatar mig själv mer och mer. Jag är bara ett stort jävla fel och en obehaglig typ. Och eftersom inget finns att göra åt det, varför ska jag fortsätta leva?

Så fort du är en gnutta inne på tanken att det eventuellt kan vara en funktionsnedsättning inblandad i dina svårigheter så skriker du FEL, FEL, FEL, värdelös människa, hopplös framtid, inget går att göra osv.

Jag har väldigt svårt att tro att du faktiskt går och tänker så om ANDRA människor med funktionsnedsättningar. För du brukar generellt verka generös och hänsynsfull med respekt för allas människovärde när du talar.
VARFÖR gör du en så total skillnad när du tänker om dig själv?

 

[cassiopeja]

Jag känner att jag hatar mig själv mer och mer. Jag är bara ett stort jävla fel och en obehaglig typ. Och eftersom inget finns att göra åt det, varför ska jag fortsätta leva?

Jag hoppas att du någonstans vet att det inte är sant. Att det är depressionen som vill få dig att tro att det här är den absoluta sanningen, och att den effektivt försöker ställa sig ivägen och inte släppa in några andra tankar. De gånger jag har träffat dig har jag definitivt inte träffat en obehaglig typ. Tvärtom så träffade jag en rolig och charmig typ.

Jag kände igen mig en del i det du skrev i originalinlägget, och kunde inte låta bli att spåna lite kring mina egna tankar om det. Jag känner igen mig i känslan att inte veta hur man ska bete sig eller inte känna sig riktigt hemma med socialt samspel. Jag har känt så sen jag var ung. Jag har också gjort många missar i "hur man ska bete sig". Jag har dock alltid varit enormt intresserad av att studera mänskligt beteende. Jag minns att jag satt i skolan och tittade på hur andra gjorde när de umgicks med varandra och tittade på detaljer i hur de betedde sig mot varandra och analyserade vilka beteenden som framkallade vilka reaktioner. Själv kände jag mig mest bara konstig och obekväm bland folk, visste inte hur jag skulle bete mig och pratade knappt överhuvudtaget för jag visste inte vad jag skulle säga. När jag kom upp i tonåren började jag ibland prova olika reaktioner och beteenden jag sett andra göra, för att själv uppleva om det fick samma respons hos andra när jag gjorde beteendena som när andra gjorde dem (vilket det fick). Och jag lyssnade också på andras konversationer och försökte även där ibland att "härma" andras sätt att kallprata och socialisera på. Jag kunde sitta i timmar hemma på kvällarna och bara tänka igenom olika situationer jag hamnat i och hur jag kunde ha betett mig i stället och vad det i så fall kunde ha fått för konsekvenser. Liksom "övade i tanken" på olika sätt att reagera och agera.

När jag började komma ur min långa depression vid 23 års ålder jobbade jag på ett jobb där det fanns en tjej som jag tyckte var helt underbar på att samspela med andra - hon var helt enkelt ett proffs på att socialisera. Hon kunde gå fram till vem som helst och prata om vad som helst, hon kunde få vänner överallt, och även typ sälja kylskåp till pingviner... Jag trivdes inte så bra med den jag var då och funderade på hur jag skulle kunna känna mig mer avslappnad i sociala sammanhang. När jag träffade henne så kände jag bara "jag vill vara mer som hon!" Hennes beteende slog an en ton i mig som kändes mer "rätt" för mig än det beteende jag själv hade lyckats pussla ihop. Så hon blev min hemliga mentor. (Så hemlig att hon inte ens visste om det själv förrän långt senare ) Jag iakttog det hon gjorde och det hon sa och hur hon betedde sig i olika situationer, och försökte att ha henne med mig i tanken i olika situationer jag själv hamnade i - typ "hur skulle hon ha betett sig i den här situationen?" Så jag kapade helt sonika en arbetskamrat som förebild för hur jag ville vara och bete mig.

Jag har aldrig diskuterat det här med andra, och jag har ingen aning om ifall det här med att man måste iaktta och "öva" sig till ett fungerande socialt beteende är konstigt på något sätt. För mig är det helt normalt eftersom jag alltid haft det så (såklart). I dagsläget känner jag mig väldigt trygg i mig själv i sociala sammanhang. Jag tycker att jag har övat in ett bra och välfungerande socialt beteende som jag trivs med och som speglar min personlighet. Fast jag gör fortfarande missar ibland. Råkar bete mig på sätt som "blir fel" och inte alls landar så bra som jag egentligen menade. Men jag tänker att det är så det är och alltid kommer att vara, och försöker lära mig ha överseende och medkänsla med mig själv i de situationerna istället...

 

[Magiana]

Så fort du är en gnutta inne på tanken att det eventuellt kan vara en funktionsnedsättning inblandad i dina svårigheter så skriker du FEL, FEL, FEL, värdelös människa, hopplös framtid, inget går att göra osv.

Jag har väldigt svårt att tro att du faktiskt går och tänker så om ANDRA människor med funktionsnedsättningar. För du brukar generellt verka generös och hänsynsfull med respekt för allas människovärde när du talar.
VARFÖR gör du en så total skillnad när du tänker om dig själv?

Men jag känner att jag själv inte skulle vilja umgås med människor som jag uppfattar som konstiga. Exempelvis tycker jag att utvecklingsstörda är jobbiga och obehagliga. Jag skulle absolut inte vara otrevlig mot en sån, men vill inte ha dem nära mig. (Alltså, du hör ju föraktet.) Att jag själv skulle vara udda och obehaglig skrämmer mig. Då är det jag som är ett problem och det är jag som måste hantera det.

Jag hoppas att du någonstans vet att det inte är sant. Att det är depressionen som vill få dig att tro att det här är den absoluta sanningen, och att den effektivt försöker ställa sig ivägen och inte släppa in några andra tankar. De gånger jag har träffat dig har jag definitivt inte träffat en obehaglig typ. Tvärtom så träffade jag en rolig och charmig typ.

Jag kände igen mig en del i det du skrev i originalinlägget, och kunde inte låta bli att spåna lite kring mina egna tankar om det. Jag känner igen mig i känslan att inte veta hur man ska bete sig eller inte känna sig riktigt hemma med socialt samspel. Jag har känt så sen jag var ung. Jag har också gjort många missar i "hur man ska bete sig". Jag har dock alltid varit enormt intresserad av att studera mänskligt beteende. Jag minns att jag satt i skolan och tittade på hur andra gjorde när de umgicks med varandra och tittade på detaljer i hur de betedde sig mot varandra och analyserade vilka beteenden som framkallade vilka reaktioner. Själv kände jag mig mest bara konstig och obekväm bland folk, visste inte hur jag skulle bete mig och pratade knappt överhuvudtaget för jag visste inte vad jag skulle säga. När jag kom upp i tonåren började jag ibland prova olika reaktioner och beteenden jag sett andra göra, för att själv uppleva om det fick samma respons hos andra när jag gjorde beteendena som när andra gjorde dem (vilket det fick). Och jag lyssnade också på andras konversationer och försökte även där ibland att "härma" andras sätt att kallprata och socialisera på. Jag kunde sitta i timmar hemma på kvällarna och bara tänka igenom olika situationer jag hamnat i och hur jag kunde ha betett mig i stället och vad det i så fall kunde ha fått för konsekvenser. Liksom "övade i tanken" på olika sätt att reagera och agera.

När jag började komma ur min långa depression vid 23 års ålder jobbade jag på ett jobb där det fanns en tjej som jag tyckte var helt underbar på att samspela med andra - hon var helt enkelt ett proffs på att socialisera. Hon kunde gå fram till vem som helst och prata om vad som helst, hon kunde få vänner överallt, och även typ sälja kylskåp till pingviner... Jag trivdes inte så bra med den jag var då och funderade på hur jag skulle kunna känna mig mer avslappnad i sociala sammanhang. När jag träffade henne så kände jag bara "jag vill vara mer som hon!" Hennes beteende slog an en ton i mig som kändes mer "rätt" för mig än det beteende jag själv hade lyckats pussla ihop. Så hon blev min hemliga mentor. (Så hemlig att hon inte ens visste om det själv förrän långt senare ) Jag iakttog det hon gjorde och det hon sa och hur hon betedde sig i olika situationer, och försökte att ha henne med mig i tanken i olika situationer jag själv hamnade i - typ "hur skulle hon ha betett sig i den här situationen?" Så jag kapade helt sonika en arbetskamrat som förebild för hur jag ville vara och bete mig.

Jag har aldrig diskuterat det här med andra, och jag har ingen aning om ifall det här med att man måste iaktta och "öva" sig till ett fungerande socialt beteende är konstigt på något sätt. För mig är det helt normalt eftersom jag alltid haft det så (såklart). I dagsläget känner jag mig väldigt trygg i mig själv i sociala sammanhang. Jag tycker att jag har övat in ett bra och välfungerande socialt beteende som jag trivs med och som speglar min personlighet. Fast jag gör fortfarande missar ibland. Råkar bete mig på sätt som "blir fel" och inte alls landar så bra som jag egentligen menade. Men jag tänker att det är så det är och alltid kommer att vara, och försöker lära mig ha överseende och medkänsla med mig själv i de situationerna istället...

Jag har själv aldrig analyserat andras beteenden. För mig har det mer rört sig om nyfikenhet över det mänskliga psyket. T.ex så undrar jag hur folk klarar av att vara elaka. Mår de inte dåligt av det? I tonåren funderade jag på att bli psykolog men det blev inte så.

Jag känner mig mest osäker och rädd för att bli avvisad eller någons måltavla när de känner för att häva ur sig skit eller måste ha någon att sätta sig på (för att hävda sig själva).

 

[Sleepy]

Att jag själv skulle vara udda och obehaglig skrämmer mig. Då är det jag som är ett problem och det är jag som måste hantera det.

Utveckla det där.

 

[Magiana]

Utveckla det där.

Då får jag liksom leva med att rätt som det är får folk nog av mig och går utan ett ord. De flesta undviker mig från start. Och kvar står jag med ensamheten som jag inte kan göra något åt.

 

[Sleepy]

Då får jag liksom leva med att rätt som det är får folk nog av mig och går utan ett ord. De flesta undviker mig från start. Och kvar står jag med ensamheten som jag inte kan göra något åt.

Så om du får en diagnos så får du en stämpel som "udda och obehaglig" som inte går att göra något åt och då är du dömd? Allt är ditt fel och det är kört?

Det finns en mängd människor omkring dig med en mängd olika diagnoser, som så många redan generöst har berättat för dig. De lever bra liv och är trevliga, goa människor. Somliga har fått hjälp av olika slag för att få det att fungera bättre, andra får det att fungera ändå. Du behöver uppdatera din bild av vad det innebär att ha olika diagnoser.

Sen spelar det ju ingen roll om vad som orsakar dina problem - du måste ju hantera det ändå. Det är ju ditt liv. Andra kan en inte ändra på.

 

[Magiana]

Så om du får en diagnos så får du en stämpel som "udda och obehaglig" som inte går att göra något åt och då är du dömd? Allt är ditt fel och det är kört?

Det finns en mängd människor omkring dig med en mängd olika diagnoser, som så många redan generöst har berättat för dig. De lever bra liv och är trevliga, goa människor. Somliga har fått hjälp av olika slag för att få det att fungera bättre, andra får det att fungera ändå. Du behöver uppdatera din bild av vad det innebär att ha olika diagnoser.

Sen spelar det ju ingen roll om vad som orsakar dina problem - du måste ju hantera det ändå. Det är ju ditt liv. Andra kan en inte ändra på.

En npf-diagnos är ju medfödd och permanent. Den går inte att bota. Så länge jag inte har en diagnos lever jag på hoppet att problemen går att lösa. Om jag får en diagnos, då vet jag att problemen är olösliga och det skulle ta hoppet ifrån mig.

 

[MiaMia]

Men jag känner att jag själv inte skulle vilja umgås med människor som jag uppfattar som konstiga. Exempelvis tycker jag att utvecklingsstörda är jobbiga och obehagliga. Jag skulle absolut inte vara otrevlig mot en sån, men vill inte ha dem nära mig. (Alltså, du hör ju föraktet.) Att jag själv skulle vara udda och obehaglig skrämmer mig. Då är det jag som är ett problem och det är jag som måste hantera det.

Det finns folk som trivs mindre bra ihop med barn och då väljer att inte utveckla sina relationer med just dem så mycket.
Betyder inte att barn är konstiga eller obehagliga generellt. Eller att alla upplever det så.

Folk funkar olika bra ihop av en massa olika skäl. En del egenskaper och personlighetsdrag har man svårare att själv hantera eller känna att man får utbyte av. De kan hänga ihop med en diagnos ibland - eller inte alls göra det. Och det står inte "diagnos" stämplat i pannan så många du möter kommer inte ens tänka på det i första skedet.

Relationer är ett ömsesidigt samspel. Det inte något parterna ska kvalificera sig till genom att få tillräckligt många rätt på något test.

 

[MiaMia]

En npf-diagnos är ju medfödd och permanent. Den går inte att bota. Så länge jag inte har en diagnos lever jag på hoppet att problemen går att lösa. Om jag får en diagnos, då vet jag att problemen är olösliga och det skulle ta hoppet ifrån mig.

Om du amputerar ett ben och inte kan gå så finns inget att göra för det går inte att bota?
Rullstol, proteser...

Du gör likhetstecken mellan existensen av diagnosen och vad den innebär för personen som om det var statiskt på ett helt orimligt sätt.
Det finns goda skäl till att man gör en tydlig skillnad mellan begreppen funktionsnedsättning (något i din kropp/hjärna som avviker från "normalt") och funktionshinder (vad som blir problem av något slag, praktiskt och i en viss omgivning/situation) Funktionshindret kan du påverka en massa genom att förändra miljön, hjälpmedel, kompensation, anpassningar, egna strategier, olika stöd och utbildningar osv.

NPF-diagnoser är medfödda, men också något där man kan göra mycket för att funktionsnedsättningen ska bli mindre funktionshindrande. OM man har det så är vetskap om diagnosen den första pusselbiten till att veta VAD som är bra sätt för mig att hantera detta. Och början på att kunna göra en massa för att lösa problemen som man hade svårt att göra innan.

 

[Magiana]

Det finns folk som trivs mindre bra ihop med barn och då väljer att inte utveckla sina relationer med just dem så mycket.
Betyder inte att barn är konstiga eller obehagliga generellt. Eller att alla upplever det så.

Folk funkar olika bra ihop av en massa olika skäl. En del egenskaper och personlighetsdrag har man svårare att själv hantera eller känna att man får utbyte av. De kan hänga ihop med en diagnos ibland - eller inte alls göra det. Och det står inte "diagnos" stämplat i pannan så många du möter kommer inte ens tänka på det i första skedet.

Relationer är ett ömsesidigt samspel. Det inte något parterna ska kvalificera sig till genom att få tillräckligt många rätt på något test.

Fast jag verkar göra så mycket fel att jag diskvalificerar mig från relationer. Även om jag i stället för att få ett totalt psykbryt av stress, stänger av och gömmer mig för att skydda min omgivning, så är det fel. Att släppa loss psykbrytet är också fel. Jag vill inte utsätta min omgivning för det.

 

[Magiana]

NPF-diagnoser är medfödda, men också något där man kan göra mycket för att funktionsnedsättningen ska bli mindre funktionshindrande. OM man har det så är vetskap om diagnosen den första pusselbiten till att veta VAD som är bra sätt för mig att hantera detta. Och början på att kunna göra en massa för att lösa problemen som man hade svårt att göra innan.

Jag har tidigare blivit stämplad som "störd" av psykvården (borderline). Någon förklaring till vad det var fick jag inte. Från början stod det i mina intyg att mina symptom "skulle kunna tyda på borderline" men det ändrades till att jag hade en "grav personlighetsstörning".

"Störd" uppfattade jag som "knäpp och oönskad". Någon hjälp blev jag inte heller erbjuden. Jag fick inte ens reda på diagnosen förrän ett år efteråt via Försäkringskassan.

Jag har dessutom stämplats som terapiresistent gällande min panikångest som de inte kunde bota (men som jag botade på egen hand.)

Så jag har inte mycket hopp om att få någon hjälp tyvärr.

 

[MiaMia]

Fast jag verkar göra så mycket fel att jag diskvalificerar mig från relationer. Även om jag i stället för att få ett totalt psykbryt av stress, stänger av och gömmer mig för att skydda min omgivning, så är det fel. Att släppa loss psykbrytet är också fel. Jag vill inte utsätta min omgivning för det.

Fast det är bara din tolkning att det som hänt är att du har diskvalificerat dig.
Utan att alls ta ställning till det... Är ditt beteende helt oföränderligt och omöjligt att påverka?

Om du t.ex. fick lära dig mer om vad som sker i relationerna och hur man kan tolka de saker som sker där. Få mer insikter om hur situationerna kan uppfattas av den andra parten och vad som är konstruktiva sätt att förhålla dig både till dina egna reaktioner och andras beteende...

En ökad förståelse kan bidra till att minska stressen. Strategier för att hantera stressen kan göra att den inte behöver påverka dig lika mycket. Och att du kan använda mer av din förmåga osv...