Nixehen
Trådstartare
Nu är det väl mer eller mindre fattat, vår vackre Silverpojke ska få somna in. Efter att ha levt ett hårt liv som travhäst och sedan kastats ut i ett skjul i skogen i 10år så kom han till oss våren 2007. Han rehabiliterades från sina hudåkommor och sår, fick äta upp sig. Som 17åring reds han in och blev en heltrygg skogsmulle på westernvis med världens underbaraste psyke.
Efter ett år hos oss så fick han komma vidare till ett nytt hem, såsom tanken är med min verksamhet.
Dock gick det inte som planerat, efter ett halvår fick vi samtalet som talade om att han inte sköttes om och att han nu stod hos en fodervärd som blivit rädd för honom.
Självklart kastade vi oss i bilen med transporten på och hämtade hem honom, såsom våra kontrakt ger oss rätten till.
Hästen som mötte oss var inte vår Silver, det var en Silver som var sönderstressad, stod på bakbenen och var mager. Hovarna var fyrkantiga(!) och väldigt väldigt långa.
Han fick komma hem.
Sedan dess har han stannat hos oss och med tiden blivit min mammas häst. Han har ridits av mig och tömkörts - hans favorit. Men det senaste halvåret har historien kommit ikapp honom. Vintern kantades av kolikanfall, som mycket berodde på den vanvård han tidigare utsatts för - kroppen orkade inte med. Som ett mirakel blev han dock frisk och sedan var han frisk några månader. Nu har hältorna avlöst varandra i bak och vi inser att han är färdig med livet. Han är inte längre sitt glad trevliga jag utan är sur och tvär, vill inte bli borstad och haltar bak.
Något annat fel än förslitningar kan inte hittas.
Beslutet är fattat, vår vackra underbara Silverkille ska få somna in och vandra vidare på trappalandas evigt gröna ängar. Där kan han dra sina morgonrepor genom hagarna på friska starka ben igen och känna vinden i ansiktet.
Men hur orkar man ringa samtalet? Hur klarar man att boka datumet när ens älskade häst ska dö? Nu gråter jag igen...
Efter ett år hos oss så fick han komma vidare till ett nytt hem, såsom tanken är med min verksamhet.
Dock gick det inte som planerat, efter ett halvår fick vi samtalet som talade om att han inte sköttes om och att han nu stod hos en fodervärd som blivit rädd för honom.
Självklart kastade vi oss i bilen med transporten på och hämtade hem honom, såsom våra kontrakt ger oss rätten till.
Hästen som mötte oss var inte vår Silver, det var en Silver som var sönderstressad, stod på bakbenen och var mager. Hovarna var fyrkantiga(!) och väldigt väldigt långa.
Han fick komma hem.
Sedan dess har han stannat hos oss och med tiden blivit min mammas häst. Han har ridits av mig och tömkörts - hans favorit. Men det senaste halvåret har historien kommit ikapp honom. Vintern kantades av kolikanfall, som mycket berodde på den vanvård han tidigare utsatts för - kroppen orkade inte med. Som ett mirakel blev han dock frisk och sedan var han frisk några månader. Nu har hältorna avlöst varandra i bak och vi inser att han är färdig med livet. Han är inte längre sitt glad trevliga jag utan är sur och tvär, vill inte bli borstad och haltar bak.
Något annat fel än förslitningar kan inte hittas.
Beslutet är fattat, vår vackra underbara Silverkille ska få somna in och vandra vidare på trappalandas evigt gröna ängar. Där kan han dra sina morgonrepor genom hagarna på friska starka ben igen och känna vinden i ansiktet.
Men hur orkar man ringa samtalet? Hur klarar man att boka datumet när ens älskade häst ska dö? Nu gråter jag igen...
