Det oundvikliga beslutet

[maskros]

Så har vi kommit till det beslut som inte går att undvika när man har ansvar över ett annat liv. När ens hund är så gammal att det inte är ett skäligt hundliv längre. När åldern tar ut sin rätt och det är dags att släppa taget. Men det gör så ont.
Hon är den absolut bästa hunden genom tiderna, så snäll, så tålmodig, så stark och jag behöver henne. Och har gjort så många år och hon har alltid funnits där. Men hon är färdig nu och behöver gå vidare, men det är svårt för mig att släppa taget.

Ringt till olika veterinärer och kliniker för att boka en tid. Hur är man ens stark nog att boka in en tid i kalendern när man ska avsluta sin bästa väns liv?
Ingenstans känns det bra nog och jag vet inte vad som skulle vara bäst. Hur vet man det?

Vill jag göra det inne på en klinik? I hemmet? På gräsmattan utanför kliniken? Vill jag vara med under hela processen, bara tills hon somnar av det lugnande eller inte vara med alls?

Hur är man ens så stark att kunna köra henne till kliniken där hennes liv ska avslutas? Jag förstår inte alls hur jag ska klara av detta och hur jag ska överleva efteråt. För mig har hon varit den starkaste individ jag känner och har varit orädd och för mig odödlig. Att se henne död är en tanke som jag inte ens vill snudda vid. Hon är ju en högst levande och självständig individ och det rimmar dåligt med att se henne ligga hjälplös och livlös. Men hon är klar.

 

[Killaloe]

Jag har inga svar på dina frågor men vill ändå säga att jag beklagar verkligen Det är hemskt att ta ett beslut över någons liv och verkligen baksidan med att ha djur, men jag tror att dom allra flesta klarar det för djurets skull och för att en helt enkelt måste

 

[iNHALE]

Nu är detta mina högst personliga åsikter och hur jag personligen tänker inför sånt här.

Hunden (eller vilket djur som helst det må gälla) har varit där för en genom hela sitt liv (eller delar av det om det är omplacering). Hunden har funnits där och varit lojal, förlåtit oss när vi gjort fel och kanske inte behandlat den helt korrekt i alla lägen. Den har gjort oss arga, ledsna, gråhåriga och frustrerade, men inte av ondo utan för att den är som den är och för att vi är som vi är. I en horde människor hade den valt dig, människan den känner bäst, trots att man kanske inte förtjänar den alla gånger.

Efter alla dessa år är det dags för oss att vara den starka som ska stå där lojalt bredvid, precis som den stått bredvid oss. Efter alla dessa år är det dags för oss att hjälpa hunden en sista gång. Det bästa man kan göra för att betala tillbaka alla dessa år av lojalitet och kärlek, är att ge hunden ett värdigt, smärtfritt och snabbt slut på en plats där hunden känner sig trygg och inte är rädd, det är vi skyldiga den.

Jag är alltid med när mina djur ska avlivas, för mig är det självklart och även om det är hemskt att se dem dö, så känns det som en skyldighet att stå med dem till slutet. Att lämna in ett älskat djur för avlivning och sen gå därifrån är helt otänkbart för mig.

I den mån det är möjligt är jag även med under kremationen (om det är aktuellt och man inte vill/kan gräva ned den direkt i marken) och tar med urnan med askan hem själv. Efter det är cirkeln sluten för mig och jag känner att jag uppfyllt den plikt jag som djurägare anser mig ha haft gentemot djuret.

Var och en får givetvis göra det man känner är bäst och rätt, men detta är hur jag resonerar gentemot mig själv när jag står i ett sånt läge.

 

[Lena Furberg]

Så har vi kommit till det beslut som inte går att undvika när man har ansvar över ett annat liv. När ens hund är så gammal att det inte är ett skäligt hundliv längre. När åldern tar ut sin rätt och det är dags att släppa taget. Men det gör så ont.
Hon är den absolut bästa hunden genom tiderna, så snäll, så tålmodig, så stark och jag behöver henne. Och har gjort så många år och hon har alltid funnits där. Men hon är färdig nu och behöver gå vidare, men det är svårt för mig att släppa taget.

Ringt till olika veterinärer och kliniker för att boka en tid. Hur är man ens stark nog att boka in en tid i kalendern när man ska avsluta sin bästa väns liv?
Ingenstans känns det bra nog och jag vet inte vad som skulle vara bäst. Hur vet man det?

Vill jag göra det inne på en klinik? I hemmet? På gräsmattan utanför kliniken? Vill jag vara med under hela processen, bara tills hon somnar av det lugnande eller inte vara med alls?

Hur är man ens så stark att kunna köra henne till kliniken där hennes liv ska avslutas? Jag förstår inte alls hur jag ska klara av detta och hur jag ska överleva efteråt. För mig har hon varit den starkaste individ jag känner och har varit orädd och för mig odödlig. Att se henne död är en tanke som jag inte ens vill snudda vid. Hon är ju en högst levande och självständig individ och det rimmar dåligt med att se henne ligga hjälplös och livlös. Men hon är klar.

Jag känner exakt samma sak just nu och har exakt samma frågeställningar..... Jag gråter redan av att tänka på det.

Min ska till veterinären idag, för en koll; han har varit dålig av och till, det tycks gå i vågor. Just nu är han lite bättre men vi behöver få ett utlåtande som stöd. Jag har alltid hoppats på en diagnos som gör beslutet enkelt, utan att han för den skull lider där och då. Men vad skulle det vara?

Jag hoppas så att det går någorlunda bra för dig. Vi måste alla göra den resan med våra älskade hundar och det är så fruktansvärt svårt.....

 

[maskros]

Nu är detta mina högst personliga åsikter och hur jag personligen tänker inför sånt här.

Hunden (eller vilket djur som helst det må gälla) har varit där för en genom hela sitt liv (eller delar av det om det är omplacering). Hunden har funnits där och varit lojal, förlåtit oss när vi gjort fel och kanske inte behandlat den helt korrekt i alla lägen. Den har gjort oss arga, ledsna, gråhåriga och frustrerade, men inte av ondo utan för att den är som den är och för att vi är som vi är. I en horde människor hade den valt dig, människan den känner bäst, trots att man kanske inte förtjänar den alla gånger.

Efter alla dessa år är det dags för oss att vara den starka som ska stå där lojalt bredvid, precis som den stått bredvid oss. Efter alla dessa år är det dags för oss att hjälpa hunden en sista gång. Det bästa man kan göra för att betala tillbaka alla dessa år av lojalitet och kärlek, är att ge hunden ett värdigt, smärtfritt och snabbt slut på en plats där hunden känner sig trygg och inte är rädd, det är vi skyldiga den.

Jag är alltid med när mina djur ska avlivas, för mig är det självklart och även om det är hemskt att se dem dö, så känns det som en skyldighet att stå med dem till slutet. Att lämna in ett älskat djur för avlivning och sen gå därifrån är helt otänkbart för mig.

I den mån det är möjligt är jag även med under kremationen (om det är aktuellt och man inte vill/kan gräva ned den direkt i marken) och tar med urnan med askan hem själv. Efter det är cirkeln sluten för mig och jag känner att jag uppfyllt den plikt jag som djurägare anser mig ha haft gentemot djuret.

Var och en får givetvis göra det man känner är bäst och rätt, men detta är hur jag resonerar gentemot mig själv när jag står i ett sånt läge.

Tack för dina ord.
Jag vill ju givetvis vara så stark och stå med henne där och säga hejdå. Jag skulle aldrig lämna in henne till okända människor och bara gå, om jag inte orkar vara med kommer min sambo vara med som hon ju också känner stor tilltro till.

Jag känner ju att inget sätt att göra det på är fint nog. Hur vill hon själv ha det egentligen? Hur avslutar men ett liv på ett "perfekt" sätt?
Hon älskar solen och hon älskar naturen. Jag har fått tag på en klinik som är villiga att utföra processen på gräsmattan utanför kliniken. Då kan hon ligga i solen som hon så älskar och samtidigt höra vinden och fåglarna. I hennes rätta element som tidigare jakthund. Jag tror att det skulle vara det bästa men ändå känns det inte bra nog. Hur får hon ett värdigt slut?

 

[Mia_R]

Det är en väldigt klen tröst men du ska veta att det här är det värsta du kommer behöva gå igenom som djurägare, att fatta beslutet och få det gjort. Det är svårt att säga att det är en lättnad när det är slut, men det är mindre tungt när det väl är gjort. Då har du visserligen en enorm sorg och saknad kvar men du slipper ångesten du nu känner.

Jag har varit med och fått djur avlivade på klinik och hemma, mina och andras djur, själv eller tillsammans med någon och vad du väljer är helt upp till dig själv vad som känns minst svårt. Känn inget dåligt samvete om du inte orkar vara med, jag klarar inte se mina hästar falla utan har haft personer som hjälpt mig när det varit dags och som de känt.

 

[maskros]

@Lena Furberg

Håller tummarna för er.

Jag har bara konsulterat med veterinär på telefon så ålderskrämporna börjar bli alldeles för många och åldern alldeles för hög för att det är "värt" att åtgärda något. Det är bara ett utdraget lidande. Redan för ett år sedan genomgick hon ett ingrepp med livet som insats och det var inte alls säkert att hon skulle klara sig genom den men det gjorde hon och hennes liv förlängdes ett år. Nu börjar hon få problem med samma sak igen (och mer därtill) och det känns inte längre värdigt att hålla på traggla..

 

[TinyWiny]

Mina hundar har burit mig genom så mycket. Var och en på sitt sätt. Där och då var det dags för mig att bära dem. Hur fruktansvärt det än var, hur ont det än gjorde var det min skyldighet att se till att avsluta deras liv i tid. Jag har tagit hem veterinären och de har fått sluta här hemma i sin välkända trygga miljö för det har varit det bästa för dem. Vi har sedan haft begravning här hemma. För mig finns inte tanken att lämna. Jag vet att min fantasi vida överstiger sanningen oavsett vad som händer. Jag vill för djurets skull finnas vid dess sida hela vägen och för min skull behöver jag veta. Se med egna ögon.

Att förlora någon som är så nära är vidrigt och du måste själv komma fram till vad som känns bäst för dig och vad som är bäst för hunden. För mig var det en stor trygghet att känna veterinären sedan innan. Det var en trygghet även för hunden. Senast hälsade han veterinären som en gammal vän.

Jag tycker att din plan om att avsluta på gräsmattan verkar bra.

 

[maskros]

Det är en väldigt klen tröst men du ska veta att det här är det värsta du kommer behöva gå igenom som djurägare, att fatta beslutet och få det gjort. Det är svårt att säga att det är en lättnad när det är slut, men det är mindre tungt när det väl är gjort. Då har du visserligen en enorm sorg och saknad kvar men du slipper ångesten du nu känner.

Jag har varit med och fått djur avlivade på klinik och hemma, mina och andras djur, själv eller tillsammans med någon och vad du väljer är helt upp till dig själv vad som känns minst svårt. Känn inget dåligt samvete om du inte orkar vara med, jag klarar inte se mina hästar falla utan har haft personer som hjälpt mig när det varit dags och som de känt.

Tack för dina ord.

 

[iNHALE]

Tack för dina ord.
Jag vill ju givetvis vara så stark och stå med henne där och säga hejdå. Jag skulle aldrig lämna in henne till okända människor och bara gå, om jag inte orkar vara med kommer min sambo vara med som hon ju också känner stor tilltro till.

Jag känner ju att inget sätt att göra det på är fint nog. Hur vill hon själv ha det egentligen? Hur avslutar men ett liv på ett "perfekt" sätt?
Hon älskar solen och hon älskar naturen. Jag har fått tag på en klinik som är villiga att utföra processen på gräsmattan utanför kliniken. Då kan hon ligga i solen som hon så älskar och samtidigt höra vinden och fåglarna. I hennes rätta element som tidigare jakthund. Jag tror att det skulle vara det bästa men ändå känns det inte bra nog. Hur får hon ett värdigt slut?

Jag tror inte hunden har några egentliga krav utan det är mer vi som har det. Det som är viktigt för hunden är att den känner sig trygg och har människor nära sig som den känner. Om den gillar att ligga ute på gräset i solen kan man absolut göra det. Det "perfekta" sättet är en snabb, smärtfri och stressfri död. När detta är uppfyllt är det från djurets perspektiv "perfekt". Allt utöver det är för människans skull och gör ingen skillnad för hunden. Välj den klinik där personalen inger störst förtroende. Man kan även fråga om man får komma in på kliniken i förväg och titta hur de har det och se platsen där avlivningen kommer ske sen. Då får man en chans att träffa personalen i förväg och prata lite. Ingen avlivning är lätt för ägaren och personalen är van vid att folk är oroliga, nervösa, rädda och ledsna.

 

[maskros]

Tack för ditt svar

Helst hade jag velat få det ungefär som du beskriver det. Att det hade gjorts hemma med en veterinär hon känner sedan tidigare. Men då vi numera bor i lägenhet känns det inte värdigt att sedan bära ut henne när hon är död, ut genom trappan och över innergården och för alla att se. Helst hade jag sett att vi fortfarande bodde på en gård så att hon hade fått somna in på "sin" gräsmatta eller i "sin" skogsdunge.

Inte heller har hon varit hos någon veterinär härikring som jag känner sådant förtroende för att det är ett självklart val.

 

[maskros]

Jag tror inte hunden har några egentliga krav utan det är mer vi som har det. Det som är viktigt för hunden är att den känner sig trygg och har människor nära sig som den känner. Om den gillar att ligga ute på gräset i solen kan man absolut göra det. Det "perfekta" sättet är en snabb, smärtfri och stressfri död. När detta är uppfyllt är det från djurets perspektiv "perfekt". Allt utöver det är för människans skull och gör ingen skillnad för hunden. Välj den klinik där personalen inger störst förtroende. Man kan även fråga om man får komma in på kliniken i förväg och titta hur de har det och se platsen där avlivningen kommer ske sen. Då får man en chans att träffa personalen i förväg och prata lite. Ingen avlivning är lätt för ägaren och personalen är van vid att folk är oroliga, nervösa, rädda och ledsna.

Tack, det var skönt att läsa.

 

[Monstermom]

Jag gjorde det i måndags.

Min tumregel när någon frågar mig är att har man börjat fundera på om det är dags så är det dags. Annars skulle tanken aldrig ens våga visa sig. Det måste gälla för mig med...

I mitt fall var min hund inte gammal, men han blev sjuk. Jag åkte till veterinär istället för hemavlivning, delvis för att det var snabbare. Inte för att han led - han hade vad vi kunde bedöma inte ont och han var på gott humör - utan för att jag inte klarade att dra ut på det.

Att boka tiden var svårt, men bara jag fått ur mig det nödvändigaste så var receptionisten väldigt effektiv och förstående. På plats gick jag in och betalade innan (absurd känsla!), gick sedan ut till bilen och väntade med min hund. Vi fick gå in genom en separat ingång rakt in i ett rum istället för att behöva passera igenom reception, korridorer osv. Veterinären frågade väldigt förstående om jag orkade vara med eller ville gå innan sista sprutan, men när jag sa att jag skulle stanna blev hen tydligt lättad. Hen sa det efteråt också, att hen har avlivat hundar i många, många år och det är ledsamt när ägaren inte stannar. Hunden behöver sin trygghet hos sig i slutet. Kanske var det bara några tröstande ord för min skull, men jag tror också att det är så.

Spoiler: själva avlivningen

Min fick inget lugnande utan veterinären satte en, vad heter det, en sån där nål som tejpas fast och som de sticker i sedan? Jag valde bort lugnande eftersom jag ville att det skulle gå fort för min hunds skull, och han har alltid verkat må dåligt av lugnande. Han stod upp på undersökningsbordet när han fick sprutan, jag höll om honom med hans huvud på min axel. och han föll ihop snabbt. En sköterska höll bakdelen så han inte skulle ramla av bordet (han var en stor hund), men han föll framåt mot mig så jag fick sänka ner honom och lägga ifrån mig honom på bordet. Jag grät inte förrän jag kände honom falla, men då blev jag hysterisk...

Efteråt pratade veterinären med mig en stund, jag minns inte riktigt om vad. Han frågade om askan - jag vill inte ha den, min hund är borta - och pratade lite om egna hundar tror jag. Jag hade svårt att skiljas från det som hade varit Monster, svårt att sluta klappa. Jag fick den tid jag behövde.

Jag grät mycket innan, men inte jättemycket. Mitt fokus var på att inte göra min hund orolig och hans sista dagar skulle vara för hans skull. Vänner och familj kom och hälsade på och sa farväl, då grät jag ibland men samtidigt var det genuint roligt att se hur glad han blev. Det var skönt att se att han var älskad av flera... Efter han var borta har jag gråtit desto mer dock!

Det här är det värsta med att ha hund. Det absolut värsta. Men för mig är det en deal jag gör, om jag inte kan ta det här ansvaret så får jag inte skaffa en hund. (I betydelsen får inte för mig själv.) Jag kan inte välja bara de roliga bitarna, hundar har korta liv och köper jag valpen så köper jag den sjuka eller gamla hunden som måste lämna mig också.

Sen går ju livet vidare på något sätt. Jag städar undan hans saker. Diskar matskålar. Tvättar filtar och selar. Jobbar - i mitt fall är det något av det värsta (jag är tränare, några timmar efter avlivningen hade jag valpkurs, det var tungt), men i andra lägen kan det nog vara lite av en lättnad.

Lycka till känns fel att säga, det finns ingen lycka i det här (förutom att det är bättre än att de ska självdö långsamt!), men all styrka. Det är enormt svårt för att man älskar dem, men det är också för att man älskar dem som det går att sätta hunden främst och skjuta sorgen framför sig en stund.

 

[maskros]

Jag gjorde det i måndags.

Min tumregel när någon frågar mig är att har man börjat fundera på om det är dags så är det dags. Annars skulle tanken aldrig ens våga visa sig. Det måste gälla för mig med...

I mitt fall var min hund inte gammal, men han blev sjuk. Jag åkte till veterinär istället för hemavlivning, delvis för att det var snabbare. Inte för att han led - han hade vad vi kunde bedöma inte ont och han var på gott humör - utan för att jag inte klarade att dra ut på det.

Att boka tiden var svårt, men bara jag fått ur mig det nödvändigaste så var receptionisten väldigt effektiv och förstående. På plats gick jag in och betalade innan (absurd känsla!), gick sedan ut till bilen och väntade med min hund. Vi fick gå in genom en separat ingång rakt in i ett rum istället för att behöva passera igenom reception, korridorer osv. Veterinären frågade väldigt förstående om jag orkade vara med eller ville gå innan sista sprutan, men när jag sa att jag skulle stanna blev hen tydligt lättad. Hen sa det efteråt också, att hen har avlivat hundar i många, många år och det är ledsamt när ägaren inte stannar. Hunden behöver sin trygghet hos sig i slutet. Kanske var det bara några tröstande ord för min skull, men jag tror också att det är så.

Spoiler: själva avlivningen

Min fick inget lugnande utan veterinären satte en, vad heter det, en sån där nål som tejpas fast och som de sticker i sedan? Jag valde bort lugnande eftersom jag ville att det skulle gå fort för min hunds skull, och han har alltid verkat må dåligt av lugnande. Han stod upp på undersökningsbordet när han fick sprutan, jag höll om honom med hans huvud på min axel. och han föll ihop snabbt. En sköterska höll bakdelen så han inte skulle ramla av bordet (han var en stor hund), men han föll framåt mot mig så jag fick sänka ner honom och lägga ifrån mig honom på bordet. Jag grät inte förrän jag kände honom falla, men då blev jag hysterisk...

Efteråt pratade veterinären med mig en stund, jag minns inte riktigt om vad. Han frågade om askan - jag vill inte ha den, min hund är borta - och pratade lite om egna hundar tror jag. Jag hade svårt att skiljas från det som hade varit Monster, svårt att sluta klappa. Jag fick den tid jag behövde.

Jag grät mycket innan, men inte jättemycket. Mitt fokus var på att inte göra min hund orolig och hans sista dagar skulle vara för hans skull. Vänner och familj kom och hälsade på och sa farväl, då grät jag ibland men samtidigt var det genuint roligt att se hur glad han blev. Det var skönt att se att han var älskad av flera... Efter han var borta har jag gråtit desto mer dock!

Det här är det värsta med att ha hund. Det absolut värsta. Men för mig är det en deal jag gör, om jag inte kan ta det här ansvaret så får jag inte skaffa en hund. (I betydelsen får inte för mig själv.) Jag kan inte välja bara de roliga bitarna, hundar har korta liv och köper jag valpen så köper jag den sjuka eller gamla hunden som måste lämna mig också.

Sen går ju livet vidare på något sätt. Jag städar undan hans saker. Diskar matskålar. Tvättar filtar och selar. Jobbar - i mitt fall är det något av det värsta (jag är tränare, några timmar efter avlivningen hade jag valpkurs, det var tungt), men i andra lägen kan det nog vara lite av en lättnad.

Lycka till känns fel att säga, det finns ingen lycka i det här (förutom att det är bättre än att de ska självdö långsamt!), men all styrka. Det är enormt svårt för att man älskar dem, men det är också för att man älskar dem som det går att sätta hunden främst och skjuta sorgen framför sig en stund.

Tack för att du tog dig tid att skriva allt detta, det är betydelsefullt.

 

[Monstermom]

Jag lägger till att jag hade inte velat göra det ute på gräsmattan utanför kliniken. För mig var det en väldigt privat stund och jag hade inte velat att andra fick se honom så. Och tanken på att medan jag sitter där och håller om min döda hund och gråter så passerar vardagen förbi oss, folk som går till receptionen med sin valp för 12-veckorsvaccinationen, barn på gatan som undrar vad som händer... För mig hade det inte varit rätt.

Med det inte sagt att det inte kan vara det för någon annan! Men tänk över inte bara ur hundens synvinkel utan också din egen. Dels för att jag skulle tro att du är ett bättre stöd för din hund om inte platsen är helt fel för dig, och dels för att när det är över så är hunden borta därifrån men du är kvar där med din sorg.

(Mycket möjligt att jag ser allt väldigt svart just nu, så är det här inte alls aktuellt för din situation så bara strunta i det.)

 

[Hyacinth]

Jag ringde veterinären, presenterade mig och började stortjuta. Han var väldigt rar och sade bara: är det dags nu? Sen ställde han alla praktiska frågor och vi bokade en tid 10 dagar senare. Vi har barn och ville hinna förbereda på vad som skulle ske.
Vi gick en promenad till vet, fick ett rum och fick stanna så länge vi ville efteråt. Hon fick lugnande, låg på en fin filt och somnade in med huvudet i mitt knä. Jag bölar fortfarande tre år senare, men det var så bra det kunde bli. Jag såg till att betala innan så jag slapp tänka på det efteråt, vi kunde bara gå när vi var ”redo”.

 

[maskros]

Jag lägger till att jag hade inte velat göra det ute på gräsmattan utanför kliniken. För mig var det en väldigt privat stund och jag hade inte velat att andra fick se honom så. Och tanken på att medan jag sitter där och håller om min döda hund och gråter så passerar vardagen förbi oss, folk som går till receptionen med sin valp för 12-veckorsvaccinationen, barn på gatan som undrar vad som händer... För mig hade det inte varit rätt.

Med det inte sagt att det inte kan vara det för någon annan! Men tänk över inte bara ur hundens synvinkel utan också din egen. Dels för att jag skulle tro att du är ett bättre stöd för din hund om inte platsen är helt fel för dig, och dels för att när det är över så är hunden borta därifrån men du är kvar där med din sorg.

(Mycket möjligt att jag ser allt väldigt svart just nu, så är det här inte alls aktuellt för din situation så bara strunta i det.)

Exakt så känner jag också. Vill inte att någon annan ska se henne. Därför valde jag bort att göra det hemma då vi bor i lägenhet och man inte vet vem man möter påväg ut i trapphuset eller när vi går över gårdsplanen.
Vi var förbi kliniken igårkväll för att titta hur det såg ut för att jag inte skulle bli besviken för att det inte såg ut som jag hade föreställt mig när vi väl är på plats imorgon. Och då var inte gräsmattan ett alternativ, det var inte avskiljt alls! Och precis som du så känner jag att det är en mycket privat stund och jag vill inte att någon annan ska se henne.

Vi hittade ett annat ställe i anslutning som skulle kännas mer ok och där ingen utomstående skulle kunna se henne i förbifarten. Där vill jag att hon ska somna av det lugnande. När jag sedan har sagt hejdå så kommer min sambo bära in henne till kliniken genom en annan ingång och behöver alltså inte gå igenom väntrummet och alla som tittar där.. Väl inne på kliniken kommer han vara med henne när sista sprutan ges.
Det är så jag känner just nu att jag vill ha det. Då blir hennes sista sinnesintryck ändå intressanta naturdofter, solen som skiner som hon älskar och fåglarna som förhoppningsvis kvittrar och det känns bra för mig. Det känns också bra att när hon väl bärs in så sover hon ju bara och det känns inte lika känsligt om någon ändå skulle råka se henne påväg in då även om jag önskar att ingen gör det. Jag tänker att det faktiskt finns de hundar som har sådan veterinärskräck att de faktiskt sövs utanför kliniken för att sedan bäras in och genomgå sin behandling eller undersökning. Vi får se. Jag kanske ångrar mig imorgon och vill ha det på något annat sätt.

 

[maskros]

Jag ringde veterinären, presenterade mig och började stortjuta. Han var väldigt rar och sade bara: är det dags nu? Sen ställde han alla praktiska frågor och vi bokade en tid 10 dagar senare. Vi har barn och ville hinna förbereda på vad som skulle ske.
Vi gick en promenad till vet, fick ett rum och fick stanna så länge vi ville efteråt. Hon fick lugnande, låg på en fin filt och somnade in med huvudet i mitt knä. Jag bölar fortfarande tre år senare, men det var så bra det kunde bli. Jag såg till att betala innan så jag slapp tänka på det efteråt, vi kunde bara gå när vi var ”redo”.

heart

 

[Sofie_B]

Så har vi kommit till det beslut som inte går att undvika när man har ansvar över ett annat liv. När ens hund är så gammal att det inte är ett skäligt hundliv längre. När åldern tar ut sin rätt och det är dags att släppa taget. Men det gör så ont.
Hon är den absolut bästa hunden genom tiderna, så snäll, så tålmodig, så stark och jag behöver henne. Och har gjort så många år och hon har alltid funnits där. Men hon är färdig nu och behöver gå vidare, men det är svårt för mig att släppa taget.

Ringt till olika veterinärer och kliniker för att boka en tid. Hur är man ens stark nog att boka in en tid i kalendern när man ska avsluta sin bästa väns liv?
Ingenstans känns det bra nog och jag vet inte vad som skulle vara bäst. Hur vet man det?

Vill jag göra det inne på en klinik? I hemmet? På gräsmattan utanför kliniken? Vill jag vara med under hela processen, bara tills hon somnar av det lugnande eller inte vara med alls?

Hur är man ens så stark att kunna köra henne till kliniken där hennes liv ska avslutas? Jag förstår inte alls hur jag ska klara av detta och hur jag ska överleva efteråt. För mig har hon varit den starkaste individ jag känner och har varit orädd och för mig odödlig. Att se henne död är en tanke som jag inte ens vill snudda vid. Hon är ju en högst levande och självständig individ och det rimmar dåligt med att se henne ligga hjälplös och livlös. Men hon är klar.

Åh, allt kärlek och styrka till dig! Det är ett vidrigt beslut att behöva ta och genomföra. Verkligen djurägandets baksida.

Det börjar bli dags för oss också, vår tax är 14 år och har nog max ett år kvar. Hon HATAR veterinären och blir superstressad bara hon kommer innanför dörrarna. Således känns det inte som ett värdigt avslut. Vi har bestämt oss för att skjuta henne när det är dags. Åka ut till en mysig plats där hon är lugn och tycker att det är mysigt, låta henne få något gott att äta och sedan när hon sover låta en bekant skjuta henne. Det känns bra för mig, hon kommer inte märka något.

Jag kommer såklart vara ledsen men mycket av sorgearbetet har jag redan gjort (jag har gråtit över det här i typ 7 år, av och till). Jag börjar se på henne att det är dags nu, hon börjar bli redo. Och även om tårarna trillar ner för mina kinder när jag skriver det här så är det min plikt, det är mitt sätt att betala tillbaks. Det ska inte få gå för långt bara för att jag vill hålla fast vid det som varit. Hon har levt ett jättebra liv, men hon lever inte det livet idag och det ska inte få gå för långt innan vi sätter punkt.

 

[maskros]

Åh, allt kärlek och styrka till dig! Det är ett vidrigt beslut att behöva ta och genomföra. Verkligen djurägandets baksida.

Det börjar bli dags för oss också, vår tax är 14 år och har nog max ett år kvar. Hon HATAR veterinären och blir superstressad bara hon kommer innanför dörrarna. Således känns det inte som ett värdigt avslut. Vi har bestämt oss för att skjuta henne när det är dags. Åka ut till en mysig plats där hon är lugn och tycker att det är mysigt, låta henne få något gott att äta och sedan när hon sover låta en bekant skjuta henne. Det känns bra för mig, hon kommer inte märka något.

Jag kommer såklart vara ledsen men mycket av sorgearbetet har jag redan gjort (jag har gråtit över det här i typ 7 år, av och till). Jag börjar se på henne att det är dags nu, hon börjar bli redo. Och även om tårarna trillar ner för mina kinder när jag skriver det här så är det min plikt, det är mitt sätt att betala tillbaks. Det ska inte få gå för långt bara för att jag vill hålla fast vid det som varit. Hon har levt ett jättebra liv, men hon lever inte det livet idag och det ska inte få gå för långt innan vi sätter punkt.

Tack snälla
Ja, tanken har varit för mig också att hon skulle skjutas och få vara i skogen som hon älskar in i det sista. Men nu är hon så vimsig och det ihop med att hon är blind gör att hon ibland stressar upp sig för att hon inte vet vart hon ska stå/gå så då känns risken för skadeskjutning överhängande.

Jag har också försökt att förbereda mig i flera år och tänkt att "snart är det dags" och gråtit flera gånger för att jag har insett att hon inte kommer vara förevigt ung och levande. Nu är det dags men det är ändå svårt. Särskilt svårt när hon glimtar till och verkar pigg och alert, vaken och med, även fast jag vet att det är en tillfällig stund.

Så jag hoppas att jag gör rätt. Jag hoppas att hon känner att hon är nöjd och klar här på jorden. Hon har levt ett mycket gott liv innan och jag har alltid satt henne framförallt. Behandlat henne som den prinsessa hon har varit för mig. Men det är ett liv som inte finns kvar idag.

Hon är som sagt helt blind sedan några år tillbaka, en grej som hon har kunnat leva med bra. Men hon har också åldersatros som jag märker börjar bli väldigt jobbig för henne, hon har svårt att hålla tätt och läcker ibland droppar av urin, hon skulle behöva åka och dra ut någon tand igen men det är ett ingrepp som hon kanske inte klarar, hon har också ett blåsljud på hjärtat och nu tror jag att hon börjar bli dement då hon inte längre hittar där hon brukar hitta, har svårt att komma till ro och lägga sig, är uppe på nätterna och vandrar. Så som sagt, det känns som om det är dags och jag hoppas att hon känner det också