- Svar: 10
- Visningar: 2 069
Igår låg det ett vadderat kuvert i min brevlåda. Det var från mamma. Jag öppnade och där låg en bok plus ett antal fotografier från min barndom. Boken var om att snickra till trädgården, så den var ju inte helt fel. Men när jag tittade på högen med fotografier, så uppstod känslor av både sorg och hat och rent fysiskt illamående. Hatet projicerade jag mot de skolfoton på mig som låg med i högen. Den reaktionen förvånade mig. Skolfotona har jag ju sett många gånger förut. Men nu låg de tillsammans med andra foton och bra genom att kasta en blick på högen såg jag att farsan var med några av dem. Honom strök jag ur mitt liv när jag var 13, så jag kan inte begripa varför hon var tvungen att lägga med bilder på honom.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera min relation med mamma. Jag vet ju aldrig när hon kommer att köra över mig nästa gång eller vara respektlös eller gränslös. Hon är väl snäll egentligen men fattar inte att hon beter sig illa ibland. Och jag orkar inte hantera det. Så för närvarande håller jag henne utanför mitt liv.
Den här veckan blev det inget psykologbesök, då det p.g.a. påsken inte fanns fler lediga tider, men på tisdag ska jag dit igen. Det känns som om jag skulle behöva 2 timmar där i alla fall, för nu har jag ett par saker jag vill ta upp. Men ett besök är bara en timme, så det återstår att se vad som hinns med. Ibland kan det kännas som om vi bara skrapar på ytan och liksom aldrig kommer till pudelns kärna.
Nästa vecka ska jag gå upp på 75% på jobbet. Det känns faktiskt helt okej. Den här gången har jag en förhoppning om att det kommer att fungera. Egentligen skulle jag ha gått upp i tid på tisdag, men då min chef fick höra att första dagen på 75% sammanföll med ett psykologbesök som ju tar 2 timmar totalt inklusive resan dit och hem, så bestämde hon rappt att jag skulle vara helt ledig på tisdag, med full betalning. Det var bara att tacka och ta emot. Min chef är i alla fall bra.
F.ö. ska jag bjuda Seniorens ägare på middag i morgon. Jag är lite nervös.
Tiden med Senioren börjar rinna ut också. Jag rider nog ett par gånger till, men sen är det slut. Hur jag ska göra sen med ridandet vet jag inte.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera min relation med mamma. Jag vet ju aldrig när hon kommer att köra över mig nästa gång eller vara respektlös eller gränslös. Hon är väl snäll egentligen men fattar inte att hon beter sig illa ibland. Och jag orkar inte hantera det. Så för närvarande håller jag henne utanför mitt liv.
Den här veckan blev det inget psykologbesök, då det p.g.a. påsken inte fanns fler lediga tider, men på tisdag ska jag dit igen. Det känns som om jag skulle behöva 2 timmar där i alla fall, för nu har jag ett par saker jag vill ta upp. Men ett besök är bara en timme, så det återstår att se vad som hinns med. Ibland kan det kännas som om vi bara skrapar på ytan och liksom aldrig kommer till pudelns kärna.
Nästa vecka ska jag gå upp på 75% på jobbet. Det känns faktiskt helt okej. Den här gången har jag en förhoppning om att det kommer att fungera. Egentligen skulle jag ha gått upp i tid på tisdag, men då min chef fick höra att första dagen på 75% sammanföll med ett psykologbesök som ju tar 2 timmar totalt inklusive resan dit och hem, så bestämde hon rappt att jag skulle vara helt ledig på tisdag, med full betalning. Det var bara att tacka och ta emot. Min chef är i alla fall bra.
F.ö. ska jag bjuda Seniorens ägare på middag i morgon. Jag är lite nervös.
Tiden med Senioren börjar rinna ut också. Jag rider nog ett par gånger till, men sen är det slut. Hur jag ska göra sen med ridandet vet jag inte.
Senast ändrad: