Intressant! Jag blir ibland otroligt ledsen när jag ser mig själv på kort. Jag känner liksom inte riktigt igen mig i hur jag ser ut i spegeln.
Jag är lång, 179, och har alltid fått höra det. OH, vad lång du är! Ja jag vet!? Jag har alltid känt mig stor och velat vara petite, vilket liksom aldrig kommer inträffa. Har sökt mycket på att operera sig kortare tillexempel. Jag har svårt att umgås med nätta personer, eftersom jag känner mig som en elefant bredvid dem och mår dåligt. Känner mig inte riktigt hemma i min egen kropp, ändå är jag snart 40.
Tänker ofta på hur mycket jag älskar att umgås med min sambo och mina vänner, liksom fantiserar om hur social jag är och tänker på saker vi kan göra och bjuda in till. I verkligheten tycker jag att det är sjukt skönt att bara vara ensam och jag blir lite lycklig när min sambo åker bort. Jag vägrar att ha kalas och tror aldrig att jag skulle ordna en fest! Detta krockar i mitt huvud ganska ofta och jag undrar vad jag egentligen gillar.
Märker också att jag har olika roller i olika sammanhang vilket gör mig själv lite förbryllad över vem jag är. På jobbet är jag lite tyst, till lags, har koll på alltoch tackar nä till alla afterworks. Med en kompis är jag lyssnaren, med en annan prataren, med en annan är jag crazy och spontan... Jag känner mig som mig själv men är man så olik sig själv i olika situationer? Hos svärföräldrarna är jag rolig och förvirrad... Mitt exex tycker jag är sur och tråkig, mitt exexex tyckte jag var spännande, rolig och fantastisk - det är liksom inte ens lite likt!?
Jag tycker det känns lite fel, eller konstigt att jag skulle kunna få tio olika tal på min begravning och många skulle nog inte känna: "japp så var hon! “
Jag är lång, 179, och har alltid fått höra det. OH, vad lång du är! Ja jag vet!? Jag har alltid känt mig stor och velat vara petite, vilket liksom aldrig kommer inträffa. Har sökt mycket på att operera sig kortare tillexempel. Jag har svårt att umgås med nätta personer, eftersom jag känner mig som en elefant bredvid dem och mår dåligt. Känner mig inte riktigt hemma i min egen kropp, ändå är jag snart 40.
Tänker ofta på hur mycket jag älskar att umgås med min sambo och mina vänner, liksom fantiserar om hur social jag är och tänker på saker vi kan göra och bjuda in till. I verkligheten tycker jag att det är sjukt skönt att bara vara ensam och jag blir lite lycklig när min sambo åker bort. Jag vägrar att ha kalas och tror aldrig att jag skulle ordna en fest! Detta krockar i mitt huvud ganska ofta och jag undrar vad jag egentligen gillar.
Märker också att jag har olika roller i olika sammanhang vilket gör mig själv lite förbryllad över vem jag är. På jobbet är jag lite tyst, till lags, har koll på alltoch tackar nä till alla afterworks. Med en kompis är jag lyssnaren, med en annan prataren, med en annan är jag crazy och spontan... Jag känner mig som mig själv men är man så olik sig själv i olika situationer? Hos svärföräldrarna är jag rolig och förvirrad... Mitt exex tycker jag är sur och tråkig, mitt exexex tyckte jag var spännande, rolig och fantastisk - det är liksom inte ens lite likt!?
Jag tycker det känns lite fel, eller konstigt att jag skulle kunna få tio olika tal på min begravning och många skulle nog inte känna: "japp så var hon! “