Det här med att skrika åt barn.

[Zaria]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

huvva.... detta barn kommer inte bli tryggt i sig själv.

Det tror inte jag heller, tänker först och främst på att hon fryser ut barnet medan han gråter och inte vill ta honom.

Och sen skrika,gapa och svära

Barn gör inte som man säger,barn gör som vi föräldrar gör,inget vidare bra föredöme för en 2,5 åring att lära sig skrika,gapa och svära och inte kunna få lov att ånga sig och säga förlåt vilket jag tolkar det som att han vill göra när han gråter och vill komma till mamman efter han betett sig illa.

 

[Timsetim]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Min sambo kommer från en väldigt högljudd familj. Glömmer aldrig första gången jag var på middag hos dem och mamman satt vid matbordet och ropade/skrek på ena sonen som var på ovanvåningen. Jag hoppade till men ingen annan reagerade.

Detta har gjort att våra barn är vana vid en högljudd pappa. Jag försöker däremot få honom att inse att om han sätter sig framför barnen och lugnt, bestämt och med kraft i rösten förklarar att man inte får göra si eller så, så kommer de att förstå bättre. Hans skrikande ignorerar de bara alternativt så börjar de gråta eftersom de blir rädda. Han börjar förstå och vill gärna bättra sig men det är ett 30-årigt beteende som ska ändras och det sker inte över en natt.

Det finns dock tillfälle då även jag höjer rösten. Antingen om barnen är i fara eller om jag får ett slag på näsan. Vet inte varför, men ett slag på näsan kan förstöra flera minuter av min dag, det gör ju så hysteriskt ont!!!!

Om du tycker det är jobbigt att säga åt henne rakt ut så säg som du skrev här att påpeka hur högljudd hon är.

Att frysa ut ett barn så är lite väl hårt. Att markera genom att flytta barnet ifrån sig är en annan sak. Man behöver ju inte vända på stolen (som i ex.) man kan bara flytta den längre ifrån.

/Timsetim

 

[Julle]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

*kl*

Lite allmänt sådär...

Jag tror det handlar mest om att högljuddheten ska stämma in med resten av personligheten/kulturen om det blir naturligt eller inte.

Som trådskaparen beskriver låter det bara obhagligt och som om mamman inte mår bra och har problem med sig själv och föräldrarollen.

Och som HumlanTrocadero m.fl beskriver låter det som en sund, men högljudd familjekultur. Bara allt är i sitt sammanhang, så tror jag inte ett dugg på att högljuddheten i sig skulle vara skadlig på nåt sätt.

 

[Litenvit]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Aaahh, så tjusigt sammanfattat. Precis så tycker jag.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Ja exakt, det är synd att koppla samman högljuddhet och psykisk ostabilitet som en del verkar göra.. eller allt som mamamn nu varit!

Bättre med någon som agerar ut än en mamma som tiger och mår dåligt...

 

[KastanjKastanj]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag håller med dig helt och full på allt du skriver. Nu ser jag inte denna mamma så ofta men jag har sett hur hon behandlar sonen på ÖF. Hur ska han lära sig att man inte får knuffas när hon knuffar honom.?.?

 

[TinyWiny]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag har bekantskaper som gör som din väninna, den ena har nu efter 17 år insett att hon mår dåligt psykiskt och då är hon ännu jävligare mot sina barn, för hon är ju sjuk och då får man bete sig hursom helst hon har även skadat sina barn på olika sätt för att få uppmärksamhet från vård personal, hon är bra på att manipulera sin omgivning, så bra att barnen inte får träffa sin pappa som efter att han tröttnat på hennes utbrott tog sitt pick och pack och flyttade, pga av hennes humör ville han ha barnen ofta och det var ju inte bra
När han sedan var så oförskämd att han träffade en ny som han gifte sig med så såg hon till att hon fick enskild vårdnad om barnen och svart målade pappan så hemskt att barnen inte vågade träffa honom till slut

Barnen är idag i övre tonåren och mår fruktansvärt dåligt den ena är en "madrass" och den andra beter sig som om hon fortfarande var tre och säger ja till allt mamma säger, hur elak hon än är.


Min andra bekantskap är liksom din väninna utbildad på barn, hon är verkligen en super mamma 90% av tiden men helt plötsligt får hon eller hennes sambo utbrott av struntsaker.

I det här fallet visar jag min avsky genom att trösta barnet när de stöter bort honom och jag är där.

I det första fallet ångrar jag så att jag inte sa till henne oftare, men när jag sa något så var det som att tala med en vägg, inget jag sa bet på hennes självgodhet
Jag ångrar idag att jag inte då för femton år sedan ringde socialen och bad dem hjälpa henne, tyvärr hade det nog inte hjälpt eftersom hon är så bra på att manipulera omgivningen.

Det är stor skillnad på att skrika på sina barn och trösta dem lika högljutt, eller skrika på dem och ignorera dem.

För min del är skrikande ett nederlag för mej, kan jag inte få mina barn att lyssna utan att höja rösten så har jag gjort stora och grundläggande fel.

 

[bananabambi]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Bättre med någon som agerar ut än en mamma som tiger och mår dåligt...

Jag håller med dig till fullo. Jag kan också bli riktigt arg på min äldsta, och ibland blir jag högljudd. Men jag vill att det ska vara riktigt befogat, att bli så arg och visa det. Sist fick sonen tag i en fruktkniv som han drog mot min arm. Jag blev skiträdd och arg, och han blev ledsen för han blev så rädd när jag tjoade

Det behöver inte vara mindre äkta att tjoa och vara högljudd hela tiden, men skillnaden ligger ju att det ska vara äkta eller inte. Familjer kan vara högljudda av sig, och som många skriver så är väl det okey så länge barnen är vana och det är familjens "sätt".

Jag säger inte att det gör att barnen blir dåliga människor.

Men som många har uppmärksammat här så är det min väninna håller på med som ett spel, jag vet inte var jag har henne när hon bara gör så ibland. Och hennes son kan ju än mindre veta hur mamma ska reagera, om han ena gången får milda banningar i hennes knä, men andra gången får ett vrål och bortputtning.

 

[bananabambi]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Men vad hemskt, din väninna var ju sjuk. Stackars barn.

I mitt fall tror jag det bara handlar om dåligt självförtroende. Hon vill hävda sig när det finns folk med.

Är vi själva beter hon sig väldigt sällan såhär, men det är standard att det inträffar på ö.f. och när vi fikar på stan.

 

[humlanotrocadero]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Absolut jag förstår dig, jag ville bara ta bort fokus från just högljuddheten, för den i sig behöver inte vara negativ i sig vare sig den är spontan eller icke spontan och skrikiga föräldrar ger INTE garanterat otrygga barn som någon skrev.

Jag vet inte om pojken "slog" mot mamman eller bara skrattade o viftade med armarna för att han var glad, viftande i ansiktet blir ju ingen glad av direkt jag säger alltid åt de barn som hoppar oavbrutet i mitt knä osv o det kan absolut vara så att jag även puttat de ifrån mig tills de haft ett trevligare uppträdande..

Äsh du känner henne bäst

 

[chrysler]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

För min del är skrikande ett nederlag för mej, kan jag inte få mina barn att lyssna utan att höja rösten så har jag gjort stora och grundläggande fel.

Eller så är du faktiskt bara mänsklig.

 

[Freddie]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag tror som du att "äktheten" är ett nyckelord. Barn känner av om vi är oss själva eller agerar enligt en modell som vi inte helt kan ta till oss. Att som barn bli utsatt för en oförutsägbar förälder, en förälder som ibland gulligullar för att strax därefter bryta ut i ett "helvete ungjävel" tror jag kan vara värre än en förälder som alltid är högljudd tex.

Min ambition som förälder är att just vara mig själv, att just vara äkta. Och visst händer det att jag skriker, även om det är sällan. Kommer Vikke och drar ut sladden till datorn skriker jag "Ge fan!" av ren reflex, jag hinner inte "pedagogisera" orden innan de kommer ut, det blir inte "Ojsan skojsan lille vän, nu får mamma skriva om hela dokumentet igen", jag är en känslomänniska.

Jag tror att vi är lite för överlärda i vårt föräldraskap, vi vill visa oss kunniga och glömmer bort att vara oss själva. Men jag tror att barn, liksom djur, ser igenom ett sammanbitet "Men lilla gubben så får du inte göra" med ett ansiktsuttryck som säger "Dö din jävel". Och i din väninnas fall verkar det ha tippat åt andra hållet, kanske är det precis som du säger, hon vill inte vara en "mes".

 

[doglover]

Sv: Det här med att skrika åt barn.



Är det verkligen så jobbigt att trösta sitt egna barn?

Helt sanslöst....

Det där med skrikandet, det är ju kränkande för barnet!

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Som pedagog ryser jag när jag läser.

Visst behöver man skrika till ibland, men för att påkalla uppmärksamhet, vi får ofta höja tonen åt min systerspojk, inte för att han är dum, utan för att han är i sin egna lilla värld. Men det brukar räcka och sedan lyssnar han.. en stund...

Din metod med att ta nära och säga åt på skarpen är i mitt tycke rätt metod, man skall gå ner i barnets höjd och säga till, annars uppfattas man onödigt stor och ger endast barnet obehagskänslor.

 

[mino]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Jag förstår precis hur du menar, jag har två olika kompisar där båda skriker på sina barn men den ena familjen genererar en obehagskänsla, den andra gör det inte. Jag har funderat väldigt mycket på vad det beror på eftersom man själv ju helst vill vara en sån som kan bli arg utan att det blir en så där obehaglig stämning. Några saker jag har tänkt på att de gör som skapar obehagskänsla är att de komplicerar sin reaktion genom att göra som din väninna gör, ge komplicerade straff och verbala "pedagogiska" utläggningar. De kan tex säga "slutar du inte så åker vi hem" och det blir ju ett straff för oss alla. Likaså kan de hamna i långa tjat om att barnet måste säga förlåt och villkora försoningen på olika sätt. Det känns, som du skriver, som att de straffar barnet för de andra vuxnas skull, för att visa att de kan uppfostra.
Den andra familjen kan också bli vrålförbannade men de har inte så verbala barn så de kan tex skrika "nu räcker det" och lyfta iväg med ungen. Det känns mycket schysstare och mindre laddat och det löser ärligt talat problemet mycket mer effektivt.

 

[mino]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Apropå detta med förlåt; tycker ni att det är viktigt att era små barn säger förlåt? Jag tycker egentligen att det är helt fel att tvinga barn att säga förlåt när de inte menar det. Men ibland känner jag nån sorts socialt tryck att man förväntas kräva att barnet säger förlåt.

 

[Zaria]

Sv: Det här med att skrika åt barn.

Apropå detta med förlåt; tycker ni att det är viktigt att era små barn säger förlåt? Jag tycker egentligen att det är helt fel att tvinga barn att säga förlåt när de inte menar det. Men ibland känner jag nån sorts socialt tryck att man förväntas kräva att barnet säger förlåt.

Åh,en fråga som egentligen borde vara lätt.

Å ena sidan avskyr jag överlag när människor säger förlåt och inte menar det, hur ofta ser man inte föräldrar som tvingar ena syskonet säga förlåt till det andra fast man ser att "förlåtet" inte är äkta och ungen fullkomligt fortfarande kokar av ilska.

Å andra sidan hade det nog varit ganska pinsamt om mitt barn klappade till ett annat och VÄGRADE säga förlåt,på något sätt hör det väl liksom till?