Sv: "Det gör ingenting"
När jag var svältfödd på hundar frågade jag ALLTID om jag fick hälsa innan - det blev ju kontakt med ägaren innan jag kontaktade hunden och så satte jag mig en bit bort och såg inbjudande ut och väntade på vad som skulle hända. Ett okej beteende om man vill hälsa på en hund. Nu behöver jag ju inte springa och hälsa på hundar på samma sätt eftersom det slutat göra ont i hjärtat så fort jag ser en hund - nu har jag ju en alldeles, alldeles egen underbar lurvtuss (som ligger och sover vid mina fötter, så söt att jag smälter flera gånger om). Men jag respekterade alltid ett "nej" och jag frågade alltid när jag var långt ifrån hunden så att jag på ett smidigt sätt skulle kunna avvika om hundägaren inte ville att jag skulle hälsa.
Men vår vilda vappsing är ju så söt att jag på sätt och vis förstår att de vill gå fram och hälsa på honom - men inte att de springer fram och "kastar" sig över honom. Han blir ju störtglad förstås, men det känns inte okej.
Folk som kommer hem till oss instrueras att det absolut inte under några som helst omständigheter är okej att hälsa på vår hund innan de hälsat på oss, tagit av sig kläderna och sas "kommit innanför dörren". Vår hund är aldrig översvallande vare sig när vi eller någon annan kommer hem till oss, eftersom han inte har fått möjlighet att känna att det är han som får besök. Det är husse och matte som får besök och det har gjort honom lugn, trygg och sansad. Så vill vi att det ska förbli.
Värre är det utomhus. Där är han ju attraktionen nummer ett. Jag är för det mesta en ganska vänlig människa och vill ju inte vara elak mot folk men jag måste ju tänka på vår hund och på oss först och främst. Jag ska hädanefter ta kommandot över ev. hälsningsceremonier och säga "vill du hälsa på hunden tar det en stund för han är under träning" eller "min hund får inte hälsa, han är under träning". Tack för tipsen!
Och mat från bordet tror jag inte någon som vi känner törs ge vår hund och händer det åker personen ut med huvudet före. Folk i min bekantskapskrets är rätt hundkunniga och/eller litar på och respekterar mig men några i min mans bekantskapskrets är lite mer lömska och har en gnutta humor som jag absolut inte delar, som mycket väl skulle kunna leda till att de ger honom mat från bordet bara för att de tycker det är roligt att se vad som händer då. Det som händer då är att de åker ut härifrån och inte är välkomna tillbaka. Så särdeles roligt är det ju inte. Men vill de testa om jag menar vad jag säger så är det fritt fram *evil laughter*
Min stackars bror var här på jul och kved efter en stund "hjäääääääälp han är så söt kaaaaaaaan jag inte få hälsa nu?" och då hade det gått en stund så det var okej, tyckte jag. Så de flesta respekterar ju våra regler bra. Men okända människor är verkligen det värsta för oss. Kanske skulle ha köpt en mer skräckinjagande hund istället? Jag vill ju ha irländska varghundar framledes så
jag kanske skulle ha satsat på dem direkt. En rufsig, svart liten pudelvalp som sprallar omkring som en heliumballong i andra änden kopplet är ju i de flestas ögon något mer klapp-vänlig än en varghund.
Nej, nu blir det "han är under träning"-argument som gäller. Och så ska jag plöja igenom ytterligare några böcker för att friska upp mina kunskaper om hundar, så att allt blir så rätt det kan bli.
/N.