M
Missemyran
Någonting som irriterar mig är hur folk medvetet eller omedvetet förstör uppfostran av hundar. Springer de inte rakt fram och hälsar på vår mycket ystra valp (d.v.s. de går till den som ska vara ranglåg och hälsar först - stärker hans redan sturska personlighet), så berömmer de honom när han skäller på dem ("DUUUUUUUKTIG VOVVE" - fick mig nästan att skrika "håll käften kärring, fattar du inte att han INTE är duktig när han skäller på dig, säger du ´duktig vovve´ när han är fullvuxen och avgrundsvrålar mot dig med 35 kilo bakom varje skall också eller? PUCKO!" men det var en granne så jag tittade bara lite hatiskt på henne). Jag märker att jag har hundra gånger större tålamod när det gäller djur än människor. Det är nog så tidskrävande, tålamodskrävande och svårt att uppfostra hundar ändå utan att folk håller på att förstöra det. Värsta exemplet är väl, och det har tack och lov inte hänt och händer det vet jag inte vad jag gör, när folk man känner matar ens hundar från bordet för att retas. Jag har varit med om det förr och känner många som varit med om det. Så jävla irriterande.
En annan började leka med honom när han snott hennes vante (hon kastade sig på honom innan jag hann få ordning på hälsningsceremonin). Leka med okända människors vantar som han snott? Jättekul när han är dryga halvmetern hög och hon ligger där under honom med brutet bäcken. Satkärring! "Det gör ingenting" sa hon till mig när jag skarpt sa åt honom "loss" och tog ifrån honom vanten. "Det gör någonting FÖR MIG" sa jag sammanbitet och tittade på henne så hon gick därifrån.
Okej, jag kanske skulle ha flyttat mitt ut i skogen om jag ville vara ensam med min hund, men det är ju inte direkt något alternativ. Någon som har något bra förslag på hur man vänligt men bestämt kan "uppfostra" folk som är i närheten av hunden?
En annan började leka med honom när han snott hennes vante (hon kastade sig på honom innan jag hann få ordning på hälsningsceremonin). Leka med okända människors vantar som han snott? Jättekul när han är dryga halvmetern hög och hon ligger där under honom med brutet bäcken. Satkärring! "Det gör ingenting" sa hon till mig när jag skarpt sa åt honom "loss" och tog ifrån honom vanten. "Det gör någonting FÖR MIG" sa jag sammanbitet och tittade på henne så hon gick därifrån.
Okej, jag kanske skulle ha flyttat mitt ut i skogen om jag ville vara ensam med min hund, men det är ju inte direkt något alternativ. Någon som har något bra förslag på hur man vänligt men bestämt kan "uppfostra" folk som är i närheten av hunden?