Det går inte

ALLT jag gör blir dåligt och finns inte en enda sak som jag gör som blir bra. Utan exakt allt är att jag förstör och miss lyckas och gör så andra på verkas neggativt. Och fast att dom två sakerna jag vill minst av allt är att göra andra ledsna och vara ensam så är det ändå det enda jag gör.
Och jag vet att ingen kan göra nåt och ingen kan säga nåt vad jag ska göra. Jag VET det så ingen behöver försöka. Och jag vill inte det heller utan jag vill bara skriva och få ut lite fast det också är helt jävla onödigt för vill ändå inte ha allt bara förmig själv. Men ingen KAN ju göra nåt heller.
Jag skulle ju ha varit i skolan idag andra dagen. Men gjorde en sak igår så har inte fått vara själv nästan och fick inte gå dit idag. Eller jo längsta jag har varit ifred är kanske en halv timme när M var i mitt rum för kp litar på mig att jag inte gör nåt när jag är med han. Och det kommer jag inte göra heller för jag vill inte att han ska se nåt sånt.
Och det går inte för dom kan inte ha koll på mig exakt hela hela tiden. Utan ifall det inte vänder ganska snabbt så kan jag inte vara här utan då måste jag antingen till bup eller till ett sis hem som är låst och att dom får leta genom alla ens saker och massa sånt. Och nej dom sakerna är ju inte bättre så vara kvar här skulle väl vara bäst men ifall det inte går så gör det ju inte.
Och en jobbig sak att ingen kan säga varför jag ska fortsätta. För det finns ju ändå inget med framtiden som jag vill göra eller upp leva eller nåt. Utan det enda jag vet är att jag INTE vill att det ska gå massa tid och vill inte bli äldre och inget sånt. Så det finns ju INGEN andledning ändå så måste jag fast jag bara mår skit av det OCH jag på verkar så andra mår dåligt.
Och somsagt jag vet att ingen här kan göra nåt. Och jag förklarar skit dåligt och över reagerar om saker eller fattar inte och massa sånt så det går ju inte ens att prata med er här liksom för jag inte ens kan det utan att det blir skit dåligt. Så jag vill liksom ha sällskap eller hur jag ska säga men jag fattar verkligen er att ni inte vill eller orkar också så ingen tror att jag är sur på nån eller nåt. Utan det är jag inte utan bara jävligt ledsen och typ besviken på migsjälv.
Och jag vet inte hur det kommer bli med nåt för får aldrig nåt till fälle som jag kan dö men inget magiskt kommer ju hända så jag mår bättre heller. Så jag vet verkligen inte hur nånting blir för kan ju inte vara såhär för alltid heller.

 

[Kjerulfia]

Vet att det är helt o nödigt och dumt att fråga här för ingen av er kan svara. Eller ingen alls kan svara.
Men undrar ändå vad som händer ifall man är som mig föralltid. Liksom okej sis hem kanske men sen då? Ifall man ALDRIG blir bättre? Fattar att ingen kommer säga att man får ta självmord liksom men slutar alla läkare och alla bry sig eller vad händer?

Jag vet inte, är mitt svar på din fråga.
Ibland tror jag man inte ska tänka för mycket för långt framåt. Det blir liksom svårt att hantera. Men jag förstår att det är tankar som dyker upp så som du har det just nu.

Idag har min syster bombat mig med bilder på kattungarna de är jourhem åt.... de är SÅ söta och det är totalt orättvist eftersom vi inte kan ha katt pga allergi (ja det är inte jag som är allergisk då).

 

[LiviaFilippa]

Jag vet inte, är mitt svar på din fråga.
Ibland tror jag man inte ska tänka för mycket för långt framåt. Det blir liksom svårt att hantera. Men jag förstår att det är tankar som dyker upp så som du har det just nu.

Idag har min syster bombat mig med bilder på kattungarna de är jourhem åt.... de är SÅ söta och det är totalt orättvist eftersom vi inte kan ha katt pga allergi (ja det är inte jag som är allergisk då).

Nej jag vet. Men det är samma med psykologen att jag ska inte tänka på sen utan ska tänka att NU ska vi bara ha fokus på känslo reglering. Och så ska jag inte tänka på det som blir sen.
Och ja det kanske är jag som är konstig som inte kan det men jag bara kan inte inte tänka på sen.

 

[Motacilla]

Jag är ingen expert, men mina kompisar jobbar med vuxna som har det väldigt jobbigt.
Vissa vuxna (18 år och äldre) kan bo för sig själva och träffar vårdkontakter 1-5 gånger i veckan.
Vissa har vårdaktiviteter kl 8-15 måndag till fredag, inklusive olika typer av rehabilitering.
Andra har 1 träff i veckan och enligt behov om det behövs oftare.

Andra vuxna bor i stödlägenheter där man har sitt eget hem men det finns personal tillgänglig när det behövs (dygnet runt).

Läkare och andra slutar inte bry sig.

Men jag tror också att det är bättre att inte försöka grubbla så jättemycket om framtiden. Men vet att det är svårt.

Jag och en kompis drömmer om att byta yrken och bli veterinärer istället för det vi nu gör. Vår inriktning vore att ENBART göra granskningar av valpar och kattungar, samt vaccinationer av dessa.
Okej, ett och annat föl kan vi kanske också ta hand om.
Men bara söta djurungar. Drömmen vore verkligen att få mysa med djurungar varje dag, och dessutom få betalt för det.

 

[LiviaFilippa]

Jag är ingen expert, men mina kompisar jobbar med vuxna som har det väldigt jobbigt.
Vissa vuxna (18 år och äldre) kan bo för sig själva och träffar vårdkontakter 1-5 gånger i veckan.
Vissa har vårdaktiviteter kl 8-15 måndag till fredag, inklusive olika typer av rehabilitering.
Andra har 1 träff i veckan och enligt behov om det behövs oftare.

Andra vuxna bor i stödlägenheter där man har sitt eget hem men det finns personal tillgänglig när det behövs (dygnet runt).

Läkare och andra slutar inte bry sig.

Men jag tror också att det är bättre att inte försöka grubbla så jättemycket om framtiden. Men vet att det är svårt.

Jag och en kompis drömmer om att byta yrken och bli veterinärer istället för det vi nu gör. Vår inriktning vore att ENBART göra granskningar av valpar och kattungar, samt vaccinationer av dessa.
Okej, ett och annat föl kan vi kanske också ta hand om.
Men bara söta djurungar. Drömmen vore verkligen att få mysa med djurungar varje dag, och dessutom få betalt för det.

Det låter ju iallafall som dom kan vara själva då ifall dom kan bo själva och så. Men ifall man inte kan det för man skulle ta självmord ifall man fick den chansen så skulle ju inget sånt gå isåfall.

 

[Kjerulfia]

Nej jag vet. Men det är samma med psykologen att jag ska inte tänka på sen utan ska tänka att NU ska vi bara ha fokus på känslo reglering. Och så ska jag inte tänka på det som blir sen.
Och ja det kanske är jag som är konstig som inte kan det men jag bara kan inte inte tänka på sen.

Jag tycker inte du är konstig som har svårt för att fokusera på nuet just nu.
Det är något man behöver träna på. Jag försöker träna på det hela tiden, och ja, det är skitsvårt. Men som med allt man tränar på så blir man ju duktigare på det. Även fast man kan tycka att det tar SÅÅÅÅ lång tid och att det inte händer någonting.....

 

[Luff]

Vet att det är helt o nödigt och dumt att fråga här för ingen av er kan svara. Eller ingen alls kan svara.
Men undrar ändå vad som händer ifall man är som mig föralltid. Liksom okej sis hem kanske men sen då? Ifall man ALDRIG blir bättre? Fattar att ingen kommer säga att man får ta självmord liksom men slutar alla läkare och alla bry sig eller vad händer?

Du är jättebra på att förklara hur du känner. Verkligen, både i skriven text och dina teckningar. Jag har jobbat med ungdomar i snart trettio år. Jag har träffat många som haft det som du, även några vänner som kämpat. Du kommer inte att bli övergiven och lämnad till ditt öde. Och det stadie du är i behandlingen just nu är den tuffaste biten. Det kommer inte vara så svårt för evigt. Just nu så är det ju ett överstort lass skit i din skottkärra, gången är såphal och du är barfota mitt i vintern. Tacka fasen för att du sitter fast. Men bara det att du blir äldre kommer att förändra saker. Och det här med förlorad tid. Fram till jag var 29 visste jag inte vad jag skulle bli. Hoppade runt på massor av dåliga jobb, livsfarliga ibland faktiskt, dålig lön, kom ingenstans. Sen hittade jag min grej - som jag aldrig tänkt på tidigare. Och sen blev det riktigt ok. Jag möter ofta vuxna som var mina jobbungdomar som jag oroade mig för, tog hand om, tröstade, skällde på och satt i timmar och lyssnade på. Många gånger tänkte jag att jag verkligen inte trodde det skulle gå bra - och det gick åt helsike ibland under några år. Och så får jag veta att det gått bra, att dom har jobb, lägenhet, kanske fått barn.

 

[LiviaFilippa]

Du är jättebra på att förklara hur du känner. Verkligen, både i skriven text och dina teckningar. Jag har jobbat med ungdomar i snart trettio år. Jag har träffat många som haft det som du, även några vänner som kämpat. Du kommer inte att bli övergiven och lämnad till ditt öde. Och det stadie du är i behandlingen just nu är den tuffaste biten. Det kommer inte vara så svårt för evigt. Just nu så är det ju ett överstort lass skit i din skottkärra, gången är såphal och du är barfota mitt i vintern. Tacka fasen för att du sitter fast. Men bara det att du blir äldre kommer att förändra saker. Och det här med förlorad tid. Fram till jag var 29 visste jag inte vad jag skulle bli. Hoppade runt på massor av dåliga jobb, livsfarliga ibland faktiskt, dålig lön, kom ingenstans. Sen hittade jag min grej - som jag aldrig tänkt på tidigare. Och sen blev det riktigt ok. Jag möter ofta vuxna som var mina jobbungdomar som jag oroade mig för, tog hand om, tröstade, skällde på och satt i timmar och lyssnade på. Många gånger tänkte jag att jag verkligen inte trodde det skulle gå bra - och det gick åt helsike ibland under några år. Och så får jag veta att det gått bra, att dom har jobb, lägenhet, kanske fått barn.

Hur skulle det kunna bli bättre? Och jag kommer inte på nånting bra med att bli äldre eller att det kan ändra på nånting som det blir bättre.
Och okej det var ju jätte bra att du kom på det du ville jobba med. Men dom sakerna som jag har missat eller kommer missa kan jag inte göra senare så det är inte samma sak. Utan dom sakerna är bara helt borta för mig.

 

[Marty]

Vet att det är helt o nödigt och dumt att fråga här för ingen av er kan svara. Eller ingen alls kan svara.
Men undrar ändå vad som händer ifall man är som mig föralltid. Liksom okej sis hem kanske men sen då? Ifall man ALDRIG blir bättre? Fattar att ingen kommer säga att man får ta självmord liksom men slutar alla läkare och alla bry sig eller vad händer?

Ingen kommer sluta bry sig så länge du behöver hjälpen. Du är uppfångad av samhället och de vill såklart hjälpa dig till den dagen du mår bättre. Ingen kommer lämna dig. Du är inget hopplöst fall.

Jag tror att det är flera här inne som kan känna igen sig i mycket av det du känner. Jag är en av dem. Jag kände mycket av det du känner när jag var yngre. Jag har läst en del av det du skrivit och funderat på vad jag hade velat att någon sagt till mig då. Jag har dock inte kommit på något bra, så jag har valt att vara tyst.

Jag trodde aldrig att det fanns något "efter", utan enda utvägen var ett självmord. Det tog många år att vända på den tanken, och ett antal bakslag kom på vägen. Det är många år av mitt liv som gick åt att alla mörka tankar. De åren har format mig till den jag är idag, på gott och ont. Mest på gott. Jag är säker på att det finns ett "efter" även för dig. Vägen dit kommer antagligen vara lång och krävande, men det kommer bli bra.

Det finns så många som bryr sig om dig. Glöm inte det . Hoppas du inte tycker att mitt inlägg är trigga de. Jag ber om ursäkt i så fall.

 

[LiviaFilippa]

Ingen kommer sluta bry sig så länge du behöver hjälpen. Du är uppfångad av samhället och de vill såklart hjälpa dig till den dagen du mår bättre. Ingen kommer lämna dig. Du är inget hopplöst fall.

Jag tror att det är flera här inne som kan känna igen sig i mycket av det du känner. Jag är en av dem. Jag kände mycket av det du känner när jag var yngre. Jag har läst en del av det du skrivit och funderat på vad jag hade velat att någon sagt till mig då. Jag har dock inte kommit på något bra, så jag har valt att vara tyst.

Jag trodde aldrig att det fanns något "efter", utan enda utvägen var ett självmord. Det tog många år att vända på den tanken, och ett antal bakslag kom på vägen. Det är många år av mitt liv som gick åt att alla mörka tankar. De åren har format mig till den jag är idag, på gott och ont. Mest på gott. Jag är säker på att det finns ett "efter" även för dig. Vägen dit kommer antagligen vara lång och krävande, men det kommer bli bra.

Det finns så många som bryr sig om dig. Glöm inte det . Hoppas du inte tycker att mitt inlägg är trigga de. Jag ber om ursäkt i så fall.

Alltså detdär med att det kan bli bra och det är en lång väg och allt sånt. Så SÅKLART så är det jätte bra för er som det har blivit bättre för! Så menar inte att säga mot det. Men JAG vill inte ens nånting så för mig finns det INGEN andledning att jag ska bara fortsätta och det är skit jobbigt i flera år bara för att andra bestämmer att jag måste. Men jag vet inte en enda sak som är värd det för mig.

 

[Marty]

Alltså detdär med att det kan bli bra och det är en lång väg och allt sånt. Så SÅKLART så är det jätte bra för er som det har blivit bättre för! Så menar inte att säga mot det. Men JAG vill inte ens nånting så för mig finns det INGEN andledning att jag ska bara fortsätta och det är skit jobbigt i flera år bara för att andra bestämmer att jag måste. Men jag vet inte en enda sak som är värd det för mig.

Jag förstår dina tankar. Ingenting jag säger kommer kunna ändra på dina tankar och känslor. Lika lite kunde någons ord få mig att tänka annorlunda när jag var i din ålder. Jag förstår att det inte hjälper dig ett dugg att jag säger att det blev bättre för mig. Men du är stark. Du är duktig på att sätta ord på dina känslor. Det kommer hjälpa dig på vägen. Du kommer också få se världen glittra en dag, det är jag säker på

 

[yamyam]

Vet att det är helt o nödigt och dumt att fråga här för ingen av er kan svara. Eller ingen alls kan svara.
Men undrar ändå vad som händer ifall man är som mig föralltid. Liksom okej sis hem kanske men sen då? Ifall man ALDRIG blir bättre? Fattar att ingen kommer säga att man får ta självmord liksom men slutar alla läkare och alla bry sig eller vad händer?

Nej dom slutar aldrig bry sig och försöka hitta nya vägar framåt, oavsett hur kaos-ig och ”omöjlig” man själv känner sig.

En av mina närmaste vänner i tonåren har borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning kallas det kanske nu) vilket är en väldigt tuff diagnos att leva med. Hon har bott på behandlingshem och även om det inte löste alla problem (och att det tog tid för henne att känna sig ”bättre” där) så har hon sagt att det var enormt värdefullt för att hon skulle känna att hon faktiskt klarar av livet. Hon bodde först på själva hemmet, troligen liknande sis som du pratar om, och sedan en längre period i ”utslussningslägenhet” där man bor själv men har personal som kommer till en ibland och att man åker till hemmet ett antal timmar vissa dagar.
Därefter har hon bott själv i lägenhet eller med sambo när hon haft förhållanden. Hon har efter att hon bodde på hemmet (för ca 10-15 år sedan) haft kortare perioder där hon haft ökat vårdbehov, då har det antingen varit tätare besök i öppenvården eller kortare inläggningar.
Nu hyr hon ett hus på landet där hon odlar och pysslar i trädgården. Hon har flertalet djur, bland annat hundar och höns. Hon har också haft ett par kullar valpar.
Att säga att hennes liv är lätt vore en lögn, men hon har en för henne trivsam tillvaro och ett liv med drömmar som hon mår bra nog att kunna förverkliga.

Jag har också en vän med bipolär sjukdom och ADHD, samma diagnoser som jag har men hon har varit mer illa däran än jag och hade svårare att hitta fungerande behandling och medicin.
Hon var under längre perioder inlagd, och även bott på hem. Men efter den behandlingen/rehabiliteringen och rätt medicinering bodde hon sedan själv, och nu med sambo. Hon har haft ett rätt stabilt mående under åren efter utslussningen från hemmet, med bara mindre dippar. Hon har läst på universitetet och har ett kul jobb. Tror att hon och hennes sambo börjat fundera på barn nu.

Det här är två exempel från mitt liv på personer som under lång tid inte önskade annat än att bara få dö, och som varit oerhört nära att göra just det (har vakat över bägge på iva).. men som nu är så tacksamma att dom fortsatte kämpa (trots att dom då egentligen inte alls ville). Varken vården, deras familjer eller vänner gav heller upp, oavsett hur tufft det såg ut stundvis.


Det kanske inte ger dig ”hopp” som du mår just nu, men tänkte att det kanske besvarade några av dina frågor kring hur det kan se ut efter att man bott på hem.

 

[Mineur]

Jag läste en väldigt fin dikt idag som träffade mig rakt i hjärtat. Jag fann mycket tröst i den, eftersom jag är väldigt bra på att tycka illa om mig själv och därmed få mig själv att må dåligt. Vi är tyvärr många som är bra på just det.

Dikten är skriven av Pia Eriksson (hon har ett konto som heter korsdragspoesi på Instagram där hon lägger upp många fina texter som uppmuntrar till eftertanke) och går såhär:

Du är inte nådig du,
när du slår
på dig själv.
Bra märkligt ändå, du som
är så mjuk med andra.
Vad fick dig någonsin att tro
att just du
tål så hård behandling
från dig själv?

 

[sorbifolia]

Alltså detdär med att det kan bli bra och det är en lång väg och allt sånt. Så SÅKLART så är det jätte bra för er som det har blivit bättre för! Så menar inte att säga mot det. Men JAG vill inte ens nånting så för mig finns det INGEN andledning att jag ska bara fortsätta och det är skit jobbigt i flera år bara för att andra bestämmer att jag måste. Men jag vet inte en enda sak som är värd det för mig.

Det att man inte kan se någonting som är värd att bli bra för, eller som är anledning nog att orka kämpa vidare, är tyvärr helt vanligt när man är deprimerad. Det kanske inte hjälper dig så mycket just nu, men det finns många, många tusentals personer som känt det samma och inte velat bli bra, som har ändrat sig och fått må bättre ändå.

Och du är värd att må bra.

 

[LiviaFilippa]

Nej dom slutar aldrig bry sig och försöka hitta nya vägar framåt, oavsett hur kaos-ig och ”omöjlig” man själv känner sig.

En av mina närmaste vänner i tonåren har borderline (eller emotionellt instabil personlighetsstörning kallas det kanske nu) vilket är en väldigt tuff diagnos att leva med. Hon har bott på behandlingshem och även om det inte löste alla problem (och att det tog tid för henne att känna sig ”bättre” där) så har hon sagt att det var enormt värdefullt för att hon skulle känna att hon faktiskt klarar av livet. Hon bodde först på själva hemmet, troligen liknande sis som du pratar om, och sedan en längre period i ”utslussningslägenhet” där man bor själv men har personal som kommer till en ibland och att man åker till hemmet ett antal timmar vissa dagar.
Därefter har hon bott själv i lägenhet eller med sambo när hon haft förhållanden. Hon har efter att hon bodde på hemmet (för ca 10-15 år sedan) haft kortare perioder där hon haft ökat vårdbehov, då har det antingen varit tätare besök i öppenvården eller kortare inläggningar.
Nu hyr hon ett hus på landet där hon odlar och pysslar i trädgården. Hon har flertalet djur, bland annat hundar och höns. Hon har också haft ett par kullar valpar.
Att säga att hennes liv är lätt vore en lögn, men hon har en för henne trivsam tillvaro och ett liv med drömmar som hon mår bra nog att kunna förverkliga.

Jag har också en vän med bipolär sjukdom och ADHD, samma diagnoser som jag har men hon har varit mer illa däran än jag och hade svårare att hitta fungerande behandling och medicin.
Hon var under längre perioder inlagd, och även bott på hem. Men efter den behandlingen/rehabiliteringen och rätt medicinering bodde hon sedan själv, och nu med sambo. Hon har haft ett rätt stabilt mående under åren efter utslussningen från hemmet, med bara mindre dippar. Hon har läst på universitetet och har ett kul jobb. Tror att hon och hennes sambo börjat fundera på barn nu.

Det här är två exempel från mitt liv på personer som under lång tid inte önskade annat än att bara få dö, och som varit oerhört nära att göra just det (har vakat över bägge på iva).. men som nu är så tacksamma att dom fortsatte kämpa (trots att dom då egentligen inte alls ville). Varken vården, deras familjer eller vänner gav heller upp, oavsett hur tufft det såg ut stundvis.


Det kanske inte ger dig ”hopp” som du mår just nu, men tänkte att det kanske besvarade några av dina frågor kring hur det kan se ut efter att man bott på hem.

Vad bra att det blev bättre för dom
Men då blev dom iallafall bättre med behandling och sånt väl? Men ifall man inte blir det så man inte kan bo själv och sånt. För man kan ju inte bo på hvb hem och sånt för alltid iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Jag läste en väldigt fin dikt idag som träffade mig rakt i hjärtat. Jag fann mycket tröst i den, eftersom jag är väldigt bra på att tycka illa om mig själv och därmed få mig själv att må dåligt. Vi är tyvärr många som är bra på just det.

Dikten är skriven av Pia Eriksson (hon har ett konto som heter korsdragspoesi på Instagram där hon lägger upp många fina texter som uppmuntrar till eftertanke) och går såhär:

Du är inte nådig du,
när du slår
på dig själv.
Bra märkligt ändå, du som
är så mjuk med andra.
Vad fick dig någonsin att tro
att just du
tål så hård behandling
från dig själv?

Fast jag är inte så hård mot migsjälv eller hur man ska säga. Eller alltså jag vet inte hur jag ska förklara men det är inte att jag tänker på massa fel med mig eller sånt. Utan det bara är som det är.

 

[LiviaFilippa]

Det att man inte kan se någonting som är värd att bli bra för, eller som är anledning nog att orka kämpa vidare, är tyvärr helt vanligt när man är deprimerad. Det kanske inte hjälper dig så mycket just nu, men det finns många, många tusentals personer som känt det samma och inte velat bli bra, som har ändrat sig och fått må bättre ändå.

Och du är värd att må bra.

Men jag tror inte att jag är deprimerad egentligen utan det är bara att jag inte har nån andledning. Och det är inte att jag inte VILL bli bra men det går inte bara. Och det med att det inte finns nånting som jag vill med framtiden så vet inte om jag kan förklara det hur jag menar.
Men att jag hade ändå ganska bra betyg förra året. Så hade som en plan att jag ville gå rid gymnasium och så. Och hade tävlings mål med O och skulle tävlat fälttävlan med C och sen sålt henne. Och massa såna planer.
Och sen försvann ALLT det som var liksom allt jag ville. Så nu kommer jag inte kunna få betyg ens så måste gå minst ett år på introduktions program så jag ens kan gå nåt riktigt program. Och kommer inte kunna gå rid gymnasium så vet inte ens nåt jag skulle vilja gå då.
Och med O så okej jag FÅR ju tävla han några år till. Men det kommer ju ta skit lång tid innan jag kan komma tillbaka till ridningen alls och bara på den nivån. Så då känns det som det kommer vara för sent ändå och jag inte kommer hinna. Plus så får jag vara skit dåligt samvete att jag fick han helt i onödan.

 

[Kjerulfia]

Godmorgon !

Vad har du för planer idag?

Själv ska jag jobba (gör roliga nördsaker just nu så det kan vara svårt att ta de pauser jag behöver... ) och sedan ska Vanessa få besök av en equiterapeut mitt på dagen. Plus att det är jag som tar in hästarna idag så det blir nog kanske två vändor till stallet sammanlagt.

 

[LiviaFilippa]

Godmorgon !

Vad har du för planer idag?

Själv ska jag jobba (gör roliga nördsaker just nu så det kan vara svårt att ta de pauser jag behöver... ) och sedan ska Vanessa få besök av en equiterapeut mitt på dagen. Plus att det är jag som tar in hästarna idag så det blir nog kanske två vändor till stallet sammanlagt.

Jag har inga planer idag alls. Eller kp sa igår att vi skulle gå en promenad med M idag men vet inte om det kommer bli. Och det är ju isåfall ändå bara en liten stund så resten av dagen vet jag inget.

 

[sorbifolia]

Men jag tror inte att jag är deprimerad egentligen utan det är bara att jag inte har nån andledning. Och det är inte att jag inte VILL bli bra men det går inte bara. Och det med att det inte finns nånting som jag vill med framtiden så vet inte om jag kan förklara det hur jag menar.
Men att jag hade ändå ganska bra betyg förra året. Så hade som en plan att jag ville gå rid gymnasium och så. Och hade tävlings mål med O och skulle tävlat fälttävlan med C och sen sålt henne. Och massa såna planer.
Och sen försvann ALLT det som var liksom allt jag ville. Så nu kommer jag inte kunna få betyg ens så måste gå minst ett år på introduktions program så jag ens kan gå nåt riktigt program. Och kommer inte kunna gå rid gymnasium så vet inte ens nåt jag skulle vilja gå då.
Och med O så okej jag FÅR ju tävla han några år till. Men det kommer ju ta skit lång tid innan jag kan komma tillbaka till ridningen alls och bara på den nivån. Så då känns det som det kommer vara för sent ändå och jag inte kommer hinna. Plus så får jag vara skit dåligt samvete att jag fick han helt i onödan.

Jag vet. Men jag tror inte det är för sent ändå. Inte för alla dina drömmar och planer i alla fall.

Gillar du Peder Fredricson? Han är en av mina favoritryttare. Läste på Grevlundagårdens Instagram här om dan, att hans mantra är: "Det finns inga problem, bara situationer att lösa". Nu kanske det kan låta rätt klyschigt och lättvindigt, men jag tror det är något i det tankesättet ändå - om man tar för sig ett problem, eller en situation, i taget, så kan man i regel alltid hitta en form av lösning så man kan komma vidare.

Jag tror du kan gå ridgymnasium fortfarande, men först måste ni lösa så det känns okej för dig att gå i skolan. Hoppast KP kan hjälpa dig göra en bra plan för det.

 

[Luff]

Jag jobbar på Naturbruksgymnasie och det finns dom som börjar ettan som är både 17 och 18 år.