Galnast var helt klart när jag och hästen blev tagna och kvarhållna av rumänska gränspolisen.
Jag bodde i sydöstra Ungern då, och hade hittat en vagnshäst långt ute på pusztan som jag ridit in och flängde runt på så fort jag hade tid. En söndag efter en tuff festnatt tog jag bussen ut till den lilla byn och red ut på Räkis. Jag hade hittat en ny ridväg som gick bort till trerikspunkten där Serbiens, Ungerns och Rumäniens gränser möts. Det här var innan Rumänien gått med i EU. Det var ganska långtråkig lerväg dit, men belöningen sen låg i en många km lång gräsväg längs med Rumänska gränsen, och vi älskade att galoppera fort!
Eftersom det var söndag gick det knappt några bussar och jag vaknade sent och fick kasta mig iväg för att hinna, och hann inte få i mig någon frukost. Vacker septemberdag, jag red i ridbyxor och ett linne. Inga pengar och ingen telefon med mig.
Kom bort till gränsområdet som inte var utmärkt och det var såklart inte en människa där eftersom det var mitt ute i ingenstans. Här fanns ett litet utkikstorn på den ungerska sidan. Milsvida åkrar så långt man kan se åt alla håll. Red över ett litet dike (bra träning tänkte jag) och det var nog då jag passerade in i Serbien. Skrittade över en gräsplätt och förbi en skylt som det stod "Welcome to Romania" på, och fortsatte mot skylten där det stod "Welcome to EU" och där den fantastiska gräsvägen började. Då hoppar det plötsligt upp två beväpnade män i uniform ur en buske! De börjar vifta och skrika och vi fattar nada?? Hästen hade inte så stor lust att stå still men de gjorde väldigt klart att jag inte fick rida därifrån. De pratade först rumänska och försökte sedan med ungerska, vilket inte hjälpte så mycket för min ungerska var väldigt begränsad. De ringde efter förstärkning och häst fick äta gräs för att hålla sig lugn. Mycket nöjd häst dregglade grönt slem på ena killens uniform.
Jag vågade först inte sitta av då hela situationen var väldigt obehaglig först och jag kände mig tryggare på hästryggen. Kom fler uniformerade män och nu med någon som kunde engelska. Framkom att jag passerat över rumänska gränsen illegalt och de ville se mitt pass.... Vilket jag såklart inte hade med mig. Sen följde förhör i stil med:
-Var är du ifrån?
-Sverige
-?? Vad gör du här?
-Eh, pluggar?
-Är det din häst?
-Nej.
-Vems häst är det?
-Ehhh, jag tror han heter Istvan... (notera att typ hälften av alla ungerska män heter det. )
-Suck, vad har han för adress?
-Ingen aning? Han bor i byn därborta (viftar lite vagt åt byn som syns långt borta)
-Har du hans telefonnummer?
-Nej
-
Det hela tog några timmar, jag fick uppge mitt namn och adress och mina föräldrars namn och adress (Inte helt lätt att bokstavera för dem) och en massa annat de kunde komma på och sen åkte väl någon av dem tillbaka till stationen och kollade upp uppgifterna mot en databas eller nåt. Under tiden kom det fler av deras kollegor som ville kolla in den tokiga svenska tjejen på den stulna hästen och när vi äntligen fick rida därifrån var de typ 20 stycken som stod uppradade och tittade. Jag fick lova att aldrig göra om det och sen fick jag rida iväg. Och jag frågade såklart om jag fick rida den vägen som jag hade tänkt mig hem, längs med gränsen, men det tyckte de var en dålig idé.
Så jag fick snällt rida hem den tråkiga vägen som jag kom, och när jag kommit en bit bort så tog vi galopp och hästen drog iväg i en brall och jag var ytterst nära att ramla av, men lyckades som tur var klamra mig fast.
När vi äntligen kom tillbaka hade jag precis missat en buss hem och fick vänta 2,5 timme på nästa. Fortfarande utan mat för den enda lilla affären där fanns i byn var såklart stängd på söndagar. Puh!
Huvudvärken Allan när jag kom hem, men solbrännan jag fick den dagen satt i resten av vintern.
Vi red givetvis där igen sen, för den där vägen var ju oemotståndlig! Men jag var noga med att hålla mig på rätt sida gränsen.
Jag kände ju att om gränsen var en så stor grej för dem så skulle de ha markerat ut den bättre.
Och jag undrar fortfarande vad fan de gjorde i busken. Jag såg aldrig någon annan människa där ute på de åren jag red där.
Jag bodde i sydöstra Ungern då, och hade hittat en vagnshäst långt ute på pusztan som jag ridit in och flängde runt på så fort jag hade tid. En söndag efter en tuff festnatt tog jag bussen ut till den lilla byn och red ut på Räkis. Jag hade hittat en ny ridväg som gick bort till trerikspunkten där Serbiens, Ungerns och Rumäniens gränser möts. Det här var innan Rumänien gått med i EU. Det var ganska långtråkig lerväg dit, men belöningen sen låg i en många km lång gräsväg längs med Rumänska gränsen, och vi älskade att galoppera fort!
Eftersom det var söndag gick det knappt några bussar och jag vaknade sent och fick kasta mig iväg för att hinna, och hann inte få i mig någon frukost. Vacker septemberdag, jag red i ridbyxor och ett linne. Inga pengar och ingen telefon med mig.
Kom bort till gränsområdet som inte var utmärkt och det var såklart inte en människa där eftersom det var mitt ute i ingenstans. Här fanns ett litet utkikstorn på den ungerska sidan. Milsvida åkrar så långt man kan se åt alla håll. Red över ett litet dike (bra träning tänkte jag) och det var nog då jag passerade in i Serbien. Skrittade över en gräsplätt och förbi en skylt som det stod "Welcome to Romania" på, och fortsatte mot skylten där det stod "Welcome to EU" och där den fantastiska gräsvägen började. Då hoppar det plötsligt upp två beväpnade män i uniform ur en buske! De börjar vifta och skrika och vi fattar nada?? Hästen hade inte så stor lust att stå still men de gjorde väldigt klart att jag inte fick rida därifrån. De pratade först rumänska och försökte sedan med ungerska, vilket inte hjälpte så mycket för min ungerska var väldigt begränsad. De ringde efter förstärkning och häst fick äta gräs för att hålla sig lugn. Mycket nöjd häst dregglade grönt slem på ena killens uniform.
Jag vågade först inte sitta av då hela situationen var väldigt obehaglig först och jag kände mig tryggare på hästryggen. Kom fler uniformerade män och nu med någon som kunde engelska. Framkom att jag passerat över rumänska gränsen illegalt och de ville se mitt pass.... Vilket jag såklart inte hade med mig. Sen följde förhör i stil med:
-Var är du ifrån?
-Sverige
-?? Vad gör du här?
-Eh, pluggar?
-Är det din häst?
-Nej.
-Vems häst är det?
-Ehhh, jag tror han heter Istvan... (notera att typ hälften av alla ungerska män heter det. )
-Suck, vad har han för adress?
-Ingen aning? Han bor i byn därborta (viftar lite vagt åt byn som syns långt borta)
-Har du hans telefonnummer?
-Nej
-
Det hela tog några timmar, jag fick uppge mitt namn och adress och mina föräldrars namn och adress (Inte helt lätt att bokstavera för dem) och en massa annat de kunde komma på och sen åkte väl någon av dem tillbaka till stationen och kollade upp uppgifterna mot en databas eller nåt. Under tiden kom det fler av deras kollegor som ville kolla in den tokiga svenska tjejen på den stulna hästen och när vi äntligen fick rida därifrån var de typ 20 stycken som stod uppradade och tittade. Jag fick lova att aldrig göra om det och sen fick jag rida iväg. Och jag frågade såklart om jag fick rida den vägen som jag hade tänkt mig hem, längs med gränsen, men det tyckte de var en dålig idé.
Så jag fick snällt rida hem den tråkiga vägen som jag kom, och när jag kommit en bit bort så tog vi galopp och hästen drog iväg i en brall och jag var ytterst nära att ramla av, men lyckades som tur var klamra mig fast.
När vi äntligen kom tillbaka hade jag precis missat en buss hem och fick vänta 2,5 timme på nästa. Fortfarande utan mat för den enda lilla affären där fanns i byn var såklart stängd på söndagar. Puh!
Huvudvärken Allan när jag kom hem, men solbrännan jag fick den dagen satt i resten av vintern.
Vi red givetvis där igen sen, för den där vägen var ju oemotståndlig! Men jag var noga med att hålla mig på rätt sida gränsen.
Jag kände ju att om gränsen var en så stor grej för dem så skulle de ha markerat ut den bättre.
Och jag undrar fortfarande vad fan de gjorde i busken. Jag såg aldrig någon annan människa där ute på de åren jag red där.