Det blev så fel..och blir inte bättre...

[Misiaczek]

Förvarnar för en väldigt lång "skriva av sig-tråd"..

Vet knappt vad jag ska börja med.. Eller ja, kanske "början" vore bra...
Efter att min förra älskade hund (chihuahua) fick somna in i juni så blev hundsuget oerhört stort och jag ville inte leva utan hund. Så den 3e september flyttade min underbara lilla whippetkille in hos mig, då 4 månader gammal. Jag valde en friskare ras den här gången, och även en större då jag insåg begränsningarna med förra rasen (ville ha en hund att ta med på joggingturerna, cykla med, och överhuvudtaget vara mer aktiv med), så därför blev det whippet. Jag hann ha honom i ca 1,5 månad tills han skadade sig hos dagmatte. Dom var i en inhägnad rastgård, han fick syn på en hund utanför och klättrade över staketet, fastnade med tassen, drog sig loss med våld....och så började det....helvetet.. Han fick kroniska skador, och nu flera besök senare från veterinären och fysioterapeuten så inser jag, att det inte kommer bli bättre... Han fick artros i tårna, oviss skada i mjukdelarna i låret, samt nån ryggskada i nederdelen av ryggen... Ryggen vet vi inte om det är skelettet det är fel på eller mjukdelarna runtomkring..fysioterapeuten tror det är musklerna eller något med ischiasnerven.. Veterinären röntgade bara benet och inte ryggen dumt nog..så blir det inte bättre med ryggen när behandlingen hos fysioterapeuten är klar så måste vi röntga ryggen. Hur som helst... han får massage, laserbehandling samt magnetfältsterapi hos fysioterpauten...men jag tycker inte det blivit mycket bättre.. Nu är det 2 eller 3 gånger kvar där bara...och jag känner på mig att vi inte lär se några större resultat. Han hoppar fortfarande på 3 ben ibland. Han har alltså varit halt till o från sen oktober, och trots upprepade behandlingar och flera omgångar med antiinflammatoriskt så har det inte blivit mkt bättre.
Vad fysioterapeuten sa var: "ja han kommer ju aldrig bli helt bra, vi kan dock minska hans smärta genom massage och smärtstillande...men han kommer ju inte få ett fullångt liv. Det blir upp till dig att bestämma när han ska få somna in, när du inte tycker han längre har ett värdigt hundliv". Kan ni förstå hur hjärtslitande det är att höra det efter att man för en liten tid sen fått avliva sin älskade hund, och nu redan behöver tänka när "den dagen" ska komma för den nya valpen oxå
Jag gråter nu i skrivandets stund, jag har försökt vara stark den här tiden, försökt tänka positivt, tänkt att ja han är ju ändå kryptorchid så några kapplöpningstävlingar kan han ändå inte vinna, och jag tänkte ju ändå bara ha honom som sällskapshund.... men nu känner jag att min ork tagit slut, det positiva tänkandet går över till negativt mer o mer...det är absolut inte roligt längre att ha hunden utan jag har ångest varje dag och gråter floder ett par gånger i veckan... Jag blir så avundsjuk när jag ser andra hundägare med hundar ute.. Jag kan i princip inte göra nånting med honom, jag hann aldrig ens börja det aktiva liv jag såg fram emot innan han skadade sig, och nu är det enda jag ser framför mig hans avlivning..
Relationen mellan honom o mig är sisådär..och jag känner inte att det klickar mellan oss längre...känner inte det där speciella bandet som jag hade med min förra hund...
Det är 2 saker som han fullkomligt ÄLSKAR, 1: att få springa av sig lös, och 2: andra hundar!
Självklart som den vinthund han är så älskar han att få springa, men det får han inte göra o har knappt fått göra sen jag fick honom. Och andra hundar älskar han, mer än människor...men han får ju ändå inte springa/leka/busa så därför undviker jag att träffa andra hundar. När jag skaffade honom bodde jag med mitt ex, som oxå hade hund.. hundarna älskade varann och det märks verkligen hur nedstämd Cashmir blev efter att vi flyttat därifrån och han nu är ensamhund.
Något som är jättejobbigt för mig, är även att Cashmir älskar att åka till dagmatte, och vill aldrig följa med mig hem...han vill knappt hälsa när jag hämtar honom...och det gör så ont i mig.. Han älskar att vara hos henne för hon har hand om 4-5 andra hundar plus sina egna 2, så för honom är det skitkul att vara där...och han blir helt nedstämd när han följer med mig.. Han verkligen sliter sig i kopplet, skäller o piper efter henne, ja t.o.m ställer sig i bakfönstret i bilen och kollar efter henne jättelänge...känns som att jag tar honom ifrån det enda som gör honom glad i livet nu För visst, han får inte heller springa lös hos henne, men där är ju alla dom andra hundarna.. Men nu har fysioterapeuten sagt att jag nog bör byta dagmatte, till nån som inte har andra hundar alls..för att hon säger att han säkert rör sig mer än han borde hos henne när han busar med de andra hundarna inomhus..att dagmatte säkert inte håller honom still så många timmar när hon har så många andra hundar.. Så jaa, nu letar jag annan dagmatte oxå, o måste alltså ta ifrån honom det där roliga oxå...
Jag har hela tiden haft planer på att skaffa en till whippet till sommaren, men nu börjar jag verkligen tveka..när jag tänker på att jag ändå inte kommer kunna släppa dom lösa tillsammans.. Hur ska det bli liksom..kan ju inte ta med den ena men inte den andra.. Men samtidigt känns det som det är det enda jag kan göra för Cashmir så han blir glad igen, att skaffa hundsällskap åt honom.. Ah jag vet inte...jag vet verkligen inte vad jag ska göra/tycka/tänka längre.... Känner mig så otroligt vilsen och ensam i det här.. Har ingen jag kan prata med riktigt, som kan förstå sig in i situationen... och nu ser jag bara mörker framför mig.. Jag älskar verkligen honom och vill hans bästa, så det gör så ont i mig att se honom så himla olycklig hos mig..känner mig så otroligt misslyckad...vet varken in eller ut längre.. Känns ibland som den bästa lösningen är att bara ta bort honom...för om han vore en äldre hund som skulle nöja sig med att bara dega i soffan och få lite kärlek, så skulle det vara så himla mycket lättare att försöka förgylla hans dagar..men nu önskar jag bara att jag kunde sätta på honom kopplet, och dra ut på en lång härlig joggingrunda, eller ta med honom till hundrastgården och se honom sådär lycklig som jag bara fått se några enstaka gånger hittills....men det kan jag inte.. Utan jag ser bara en väldigt olycklig hund, som säkert hatar mig för att jag aldrig låter honom göra det han älskar, och som dessutom "tar honom från den där roliga människan som har massa hundar" som han säkerligen tusen gånger hellre hade velat stanna hos än följa med mig hem

Så snälla..snälla finns det någon där som kan ge lite peppande ord.. eller kanske dela med sig av andra otroliga solskenshistorier som kan ge mig lite hopp igen? Eller bara säga, vad ni hade gjort i mitt ställe??

 

[Krystalline]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

För det första hade jag sett till att få ryggen ordentligt röntgad, och sedan gått vidare därifrån. Innan man vet hur han ser ut där inne, kan man inte spekulera i behandlingar eller prognoser. Men jag hoppas att det går bra för er och att du hittar en lösning.
Istället för att bli ledsen över att han verkar nere av att åka hem till dig från dagmatte, var glad att han är glad när han är där! Prata med henne innan du byter dagmatte, eftersom han så tydligt trivs hos henne.
Lycka till!

 

[inverterad]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag har aldrig haft vinthund, men av det jag vet om rasen, och eftersom prognosen att han aldrig egentligen kommer att kunna få springa fritt och obehindrat, så skulle jag råda dig att låta honom somna in. Det låter inte som ett hundliv att bara få hålla sig stilla och lugn. Han är ju så ung ännu...

Jag förstår verkligen att det känns smärtsamt att fundera på avlivningen när du så nyligen fick ta bort din andra hund, men det är verkligen ingen som kan klandra dig om du gör det. Snarare skulle jag säga att du isåfall är stark nog att sätta hundens väl framför ditt eget. Att aldrig få springa fritt och aldrig få leka med andra hundar... det är inget hundliv. Speciellt inte för en whippet.

Stor kram.

 

[lady_vip]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag tycker du ska se dig om efter andra proffs åsikter. För mina öron låter det inte alls hållbart att hålla en unghund i stillhet.

 

[Sandra78]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag skulle röntga hos en erfaren veterinär och ta beslut utifrån det. Säger hen att hundens liv kommer att bestå av korta koppelpromenader endast och enbart så skulle jag avliva. Jag tror att livskvalitet för en hund är att få göra det som är naturligt för den, springa, hoppa, gräva osv.

Vår hund har, efter ett benbrott som valp, fått pålagringar på armbågarna. Vi inser att hon säkerligen skulle leva längre om vi inskränkte hennes motion till korta kissrundor, men hellre 7 lyckliga år än 10 bedrövliga. Hon är idag 5, pålagringarna har inte förändrats något och hon är smärtfri och aktiv - bland annat som patrullhund i hemvärnet, inom viltspår och rallylydnad. Hon får springa lös, leker med sin boll i trädgården och busar med svägerskans hund.
Den dag hon får kroniskt ont har hon i alla fall en lyckligt liv bakom sig med till hundhimlen.

 

[mkh]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Usch vad jobbigt

Jag skulle också se till att kolla upp honom ordentligt med röntgen och allt och även få en åsikt från en annan veterinär. Sen får man ta det därifrån.

Jag har ju suttit i lite samma situation som dig, Glimma har ju ett hjärtfel som gör att hon inte får springa med andra (vint-)hundar och hon kommer inte bli mer än medelålders som bäst. Skillnaden är att hon får springa fritt, antingen själv eller med hyfsat lugna hundar som inte pressar henne att springa för mycket. Hennes hjärtfel upptäcktes när hon var 1,5 år och det första vetten sa var typ "ja hon borde inte anstränga sig, helst ska hon inte springa alls". Där nånstans brast det för mig. Men jag har låtit henne ha det liv hon hade innan, med skillnaden att jag lagt alla tanker på LC och andra vinthundsaktiviteter på hyllan. Jag tänker som så att hon kommer få leva så länge hon är glad och orkar springa, men den dagen hon inte längre hänger med i det liv vi har nu så kommer hon få somna in.

Men jag vet hur jobbigt det är att ha massa planer som går om intet när hunden blir sjuk Jag kan också känna igen mig i det du säger om att tappa kontakten med sin hund, jag tror att jag ibland medvetet inte släpper in Glim eftersom jag vet att hon ändå inte kommer leva särskilt länge. Kan ibland tänka att det ändå inte är någon idé att jobba med henne, men så skärper jag mig och jäklar så mycket roligare det blir när man är glad på sin hund och aktivt försöker stärka kontakten!

Jag tycker att det är orättvist att hålla liv i en vinthund som aldrig mer kommer få springa fritt. Finns det däremot gott hopp om att han, efter rehabilitering, kommer få springa fritt och vara aktiv utan smärta så skulle jag jobba för det! Men det är ju en avvägning du själv tillsammans med din veterinär måste göra. Var tydlig med vad du vill när du pratar med veterinären dock, ibland tror jag dom rekommenderar det som kommer få hunden att leva ett så långt liv som möjligt, inte nödvändigtvis ett så bra liv som möjligt. Som för mig och Glim, om jag vill att hon ska leva länge så borde jag inte låta henne springa alls, precis som veterinären sa. Men för mig är det viktigare att hon lever ett bra liv, om än kort. Så jag tror det är bra att fundera över vad du tycker är ett okej liv för Cashmir, och sen berätta det för veterinären.

Och du - han hatar dig inte! Försök att inte förmänskliga honom, hundar tänker inte som vi. Försök istället att hitta nya sätt att jobba med honom och skapa kontakt, kanske gå någon rolig kurs?

Håller tummarna för att det blir bättre!

 

[Misiaczek]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Tack för allas svar!

Måste säga att jag nästan mådde ännu sämre idag efter att ha skrivit tråden och läste igenom svaren...fick enorma skuldkänslor

Tog en långpromenad i skogen...och rensade tankarna. Gick på spåret som jag så länge väntat på att få springa, men kan inte ens göra det..då han även har stor separationsångest och kan inte vara ensam hemma ens för 10min. Så känner mig väldigt fast och bunden...kan inte ut o röra på mig som jag vill själv, och inte heller ta med hunden och göra det.. Jag skiter såklart egentligen i mig själv..det är inte livsnödvändigt för mig att gå ut o springa...och jag gör allt för honom och sätter honom alltid på 1a plats. Önskar dock bara att jag kunde göra mer för honom, göra något som gör honom lycklig... Jag köper t.ex. regelbundet massa dyra tuggben och inbillar mig att det ska få honom att gilla mig mer... Får ofta panikångest attack, och ibland vill jag bara rensa kylskåpet på alla gottigheter vi har som en hund kan äta o ge honom för att kompensera för allt annat tråkigt i hans liv som jag känner att jag orsakar.. Detta är verkligen psykiskt påfrestande för mig...och märker att hela situationen påverkar mig och mitt liv mer än jag tror.. Varje dag på jobbet undrar jag hur han kommer reagera just den dan när jag hämtar honom, ibland har jag med mig ett grisöra för att locka med honom till bilen... Att det verkligen ska behöva vara såhär...jag som är van vid att vara "mitt hunds allt", känner mig plötsligt väldigt oälskad av hunden jag själv älskar så mycket

Precis som mkh skrev så känner jag ofta att jag inte har nån lust att träna honom på andra sätt heller längre, känns meningslöst att träna in "roliga tricks" och faktiskt så är varken han eller jag särskilt intresserade av sådan träning. Utan "min grej" är fysisk aktivering....jag tyckte därför att rasen passar mig så bra för att jag är inte så mycket för dressyr utan vill hellre ut o springa och liknande.

Jag håller absolut med om att jag hellre ger honom 5 korta men roliga och värdiga år, än 10 meningslösa...

Jag har bestämt mig för att besöka en annan veterinär, och röntga ryggen så att man vet om man kan utesluta något där..
Sen ska jag även på tisdag, när vi har tid hos fysioterapeuten igen, ta ett ordentligt snack med henne...och säga precis hur jag känner och ställa alla frågor jag har. Jag behöver mer tydliga svar...behöver veta vad hon egentligen tror om hans skada, och hur stor chans hon tror det är för honom att kunna leva ett någorlunda normalt hundliv..vinthundsliv!

Jag har inte gett upp om honom än...det har jag egentligen aldrig gjort...utan tappade bara orken..motivationen... De lugna promenaderna vi bara har fått ta har börjat bli så himla tråkiga...för både mig och hunden...
Men jag ska försöka hitta på lite andra aktiviteter..kanske lära in lite nya tricks trots allt, bara för att försöka bättra på relationen mellan oss..ha lite roligt ihop..



Tänkte dock fråga om vad ni anser om mina planer inför att skaffa en till hund? Är det helt galet?? Eller kan det kanske funka ändå? Kanske t.o.m välja en annan lugnare/mindre ras? Planerade ändå inte att skaffa en valp, utan en vuxen omplacering där jag innan vet att den är lugn och ja..så som jag vill ha den..
Jag vill helt ärligt ha 2 hundar..har jag alltid velat ha. Och jag VET att han skulle må mycket bättre av lite hundsällskap här hemma, dagmatte säger hur väl han finner sig vid att bara ligga lugnt hemma så länge nån av de andra hundarna ligger bredvid honom.. Det vet jag egentligen att han gör..han var ju redan skadad när jag bodde med mitt ex och hans hund...han fick inte heller gå ut o springa/leka då men verkade långt ifrån så nedstämd som han verkar vara nu.. Han klarade t.o.m att vara hemma själv i några timmar med hundsällskap.., han ville inte ligga med oss i sängen utan skulle ligga med den andra hunden i hundbädden, osv..

Usch, så många tankar som snurrar runt i huvudet...och så jobbigt att inte ha någon att prata ut med heller..bolla tankar med... Önskar jag hade lite mer hundägare till vänner som förstod mig.. :/

 

[mkh]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag skaffade ju en till hund trots att veterinären i princip avrådde mig. Funderade både länge och väl, ville ju egentligen ha en whippet till men avskrev det eftersom det nog hade pressat Glimma alldeles för mycket. Då hade jag inte kunnat släppa dom tillsammans i princip alls och att ha två vinthundar som aldrig får springa ihop är ärligt talat inget jag vill. Istället trillade det in en liten bostonterrier i vårt hem, en äldre herre som gärna busar lite men aldrig pressar Glimma till att springa, det är hela tiden hon som reglerar busandet. Och det fungerar superbra! Dom är inte som två whippar som ligger i hög men har ändå mycket utbyte av varann, både inne och ute. Och jag är SÅ glad att skaffade en till!

Summasumarum: jag tycker definitivt att du kan skaffa en till hund! Se bara till att dom fungerar ihop och att det inte är någon springgalen typ utan någon som kan ta det lite lugnt. Då kan Cashmir få en kompis och du kan få någon att springa med. Tänk på att inte köpa något alltför litet bara, lilla herr bostongurka är inte alltid helt nöjd med att bli tacklad och nertryckt i gräset av en galen whippetbulldozer

 

[lady_vip]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Angående er relation så är det väl inte så himla konstigt att det inte funkar när du har de känslorna för hunden, dvs att du varken vet ut eller in.

Jag hade gjort som så att jag snarast hade bokat tid hos en annan veterinär, helst en expert. Vet inte var du bor, men det finns ju lite olika specialister. Du måste ju veta vilket utgångsläge du har!

Varför inte skaffa en andra hund, men jag tycker du först borde veta vad som händer med din nuvarande hund. Efter alla hästår har jag också fått lära mig att vara väldigt kritiskt till alla olika uttalanden, om de inte har hittat något under utredningar, varför skulle det inte kunna bli bättre/bra? Men röntga först!

Finns ju såklart massor att prova, jag hade nog testat Compagel tex, men först borde ni fokusera på att hitta vad som faktiskt är fel.

Försök släppa ditt dåliga samvete och njut av din hund.

 

[mkh]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag håller absolut med om att jag hellre ger honom 5 korta men roliga och värdiga år, än 10 meningslösa...

Jag har bestämt mig för att besöka en annan veterinär, och röntga ryggen så att man vet om man kan utesluta något där..
Sen ska jag även på tisdag, när vi har tid hos fysioterapeuten igen, ta ett ordentligt snack med henne...och säga precis hur jag känner och ställa alla frågor jag har. Jag behöver mer tydliga svar...behöver veta vad hon egentligen tror om hans skada, och hur stor chans hon tror det är för honom att kunna leva ett någorlunda normalt hundliv..vinthundsliv!

Det här tror jag är jättebra, be om raka svar så får du förhoppningsvis just det!

Tänkte på det du sa om tråkiga lugna promenader också, även sådana går ju att göra roligare. Göm godis i träd (tryck in i barken), träna små lydnadsgrejer eller trix som man kan göra i farten. När jag tycker jag tappar kontakten med Glimma så kör jag snabba grejer som "dutt i handen" och liknande. Superlätt, kan göras medan man går men gör ändå att det blir lite avbrott i lunkandet. Eller om du har en smartphone med GPS - börja med geocaching! Har själv funderat på det, tror att promenaderna kan bli mycket roligare om man har lite mer av ett mål än att bara gå.

 

[Grana]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Ska vara ärlig och säga att jag inte läst allt. Tycker det är så jobbigt att läsa när allt sitter ihop.

Men jag hade sett till så en ortoped fick gå igenom hunden.

 

[kossankaj]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag förstår verkligen inte varför avlivning komemr på tal så ofta vid minsta lilla.

Låt hunden leva, om problemet bara är att han inte kan gå lös elelr leka med andra hundar, ska man ta livet av han för det?

Han kan tydligen gå promenader? på promenader kan man göra mycket, gömma godis, träna lydnad, ge hunden olika uppdrag.

Sen ska du kanske ta och avvakta lite, han är ju ung och kan kanske bli bra ändå med tiden?

En hund anpassar sig ju mycket lätt till det liv den får, och jag tror hellre han väljer att få leva,än att dö.

Blir så ledsen av att läsa om avlivningar hela tiden:/

 

[kossankaj]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Du verkar ju behöva bli lite positivare också, det phsykiska mående tror jag påverkar det fysiska.

Det där att du tror att han inte vill följa med dig hem från dagmatten, det är ett ganska normalt beteende hos en ung hund
Min hund ville aldrig följa med mig hem när hon var ung och vi varit på busträffar med andra hundar, likadant var det med många av dom andra hundarna.

Dom tycker det är så roligt med andra hundar i den åldern, men dom älskar sin matte/husse för det=D

 

[Ravishing]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Därför att en stor del av en vinthunds liv är att få springa järnet. Om min hund inte skulle kunna göra sådant som är livsviktigt för hennes existens (typ..) skulle jag också gå i banorna om avlivning. Faktiskt.

TS: Röntga igenom hunden igen, särskilt ryggen, och be om en andra bedömning. Ta det sedan därifrån.

 

[Jenka]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Stor tröstkram!

Jag har tyvärr inga vettiga svar...

 

[Myrten]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Jag förstår verkligen inte varför avlivning komemr på tal så ofta vid minsta lilla.

Låt hunden leva, om problemet bara är att han inte kan gå lös elelr leka med andra hundar, ska man ta livet av han för det?

Han kan tydligen gå promenader? på promenader kan man göra mycket, gömma godis, träna lydnad, ge hunden olika uppdrag.

Sen ska du kanske ta och avvakta lite, han är ju ung och kan kanske bli bra ändå med tiden?

En hund anpassar sig ju mycket lätt till det liv den får, och jag tror hellre han väljer att få leva,än att dö.

Blir så ledsen av att läsa om avlivningar hela tiden:/

Ursäkta, det du föreslår tycker jag är grymt! En vinthund lever för att få springa. Inget kan ersätta det. Många vinthundar är helt ointresserade av "uppdrag". Vår gamle borzoihane skulle hellre dött än letat godis. Lydnadsträning skall vi bara inte tala om. Det här är en rasgrupp som har funnits i årtusenden (även om just whippet är en ung vinthundsras) och specialavlats för att hetsjaga. Jakten kan vi inte ge dem annat än i fejkad form längre, men springa måste de få göra. Speciellt när de är unga. Sedan finns det de som gillar andra aktiviteter, men faktum kvarstår: de måste få springa.

Hade jag en vinthund som var dömd till ett liv i koppel skulle jag ha tagit bort den, utan att tveka. Det är inte ett vinthundsliv, så är det bara. Men, TS, jag tycker som flera andra att du skall vända dig till en riktigt duktig veterinär och göra en ordentlig utredning så att ni verkligen får en diagnos och prognos på hunden.

Mitt ex borzoitik trampade på en flaska för några år sedan och skar av en sena. Hon haltar fortfarande ibland, men har ändå blivit nästintill bra. Massage av tassen före och efter motion gör det bättre. Hennes utställnings- och lurecoursingkarriär tog abrupt slut och långpromenader lade han också ner (flera korta går bra). Men hon lever ett gott hundliv, går lös varje dag och umgås med sina vinthundspolare. Hon fyller nio år om några veckor.

 

[Philosophia]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Mitt hjärta blöder för både dig och fina Cashmir. Det är klart att du får känna dig både vemodig, förkrossad och ledsen över Cashmirs skada.

Jag tycker som jag har skrivit tidigare att du ska boka en tid hos duktiga ortopeden Christophe Bujon på Södra Djursjukhuset. Du och Cash kan få sova över hos mig och whippettjejerna i Stockholm och vi kan också följa med dit.

Ett annat alternativ är Strömsholm och höra om inte ditt nuvarande djursjukhus kan skicka röntgenbilderna på tårna till Lennart Sjöstrand som är erkänt duktig på just tår. Kan han säga att det finns något att göra åt tårna så kanske du skulle undersöka ryggen även där.

 

[Misiaczek]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Tack igen för svaren, uppskattar allas svar! Har tagit till mig dom, och tänkt igenom jättemycket..

Jag ska uppsöka annan veterinär här och låta röntga ryggen först och främst. Sen utgå därifrån..visar det sig "bara" vara någon muskelskada eller liknande och inte något allvarligt så tar jag det vidare och besöker en specialist som får titta på benet. Sen får vi se vad som hittas eller inte hittas..

Tänkte även på det lady vip sa: "...om de inte har hittat något under utredningar, varför skulle det inte kunna bli bättre/bra?" och kossankaj: "Sen ska du kanske ta och avvakta lite, han är ju ung och kan kanske bli bra ändå med tiden?".
Dom tankarna vill jag gärna hellre hålla med om än att tänka att han skulle må bäst av att somna in... Tänk så hittar dom verkligen inget? Och det bara är mjukdelsskadorna som gör att han haltar ibland.. Han är ju fortfarande så ung och enligt veterinären i bästa åldern för att kunna läka ut...så vill gärna ge honom mer tid. Han kanske får vara passiv året ut, men sen kanske leva ett normalt hundliv i 8år till?! Man vet ju aldrig....och visst några kanske tänker här att jag är självisk som tänker så och att det inte är ett värdigt hundliv att hålla honom stilla... Men om det tunga beslutet till sist ändå måste tas, så vill jag hellre känna att jag gjort allt jag kunnat och gett honom alla chanser till ett liv som han verkligen förtjänar, än att avliva nu pga att EN person säger att han kanske aldrig mer får springa...


Vill även bara säga att jag försöker ändra inställning nu, ska vara mer positiv för både min och hans skull! Mådde mycket bättre idag när jag skjutsade honom till dagmatte, och tänkte att det är ju egentligen tur att han har nåt som gör honom glad just nu..och försökte njuta av att se honom springa fram till dagmatte och hennes valp av glädje.... är han lycklig, så är jag lycklig!


Jenka: Tack!!

Philosophia: Tack ännu en gång, fick återigen lite hopp! Uppskattar din hjälp!



Cashmir bredvid mig i soffan just nu, mitt lilla hjärta..

 

[lady_vip]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Skönt att höra att du är mer positiv!

Jag är inte så mycket för att tipsa hit och dit, men har du testat Back on Track?

Sen vill jag bara säga att olika veterinärer kan göra en STOR skillnad. Vet inte om du har läst om min Fortune..? Hon blev sådär mystiskt sjuk en vår för 5 år sen (måste ha varit 07, kan ha varit 08 också ), lite trött, lite feber, inga andra symptom direkt. Var ganska nykastrerade så de självklara diagnoserna uteblev pga det. För att göra en lång histora kort så låg hon inlagd 1,5 månad, tappade 10 kg i vikt, från 32 kg till 22 kg på mindre än en månad. Djursjukhuset hittade inget fel, behandlade lite allt möjligt, tog bort tonsiller och exprimenterade vilt.

När de ringde och frågade om de skulle öppna hunden för att ta biopsier på hennes organ fick det vara nog, jag åkte och hämtade mitt skelett till hund, som fortfarande hade feber och var sjuk. Jag gav väl det några dagar hemma, försökte få henne att äta och få i hennes tabletter, men gav upp. Åkte då till min vanliga veterinär och hade bokat avlivning. Satt där och grät med den magra stackaren, som dessutom hade börjat tappa all sin päls, i väntrummet och blev omhändertagen direkt.
Min veterinär vägrade avliva! Han undrade vad diagnosen sa, jag sa det som hade fastställts direkt (njurbäckeninflammation) och han satte in stark sulfa direkt. På 3 dagar vände det, febern gick ner och hon började liksom få liv.

Hon gick på kontroller varannan vecka i några månader för att kolla njurvärdena, men hon överlevde och började sedan så smått gå upp i vikt. Hon friskförklarades 3 månader efter att han satt in sulfan, njurarna är bra och pälsen har växt ut så småningom. Vikten tog ett år att gå upp igen. Hon är nu 10 år och lever gott, enbart för att jag åkte till RÄTT veterinär.

Hoppas du kan bli lite peppad, det är min solskenshistoria

 

[Druvan]

Sv: Det blev så fel..och blir inte bättre...

Du har inget hundsim i närheten? Vattenträning kan ha det mest fantasiska effekter på mystiska hältor + att hunden då får röra på sig utan större belastning. Veterinärerna ordinerar vattenträning till dom flesta skador idag, oavsett om det är skelett eller mjukdelsskador..