Det är inte som förr.

[bananabambi]

Man tror gärna att man skyddar sitt barn så mycket man kan. Cykelhjälm. Bilstol med de senaste finesserna. Reflexer. Sunt förnuft. Inget socker. Massa utevistelse. Inte prata med främmande människor. Allt för att de ska må så bra de bara kan.

Det borde räcka, det skulle kunna räcka. Många små enkla saker, som alla på sitt sätt ska göra barnens liv lite, lite bättre. Tills den dagen då de blir ifråntagna livet.

För där ute finns alla De Där. De som tar sig rätten att sätta sig över människoliv, att på några sekunder rasera allt gott man någonsin trott om människosläktet och den världen vi lever i. De som mördar barn för att hämnas på andra. Det som våldtar barn för att de någon gång fått ett sådant behov. De som rövar bort barn. De som kör bil rattfulla. De som bara är onda, onda, onda.


Man borde ha övervakningskameror på dagis.
För där kan barn bli våldtagna av alla de anställda som faktiskt har begått liknande brott tidigare.
Hur skyddar man sig mot det?

Man borde följa efter barn när de cyklar ensamma.
Annars kan de bli bortrövade.
Hur skyddar man sig mot det?

Barn borde inte få förekomma i trafiken.
För där finns det mängder med rattfyllon, människor som inte har vett att avstå körning.
Hur skyddar man sig mot det?

Barn borde inte få leva oskyddade under hot från en förälder.
För då kan de bli knivskurna till döds.
Hur skyddar man sig mot det?

Vem kan svara på frågorna? Vem kan garantera mina barn en framtid utan våldtäkter, utan mord och utan alla hemskheter som barn inte skulle behöva uppleva?

Idag räcker det inte med cykelhjälm och bilbälten. Jag skulle vilja följa varje steg mina söner tar, helst ska de vara inlindade i bomull. Jag vill gå bakom med en skylt "Rör du - Dör du". Skrivit i neon, med stooooora bokstäver. Och själv ska jag vara utrustad med något skarpladdat vapen.

Olyckor kan hända, men hur i all världen skyddar man sina barn när det finns människor som med vilje och med all enkelhet kan skada ett barn?

Man läser ju ständigt om barn som far illa. Som mördas, förs bort, och bara försvinner från jordelivet.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur föräldrar klarar av att leva utan sina barn, kanske med vetskapen att de sista minutrarna i deras liv var de livrädda och nedbäddade i plågor som inte en enda unge ska behöva uppleva. Hur orkar man? Var hittar man den kraften?

Det är så fruktansvärt. Vidrigt. Och så förbannat enkelt att skjuta ifrån sig. Det har ju inte hänt Oss. Inte Ännu. Det är en svart text i någon kvällstidning från någon ort man knappt vet vart den ligger.

Det gäller att ta tillvara på exakt varje sekund av sin vardag. Värdesätta all tid man har med sina barn, man vet inte hur länge allt är som det ska.

 

[åke]

Sv: Det är inte som förr.

Det är en skrämmande värld vi lever i. När jag var liten vissta man knappt vad pedofil var för någe. Inte var det så vanligt att barn försvann heller. Tänker både på Madelene och Engla. Det är sorgligt.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Eller hur. Jag visste bara att jag inte fick åka med främmande människor.

Men nu kan (bör?) man ju misstänka folk i barnens närhet. Dagis och skolpersonal, kanske släktingar. Barn kan bli bortrövade på hotellrum eller på cyklar. Mördade på väg till träningar eller hemma hos mamma.

Det är så sjukt. Så makalöst äckligt.

 

[åke]

Sv: Det är inte som förr.

Ja, man vågar ju knappt åka till Gekås med kottarna längre. Kommer mina barnbarn att få åka med till ica maxi utan en extra barnvakt? Jag tycker synd om dom ''killarna'' som verkligen vill jobba med barn och som verkligen är duktiga. Det måste kännas när alla blegar på dom. Många tror ju det värsta om dom tyvärr. Frågan är hur många mammor det finns som är pedofiler med. Jag tror vi har ett stort mörkertal där. Men det är så skrämmande detta tycker jag. Jag har slutat kolla texttv och tidningar på lördagar och söndagar. Det är bara massa våldtcker och knivslagsmål överallt.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Det är inte som förr.

Det finns många tankar som snurrar när det gäller barn och säkerhet, men just nu tänker jag på en familj som består av en ensamstående mamma och 8 barn som ska utvisas inom en väldigt snar framtid.

Undra egentligen hur man känner sig som förälder då? Att inte veta hur det blir? Kanske blir man avvisad även där och hamnar i landet där det är tillåtet att bli slagen och behandlas som en smutsig kvinna. Att kanske inte kunna skydda sina barn mot en massa ont.

 

[Dorinda]

Sv: Det är inte som förr.

Men hur mycket farligare är det idag? För bara 10 år sedan så hade fallet madeleinde inte fått alls så mycket spridning. Internet ökar ju tillgängligheten enormt.

Barn i Sverige ar väll försvunnit och råkat illa ut i alla tider. Om man tittar statistiskt, har överfall ökat?

 

[Crianza]

Sv: Det är inte som förr.

Men hur mycket farligare är det idag? För bara 10 år sedan så hade fallet madeleinde inte fått alls så mycket spridning. Internet ökar ju tillgängligheten enormt.

Barn i Sverige ar väll försvunnit och råkat illa ut i alla tider. Om man tittar statistiskt, har överfall ökat?

Tror att det är som så att informationen om det som händer sprids mycket snabbare nu än förr och att fler får reda på det och blir medvetna om det.

Det hände säkert förr också, men då hade man inte koll på det för då hade man mest koll på det som sker lokalt och inte globalt.

Både barn och vuxna är nog mer medvetna om vad som kan hända nu än förr.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

För där ute finns alla De Där. De som tar sig rätten att sätta sig över människoliv, att på några sekunder rasera allt gott man någonsin trott om människosläktet och den världen vi lever i.

Det är ju fortfarande extremt ovanligt att barn blir bortrövade av främlingar, även om Englas fall har dominerat hela mediebevakningen de senaste dagarna.

Dessutom: Vi som bor i Sverige är bland de tryggaste människorna i världen. Vi är till och med bortskämda med vår höga säkerhet, fri från naturkatastrofer, svält, krig, hög kriminalitet, med mera med mera. Tänk att bo någon annanstans... Slutar man ta sin trygghet för given då? Uppskattar man varje dag högre?

 

[chrysler]

Sv: Det är inte som förr.

Har sista tiden tänkt på sånt du nu skriver om.

Speciellt berörd blev jag av en tradegi i USA när släktingar sköt ihjäl en mamma med 2 barn, tänk vad barnen hinner uppleva & tänka innen de är döda.

Samma med Arbogafallet, jag känner ett stort hat för människan som gjorde detta.
Hade ngn gjort mitt barn illa hade den personen räknat sig till de döda, bara en tidsfråga.Det skulle inte göra ngt om jag satt i fängelse resten av livet, utan mitt barn har jag ändå inget att leva för.

Nej det är skrämmande att barn inte kan få vara barn & leka var de vill utan att de riskerar bli skadade, dödade eller bortrövade & utnyttjade.
Håller just på att planera ett staket på våran gräsmatta så Vincent kan leka där i sommar, bilarna kör som galningar & annars är det bara en tidsfråga innan ngt hemskt händer.

Kommer förresten kämpa för att få dit en vägbula, sedan skiter ajg fullständigt i att de som bor där eller kör där blir sura, då skulle de inte kört så snabbt från början

Tänk om man bara kunde låsa in vissa människor från början, många får återfall & då skadas ännu fler i onödan än om dessa idioter aldrig hade släppts i frihet.

 

[Sara-Ida]

Sv: Det är inte som förr.

Man läser ju ständigt om barn som far illa. Som mördas, förs bort, och bara försvinner från jordelivet.

Tror du verkligen att det var annorlunda tidigare? Det är för mig en ganska märklig tanke... Barn som dog i barnsäng, barn som dog av undernäring, sjukdomar, krig och brott som aldrig uppklarades. Det enda som är nytt är massmedia.

Vi måste sluta vara så rädda för döden att vi inte vågar leva!

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Tror du verkligen att det var annorlunda tidigare? Det är för mig en ganska märklig tanke... Barn som dog i barnsäng, barn som dog av undernäring, sjukdomar, krig och brott som aldrig uppklarades. Det enda som är nytt är massmedia.

Givetvis tror jag det. Annars en ganska onödig tråd. Men ska man bara var tacksam för att nivån på brott är densamma nu som för t.ex. 40 år sedan, även om det just inte är detsamma som sker?

Jag är glad över att vi numer klarar att lösa brott, jag är tacksam över att sjukvården ser till att barn klarar sig bättre genom sjukdomar. Men bara för det accepterar jag inte att det begås andra brott mot barn, "bara för att det alltid varit så".

Vi måste sluta vara så rädda för döden att vi inte vågar leva!

Och hur många barn hade du? Dessa tankar surrade inte i mitt huvud innan jag skaffade barn. Jag tyckte det var obehagligt och hemsk, som mycket annat man läser om. Men jag oroade mig absolut inte på samma sätt som innan.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Det finns många tankar som snurrar när det gäller barn och säkerhet, men just nu tänker jag på en familj som består av en ensamstående mamma och 8 barn som ska utvisas inom en väldigt snar framtid.

Undra egentligen hur man känner sig som förälder då? Att inte veta hur det blir? Kanske blir man avvisad även där och hamnar i landet där det är tillåtet att bli slagen och behandlas som en smutsig kvinna. Att kanske inte kunna skydda sina barn mot en massa ont.

Det är ju en mammas värsta mardröm, att inte kunna skydda sina barn mot ondska, oavsett vilken. maktlöshet är en hemsk känsla.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Här kör folk också som galningar. Otäckt till tusen, tur att sonen min lyssnar bra och vet att han inte fåt springa ut nära vägen.

Men får han syn på en katt eller en boll ute i gatan glömmer han sig. Och tur är det att ingen av fartdårarna kommit förbi då.

 

[Trygg]

Sv: Det är inte som förr.

Ibland kan jag tycka att denna trygghetshysteri går för långt dock!

Mina busisar ville leka hund så de fick åka en sväng bak i kombin.
Då kommer det fram en mamma och en pappa till mig (dom är i min egna ålder och de hade sin 2-åring i famnen) och talar om för mig hur oansvarig jag är..

På barnens dagis finns det en liten kille som aldrig får följa med på utflykter och dyl. om inte någon av föräldrarna kan närvara.
I höstas bjöd jag upp hela avdelningen till stallet.
Innan denna kille fick följa med så ville föräldrarna åka dit och "reka" så att det inte fanns några farligheter där. Tex. skräp, för brant trappa till höloftet, livsfarliga brunnar osv.

Nu fick pojken ändå inte följa med då föräldrarna hade börjat misstänka pälsdjursallergi.

En sådan kille undrar jag hur det kommer gå för längre fram i livet!

Min gravt synskadade son är med i stallet och jag lämnar honom utan uppsikt.
Allt för att visa honom att han kan!
Curlar man för mycket och talar om att allt är farligt så är det indirekt att säga till barnet att den inte duger till att ta några egna beslut. Att vi litar inte på dig helt enkelt..

Jag vet även föräldrar som har hjälmar på sina barn när de ska lära sig att gå..

Däremot så känner jag igen mig i den rädslan och oron man känner inför barnens tonårstid.
Hur ska man våga låta dom vistas ensamma på stan osv?

Samtidigt tror jag att man måste stålsätta sig!
Barnen måste få lov att växa som egna individer precis som vår generation och generationerna före oss har fått göra!

 

[pernilla_s]

Sv: Det är inte som förr.

Mina busisar ville leka hund så de fick åka en sväng bak i kombin.
Då kommer det fram en mamma och en pappa till mig (dom är i min egna ålder och de hade sin 2-åring i famnen) och talar om för mig hur oansvarig jag är..

Men ajg kan faktiskt förstå vad de menade. Jag kan väl med tycka att det inte var det smartaste ifall ifall något hade inträffat vad hade hänt med barnen då?

 

[Morsan]

Sv: Det är inte som förr.

Jag kan sitta och fundera över hur mycket som händer barn. Efter den fruktansvärda händelsen i vår annars så lugna stad så känner jag att jag vill ha större koll på mina tjejer. Men ändå så vet jag att jag kan inte linda in dem i bomull.. tyvärr Jag jublar över att min vuxna tjej har bestämt sig för att flytta tillbaka till Arboga så jag har henne närmare, jag vill gärna se barnen varje dag.. dessutom så blev valet av hund som vi skaffat, en som ser respektingivande ut för att förstärka känslan av säkerhet.

Men trots det har jag funderingar över om det verkligen händer mer och värre saker. Eller är det att man ser nyheterna på annat sätt, relaterat till när hemskheter sker nära.
Hur som helst tycker jag att du tar upp en viktig grej som jag lugnt kan ta till mig personligen.

 

[Jane_Done]

Sv: Det är inte som förr.

Det är ju en mammas värsta mardröm, att inte kunna skydda sina barn mot ondska, oavsett vilken. maktlöshet är en hemsk känsla.

Maktlösheten är hemsk ja. Även för barn! Därför tycker jag att det viktigaste är att förmedla verktyg till barnen. Ondska finns, vi kan inte ta bort den genom diverse arrangemang, vi får leva med det.

Därför måste man ge barnen kunskap om det, konkreta regler och lära oss själva och dom riskanalyser. Då blir världen begriplig och hanterbar.

Att tro att vi helt kan skydda oss och tro att vi är säkra genom att försöka ta bort allt farligt ger faktiskt en ännu störrer känsla av rädsla.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Jag håller med dig till fullo.

Barn måste vara barn, och upptäcka att allt inte går som man tänkt.

Men när det kommer till händerlser som kan skada dom för livet, och där jag faktiskt inte kan göra så mycket, det är så otäckt.

Vad är det värsta som kan hända om den killen skulle tillbringa tid med dig i stallet, t.ex. Att han ramlat i en hästskit? Vardagliga olyckor är ju egentligen ingen big deal. Så länge man har sunt förnuft. Att enn barn ramlar illa och får hjärnskakning eller bryter sig, ja det händer. Man kan inte alltid vara där.

Men att de gör sig illa på ställen som är rent farliga, det hanslar ju om oansvarighet från föräldrars sida.

Det gäller ju att avväga, inte curla - men ändå vara vaksam. På ett sunt sätt.

Att lämna barnet själv är sådant man måste kunna. Det jag menar är att de ska kunna cykla själva, gå till skolan själva. Utan att man ska behöva oroa sig över att de ska mördas och grävas ned eller tillfångatas och våldtas. Man ska oroa sig över vardagliga saker, om de lyckas komma hem utan att ha rivit sönder de nya jeansen, t.ex. Inte behöva oroa sig över deras liv.

 

[bananabambi]

Sv: Det är inte som förr.

Jag kanske var otydlig, jag är absolut inte den som curlar själv. Däremot, som jag skrev i mitt förra inlägg, ska man ju inte behöva oroa sig över deras liv. Mest över vanrdagliga, hanterbara saker. Som benbrott och skrubbsår. Inte över mord.

Jag tror absolut på att batn måste få upptäcka själva vad de klarar av och inte, dock med en viss övervakning. Jag är inte överbeskyddande med mina barn, jag tror inte det är speciellt mycket bättre än att vara kanske lite för vårdslös och oaktsam. Det ger nackdelar bådedera.

 

[Björk]

Sv: Det är inte som förr.

Idag räcker det inte med cykelhjälm och bilbälten. Jag skulle vilja följa varje steg mina söner tar, helst ska de vara inlindade i bomull. Jag vill gå bakom med en skylt "Rör du - Dör du". Skrivit i neon, med stooooora bokstäver. Och själv ska jag vara utrustad med något skarpladdat vapen.

och....
Vi pratade om detta jag och sambon när det nyss talades om att 42åringen erkänt att han dödat Engla. Sambon hade läst att det tydligen är ytterst sällsynt att barn bortförs och mördas av en främling på det sättet. Det fanns 3 kända fall i "modern tid" i Sverige där det hänt (sen finns ju ett antal fall där barn bara försvunnit och där man inte vet om de kanske mördats av en främling. Tror han läst att det fanns 6 sådana). Å ena sidan känner jag som du: man skulle vilja linda bomull runt barnet och förhindra allt ont som kan hända. För även om risken är minimal att det som hänt nu (Engla) så skulle det ju vara ett rent helvete att råka ut för det.

Och samtidigt tänker jag: vad skulle det bli för liv för ens barn om man nu gjorde "bomullsinpackningen"? Vad blir det för liv om man ständigt ska gå och vara rädd/orolig för omvärlden och inte ta några risker alls?
Om man nu aldrig ska våga låta ett barn cykla själv hem - hur ska de då kunna leva?

Ett svårt dilemma. Och jag börjar inse att den där oron för barnet kommer att bli värre och värre för varje år. Nu är han ju skyddad av oss; han är ju med oss jämt (nåja, nästan i alla fall), men sen måste vi ju "släppa ut honom" i världen. Och då kommer väl oron antar jag...