Lovleypolly
Trådstartare
Min älskade Polly blev 10 år. Hon var en röd dvärgpudel som hade skinn på näsan och en personlighet jag aldrig sett maken till. Hon var en sällskapshund och låg alltid vid fötterna eller på en. Vid 3 års ålder blev hon nästan ihjälbiten av en schäfer men klarade sig på håret med livet i behåll. Efter detta blev hon lite förändrad men inte så mycket. Vid 5 års ålder fick hon epelepsi och det var hemskt. Men hon var pigg och go. Förra sommaren började hon tackla av. Hittade flera juvertumörer som opererades bort. Efter det blev hon lite piggare men inte som förr! En var elakartad. Förra helgen började hon bli hängig hon blödde massor och jag tyckte det var ovanligt mycket löp. Hon slutade äta och ville inte gå ut. Vi åkte till blå stjärnan och där konstaterades livmoderinflammation. Kraftig sådan. Livmodern höll på att spricka. Veterinären ansåg att en operation bara skulle innebära lidande så Polly fick somna in i mitt knä. Jag har gråtit sedan den dagen. Jag har ångest. Jag saknar min pudelflicka så det värker i bröstet. Livet känns meningslöst utan henne. Hon skickade bort mina tårar på djursjukhuset trots att hon var så svårt sjuk. Hon var så snäll och tillgiven. När jag tänker på att jag aldrig får se henne mer vrider det sig i magen på mig. Jag orkar ta hand om min dotter men hemmet släpar efter. Orkar inte sköta skolan. Jag är deprimerad och kan inte rycka upp mig. Det går inte! Vill ha en ny röd pudel eftersom jag känner mig helt naken och tom utan hund. Men min sambo vill inte att vi skaffar hund. Fattar inte hur jag ska stå ut med det här! Visst trodde jag man skulle vara ledsen men jag är helt under isen.