Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

Lovleypolly

Trådstartare
:arghh:Min älskade Polly blev 10 år. Hon var en röd dvärgpudel som hade skinn på näsan och en personlighet jag aldrig sett maken till. Hon var en sällskapshund och låg alltid vid fötterna eller på en. Vid 3 års ålder blev hon nästan ihjälbiten av en schäfer men klarade sig på håret med livet i behåll. Efter detta blev hon lite förändrad men inte så mycket. Vid 5 års ålder fick hon epelepsi och det var hemskt. Men hon var pigg och go. Förra sommaren började hon tackla av. Hittade flera juvertumörer som opererades bort. Efter det blev hon lite piggare men inte som förr! En var elakartad. Förra helgen började hon bli hängig hon blödde massor och jag tyckte det var ovanligt mycket löp. Hon slutade äta och ville inte gå ut. Vi åkte till blå stjärnan och där konstaterades livmoderinflammation. Kraftig sådan. Livmodern höll på att spricka. Veterinären ansåg att en operation bara skulle innebära lidande så Polly fick somna in i mitt knä. Jag har gråtit sedan den dagen. Jag har ångest. Jag saknar min pudelflicka så det värker i bröstet. Livet känns meningslöst utan henne. Hon skickade bort mina tårar på djursjukhuset trots att hon var så svårt sjuk. Hon var så snäll och tillgiven. När jag tänker på att jag aldrig får se henne mer vrider det sig i magen på mig. Jag orkar ta hand om min dotter men hemmet släpar efter. Orkar inte sköta skolan. Jag är deprimerad och kan inte rycka upp mig. Det går inte! Vill ha en ny röd pudel eftersom jag känner mig helt naken och tom utan hund. Men min sambo vill inte att vi skaffar hund. Fattar inte hur jag ska stå ut med det här! Visst trodde jag man skulle vara ledsen men jag är helt under isen.
 
Sv: Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

Det är helt ok att känna så! Hon var en god vän under en väldigt lång tid och fanns där i tio hela år. Självklart blir det en jätteomställning när hon försvinner, speciellt om det kom lite plötsligt och oväntat. Låt det ta lite tid, sörj du... *kram*

(Sambos går att övertala.)
 
Sv: Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

Tack! Känns som folk runt mig tycker jag är knäpp som sörjer hunden så länge. För många var det "bara en hund" men hon var min första bebis som hjälpte mig igenom en tung period i mitt liv. Hon skänkte massa glädje. Tomheten är enorm. Önskar bara smärtan kunde gå över men ärligt talat blir det nästan värre! Är nog tyvärr svårt att övertala sambon. Han är stenhård. Min hund skaffade jag innan jag träffade honom och han är ingen djurmänniska. Han älskade Polly och hon honom han var utom sig av sorg när hon dog men verkar ha gått vidare. Är bara jag som befinner mig på botten av en sjö av tårar. Kram
 
Sv: Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

Det har ju inte ens gått två veckor, det är ju inte lång tid alls. Det är klart att du måste få sörja! Det blir ju en slags chock också när det kommer så pass plötsligt.

Jag hoppas att sambon kan förstå ditt behov av hund. Trots allt var du med hund när ni blev tillsammans. Det här med att ha hund inget som vare sig han eller du bara kan trolla bort bara för att han inte är en hundmänniska. För mig är hundar i familjen lika självklart som att andas. Skulle min sambo ha sagt nej när min förra hund somnade in så vet jag inte vad jag skulle tro om honom. Det skulle vara som ett tecken på att han inte alls vet vem jag är och vilka intressen och behov jag har.

Många kramar!
 
Sv: Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

Jag tycker också det gått kort tid men släktingar och vänner verkar inte tycka det. Är gravid också i vecka 12 och hormonerna gör mig aningen sänkt från början. Känner som du ang hund. När man har hund tänker man inte så mycket på det. Har själv sagt ett par ggr att efter Polly blir det ingen mer hund. Men när hunden dör och lämnar ett svart hål efter sig då känner jag att jag inte kan leva utan hund. Saknar sällskapet. En varm varelse att pussa och krama. Jag är just nu hundägare utan hund. Ska vara ledig 6 veckor i sommar och till hösten kommer jag inte jobba så mycket pga tungt jobb och graviditet. Sedan blir det havandeskapspenning. Hade varit perfekt att skaffa hund nu. Många säger att man inte ska skaffa ny hund när man är i sorg men för mig känns det som om en hund skulle göra mig gladare. Kramar!
 
Sv: Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

När man ska skaffa ny hund är individuellt, en del väntar andra kör direkt. Om din sambo förstår hur viktigt Polly var för dig och även han gillade henne så tror jag nog att han går att resonera med. Kanske lyssnar han bättre när den värsta sorgen lagt sig och han förstår att det just inte "bara" (förstå mig rätt) är saknaden efter henne som gör att du vill ha en ny, utan att du faktiskt är "hundmänniska"? Annars får du ta med honom på studiebesök och titta på pudelvalpar. ;) Vem kan väl motstå en sån!

Sen är det ju möjligt att du själv känner att det inte ska vara någon ny hund när den värsta sorgen börjar lägga sig. Att det är just individen Polly du sörjer och att en ny valp inte blir en ny Polly. Gör en deal med dig själv att du gråter lungorna ur dig en tid till och utvärderar läget igen om en månad. Känner du fortfarande då att du vill ha en ny hund så gör en strategiplan då för hur det ska gå till. :)

Hormoner är härliga grejer! Är själv i v.25 och bölar för minsta lilla....
 
Sv: Deprimerad! Avlivade min älskling för 9 dagar sedan.

Det låter som en bra idé! Jag sitter redan och kollar på valpar på nätet men vill inte göra något förhastat och köpa en valp för att jag tror sorgen blir lättare. Föreslog igår att vi skulle kolla på pudelvalpar men sambon sa blankt nej. Han känner mig. Jag hade inte kunnat åka där ifrån utan en liten sötnos. Denna smärta och sorg är fruktansvärd. Men när man läser om det är det vanligt att man hamnar i djup sorg när man mister en hund. Man sörjer hunden som en människa. Sedan går det inte atr jämföra en hund med en människa men reaktionen är samma. Chock, sorg, skuld och ilska. Just nu är jag arg för att jag inte uppskattade varje minut med min hund. Samvetskval över att jag kunde vara irriterad på henne ibland när hon ställde till med hyss eller tokskällde när en ringklocka på tv:n ljöd. Sånt som jag idag bara ser som sött. Är rädd att vi tog beslutet för fort. Allt gick så fort. Är lite arg på veterinären som tyckte hon skulle falla i evig sömn. Vet att det inte är rationellt tänkande men kan inte låta bli.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag vill berätta för er om en mycket speciell hund. En Finsk lapphund kom till oss den 25:e September 1997. Jag satt hemma hos min...
2
Svar
25
· Visningar
3 754
Senast: Disen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp