När ska man göra det egentligen? Vad är depression och vad är normal buckla i livets väg?
Jag har så länge jag kommer ihåg alltid haft det jobbigt på höstarna. Men nu när jag börjar fundera har jag nog inte varit glad, riktigt glad och lycklig, sedan sommaren 2010. Alltså snart tre år sedan. Jag har inte varit konstant ledsen i 3 år men livet har nog varit mer tungt än roligt.
För ungefär 1,5 år sedan hade jag en jättetung period. Jag kom inte upp alls på dagarna förrän 4-5, tog mig inte utanför huset annat än för att handla mat typ en gång i veckan och satt bara i soffan och kollade på TV. Försummande den dåvarande utbildningen och hade inte kontakt med någon alls. Ryckte upp mig av mig själv och kom igång någorlunda med det sociala livet och skolan. Slutförde utbildningen och arbetar nu med ett yrke jag tycker är jätteroligt och jag trivs bra på min arbetsplats. Tror egentligen jag uppfattas som rätt gladlynt och enkel.
Men.
*Jag är trött HELA tiden. Kan sova 9-10 timmar per natt och ändå somna till i soffan om jag sätter mig. Känner mig så slut på jobbet ibland att jag helst bara vill ge upp, men det är ju inte möjligt alls.
*Saker som jag måste göra på fritiden, typ tvätta, städa, packa etc, blir ogjorda för att jag sitter och läser böcker eller kollar på serier/TV. Så länge jag håller mig sysselsatt med den typen av aktiviteter går det bra och jag är hyfsat ångestfri men så fort jag slutar känns det skit.
* Jag vill helst inte umgås med någon alls, det känns som ett omöjligt berg att bara vara social och svara på tilltal utan att verka som en tjurig tonåring. O andra sidan kan det vara rätt skönt när jag väl umgås med folk eftersom jag kan råka ha lite roligt i farten och glömmer bort att jag mår dåligt. Sen när jag är ensam igen blir det lika jobbigt som innan.
* Jag känner mig lättirriterad och inte särskilt gladlynt.
* När jag har mina ångest-/depressionsperioder känns det hela tiden som att jag har ett lätt spännband runt bröstet och ibland kan jag känna hjärtat slå ojämt eller rusa. Ibland känns det som att jag inte får ordentligt med luft även om det aldrig vidareutvecklas till något riktigt panikartat eller så.
* Upplever ångest till och från, alltid starkast på kvällarna och nätterna. Vissa kvällar vill jag inte alls vara vaken eftersom ångesten är för stark och jag inte kan avleda den men jag kan inte heller somna just för ångestens skull.
När jag läser vad jag skrivit inser jag ju att jag behöver söka hjälp. Men den största anledningen till att jag inte gjort det är att det finns ett par tre personer på varje sida i släkten som varit både deprimerade och manodepressiva, i ett par av fallen har det slutat med social misär, livslånga sjukskrivningar och till och med självmord. Och jag vill inte bli en av dem. Jag är verkligen livrädd. Mest för att erkänna för mig själv hur jag egentligen mår men sen också för att söka hjälp. Jag vill inte vara sjukskriven hela livet med medicinering som aldrig fungerar och ett liv som bara försvinner i ett grått dis.
Nu rinner tårarna för fullt..
Men det kanske vänder av sig självt, den här gången också?
Jag har så länge jag kommer ihåg alltid haft det jobbigt på höstarna. Men nu när jag börjar fundera har jag nog inte varit glad, riktigt glad och lycklig, sedan sommaren 2010. Alltså snart tre år sedan. Jag har inte varit konstant ledsen i 3 år men livet har nog varit mer tungt än roligt.
För ungefär 1,5 år sedan hade jag en jättetung period. Jag kom inte upp alls på dagarna förrän 4-5, tog mig inte utanför huset annat än för att handla mat typ en gång i veckan och satt bara i soffan och kollade på TV. Försummande den dåvarande utbildningen och hade inte kontakt med någon alls. Ryckte upp mig av mig själv och kom igång någorlunda med det sociala livet och skolan. Slutförde utbildningen och arbetar nu med ett yrke jag tycker är jätteroligt och jag trivs bra på min arbetsplats. Tror egentligen jag uppfattas som rätt gladlynt och enkel.
Men.
*Jag är trött HELA tiden. Kan sova 9-10 timmar per natt och ändå somna till i soffan om jag sätter mig. Känner mig så slut på jobbet ibland att jag helst bara vill ge upp, men det är ju inte möjligt alls.
*Saker som jag måste göra på fritiden, typ tvätta, städa, packa etc, blir ogjorda för att jag sitter och läser böcker eller kollar på serier/TV. Så länge jag håller mig sysselsatt med den typen av aktiviteter går det bra och jag är hyfsat ångestfri men så fort jag slutar känns det skit.
* Jag vill helst inte umgås med någon alls, det känns som ett omöjligt berg att bara vara social och svara på tilltal utan att verka som en tjurig tonåring. O andra sidan kan det vara rätt skönt när jag väl umgås med folk eftersom jag kan råka ha lite roligt i farten och glömmer bort att jag mår dåligt. Sen när jag är ensam igen blir det lika jobbigt som innan.
* Jag känner mig lättirriterad och inte särskilt gladlynt.
* När jag har mina ångest-/depressionsperioder känns det hela tiden som att jag har ett lätt spännband runt bröstet och ibland kan jag känna hjärtat slå ojämt eller rusa. Ibland känns det som att jag inte får ordentligt med luft även om det aldrig vidareutvecklas till något riktigt panikartat eller så.
* Upplever ångest till och från, alltid starkast på kvällarna och nätterna. Vissa kvällar vill jag inte alls vara vaken eftersom ångesten är för stark och jag inte kan avleda den men jag kan inte heller somna just för ångestens skull.
När jag läser vad jag skrivit inser jag ju att jag behöver söka hjälp. Men den största anledningen till att jag inte gjort det är att det finns ett par tre personer på varje sida i släkten som varit både deprimerade och manodepressiva, i ett par av fallen har det slutat med social misär, livslånga sjukskrivningar och till och med självmord. Och jag vill inte bli en av dem. Jag är verkligen livrädd. Mest för att erkänna för mig själv hur jag egentligen mår men sen också för att söka hjälp. Jag vill inte vara sjukskriven hela livet med medicinering som aldrig fungerar och ett liv som bara försvinner i ett grått dis.
Nu rinner tårarna för fullt..
Men det kanske vänder av sig självt, den här gången också?
