Egentligen handlar väl diskussionen om hur långt staten ska gå för att ta hand om vuxna människor (utan funktionshinder osv.).
Är staten att se som en förälder som har extremt långtgående skyldigheter att ta hand om sina barn (barn=vuxna personer utan nåt funktionshinder). Eller finns det en gräns? Och var går den gränsen i så fall? Vad har vi vuxna för eget ansvar för våra liv och vårt välmående?
Patientsäkerhet är väl ändå ett ansvar som sträcker sig just ganska långt, om man med långt menar att man har ett grundläggande ansvar att förhindra att människor far illa, eller i värsta fall dör, i vården?
Är det inte bland annat just därför vi har en patientsäkerhetslag, och regler om att erbjuda en jämlik vård, för att det existerar ett ansvar att ge adekvat vård? Vilka lagstadgade rättigheter är det härnäst som ska ruckas på för att staten har drabbats av en identitetskris och inte vill ta det ansvaret längre? Staten har fortfarande en skyldighet att respektera människors rättigheter, såsom rätten till en säker och jämlik vård, att förhindra vårdskador, dödsfall och så vidare.
Jag har svårt att se det som något annat än ett hot mot just patientsäkerheten att sluta erbjuda tolk till människor som inte förstår språket tillräckligt bra. Risken att människor far illa ökar sannolikt, med eventuella feldiagnosticeringar och felbehandlingar som följd, det är tyvärr ingen vild gissning att komma med. Frågan är då varför man medvetet och aktivt vill försvåra kommunikation mellan vårdpersonalen och patienten, och är det verkligen för att man inte vill "vara förälder" så kanske man ska fundera över om inte principer som patientsäkerhet är viktigare än att staten ska dra en filosofisk eller ideologisk gräns mot sina olydiga "barn" som inte haft vett att förstå läkarens vokabulär? Jag är inte beredd att offra patientsäkerheten eller rätten till lika vård för att staten ska kunna uppfostra medborgare av ideologiska eller moralistiska skäl.
Sedan riskerar det som sagt vara ett slöseri med resurser. Så är staten då främst att betrakta som en uppfostrande institution, alltså en som när det existerar ett behov ska kunna vägra att erbjuda tolk av moralistiska eller ideologiska skäl, även om det i sin tur skulle kunna innebära att det kan tära ännu mer på vårdens tid och resurser? Eller ska staten agera efter var det faktiska behovet finns, både för att det finns en skyldighet enligt lag att se till att ingen skadas i vården, samt för att vårdens resurser ska användas ansvarsfullt och inte slösas med i onödan pga medvetet införda kommunikationssvårigheter och missförstånd?
För mig framstår den föreslagna tolk-vägran som en moralistisk populism som definitivt har drag av uppfostrande förälder, där staten ska peka med fingrarna och välja vem som ska få hjälp efter hur väl de anpassat sig efter subjektivt uppdiktade normer, snarare än konstatera var det objektivt sett finns ett behov utifrån bestämmelser kring patientsäkerhet, rätten till lika behandling och så vidare.
