- Svar: 10
- Visningar: 1 785
När jag för två dagar sedan låg sjuk på soffan framför tv:n visste jag inte att något var på väg att hända. Jag visste överhuvudtaget inte att något kunde hända när man tittade på en gammal såpa med miljontals avsnitt och säsonger, jag trodde att det var helt riskfritt och helt fritt från vad som ens kan kallas tankar. Jag hade fel.
Det har gått två dagar, men jag kan fortfarande inte sluta tänka på den. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt fanns i bild och sedan försvann igen. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt var så mycket mer än bara en klänning, och som satte alla tankar i spinn. Hur kom det sig att jag såg den där röda, vackra klänningen och med ens drog slutsatsen att jag måste gå ner i vikt? Varför skapar min hjärna ett samband mellan en röd, vacker klänning och en viss typ av kropp som anses värdig att bära den? Jag vet inte, och därför har jag inte slutat tänka än.
Jag vill ha den där röda, vackra klänningen. Jag vill ha den på mig och dansa fram, känna mig fin och känna mig ny. Någonting inom mig spär på den viljan, håller den glödande het, samtidigt som den viskar i mitt öra att allting kan bli sant, bara jag först går ner i vikt. Den röda, vackra klänningen blir till en symbol av något helt annat, av någonting helt nytt. En vilja att passa in i en samhällsnorm jag så länge förpassat, en vilja att bli den där tjejen jag aldrig har varit.
Jag vill ha den där röda, vackra klänningen, men inte på bekostnad av mig själv. Om jag ska ha en röd, vacker klänning ska det inte vara med några orimliga krav, inte med några påhittade fantasier. En vacker klänning handlar inte om vikt, den handlar inte om ett sminkat ansikte eller långt hår. En vacker klänning är vacker på alla, på samma sätt som alla är vackra utan den där vackra klänningen med, men att applicera det på mig själv verkar vara den största utmaningen världen någonsin sett.
Jag vill inte ge upp, jag vill inte låta de viskande rösterna vinna efter alla dessa år. Om jag vill ha en röd, vacker klänning ska jag ha det, jag behöver inte först anpassa mig själv till klänningens mått. Jag är jag, en människa av min egen storlek, och en röd klänning kan jag bära lika säkert som vilken annan person som helst. Klänningar är inte reserverade för någon speciell kroppstyp eller personlighet, klänningar är gjorda av ett tyg som välkomnar alla att dansa fram under dess mjuka skinn.
Jag vill ha den där röda, vackra klänningen och kanske köper jag den en dag. Kanske imorgon, kanske nästa vecka eller om tio år. Kanske får den mig att känna mig vacker, kanske blir den inte alls som tänkt. Det spelar ingen roll, det är okej om det inte blir bra. Allt det jag inte för glömma, det är att klänningen är en klänning och allt det den symboliserar är allt det jag inte vill ha.
Det har gått två dagar, men jag kan fortfarande inte sluta tänka på den. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt fanns i bild och sedan försvann igen. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt var så mycket mer än bara en klänning, och som satte alla tankar i spinn. Hur kom det sig att jag såg den där röda, vackra klänningen och med ens drog slutsatsen att jag måste gå ner i vikt? Varför skapar min hjärna ett samband mellan en röd, vacker klänning och en viss typ av kropp som anses värdig att bära den? Jag vet inte, och därför har jag inte slutat tänka än.
Jag vill ha den där röda, vackra klänningen. Jag vill ha den på mig och dansa fram, känna mig fin och känna mig ny. Någonting inom mig spär på den viljan, håller den glödande het, samtidigt som den viskar i mitt öra att allting kan bli sant, bara jag först går ner i vikt. Den röda, vackra klänningen blir till en symbol av något helt annat, av någonting helt nytt. En vilja att passa in i en samhällsnorm jag så länge förpassat, en vilja att bli den där tjejen jag aldrig har varit.
Jag vill ha den där röda, vackra klänningen, men inte på bekostnad av mig själv. Om jag ska ha en röd, vacker klänning ska det inte vara med några orimliga krav, inte med några påhittade fantasier. En vacker klänning handlar inte om vikt, den handlar inte om ett sminkat ansikte eller långt hår. En vacker klänning är vacker på alla, på samma sätt som alla är vackra utan den där vackra klänningen med, men att applicera det på mig själv verkar vara den största utmaningen världen någonsin sett.
Jag vill inte ge upp, jag vill inte låta de viskande rösterna vinna efter alla dessa år. Om jag vill ha en röd, vacker klänning ska jag ha det, jag behöver inte först anpassa mig själv till klänningens mått. Jag är jag, en människa av min egen storlek, och en röd klänning kan jag bära lika säkert som vilken annan person som helst. Klänningar är inte reserverade för någon speciell kroppstyp eller personlighet, klänningar är gjorda av ett tyg som välkomnar alla att dansa fram under dess mjuka skinn.
Jag vill ha den där röda, vackra klänningen och kanske köper jag den en dag. Kanske imorgon, kanske nästa vecka eller om tio år. Kanske får den mig att känna mig vacker, kanske blir den inte alls som tänkt. Det spelar ingen roll, det är okej om det inte blir bra. Allt det jag inte för glömma, det är att klänningen är en klänning och allt det den symboliserar är allt det jag inte vill ha.