Den förbisedda hobbyhästen – varför väljer så många bort travare?

Sofia Vikström var tidigare en av alla ryttare som hade fördomar mot travhästar som ridhäst. Att travhästar var hopplösa att utbilda och stela som plankor. Tills hon träffade Harry – travaren som rasade alla hennes fördomar och som blev hennes hjärtehäst och bästa vän. Läs hennes fina hyllning till travaren som hobbyhäst.

 

[Sel]

Hur lång tid tror ni att omskolning tar? Naturligtvis inser jag att det är individberoende.

Minst ett år, då menar jag från vagn till ridhäst överhuvudtaget, inte en utbildad ridhäst. Jag önskar att en häst direkt från banan antingen fick ridning jämte fortsatt vagn eller avställs HELT i typ ett halvår för att tappa lite travmuskelmassa, lugna konditionen och vara häst, sedan börja helt och hållet från grunden.

 

[Lobelia]

Personligen ser jag varmblodstravaren som en i många gånger olämplig ospecificerad hobbyhäst, det är givetvis inget fel på rasen, de är den perfekta hästen för den som utövar trav på hobbynivå, åtminstone en del av dem. De är dock avlade för att trava snabbt och ha svårt för att galoppera och därmed ofta att hoppa och röra sig som en dressyrhäst.

En hobbyryttare vill ofta ha en lättriden, lättsutten (alltså mjuk och bekväm), lätthanterlig häst som är lite allround och en bra kompis. En del kanske vill ha en viktbärande häst. Travaren stämmer generellt bra både på lätthanterad och bra kompis, men resten är mer tveksamt. Utan noggrant urval och en ordentligt utbildning så funkar de ofta inte optimal. De flesta som har råd blir gladare med andra raser som är bekvämare att sitta på, som inte älgar iväg i travartrav i skogen, som har hoppning av låga hinder i blodet och och som är lämpligare byggda för att klara en del vikt.

Det finns travare som funkar bra som hobbyhästar, de är fantastiska hästar, men är generellt inte de bästa som ridhästar ens på låg nivå.

 

[stjarnhimmel]

Minst ett år, då menar jag från vagn till ridhäst överhuvudtaget, inte en utbildad ridhäst. Jag önskar att en häst direkt från banan antingen fick ridning jämte fortsatt vagn eller avställs HELT i typ ett halvår för att tappa lite travmuskelmassa, lugna konditionen och vara häst, sedan börja helt och hållet från grunden.

Håller med.

Det jag också har sett hos vissa fd travare är att hos vissa är den mentala resan också lång. Vissa fd travare är jättecoola, jättelugna oavsett vad som händer. Men hos vissa verkar inställningen att man ska springa jättefort ligga kvar så fort det ska arbetas oavsett om det ska köras eller ridas dvs det ligger så naturligt för dem. Så när man börjar jobba med att de inte ska rusa fram så blir vissa förvirrade och förstår inte vad som förväntas av dem. Det är ju lite hjärtskärande för de vill göra rätt och gör det som är naturligt för dem men vi önskar något annat.

Jag har ibland träffat på fd travare där jag nästan tyckt det känns taskigt att begära att den ska funka hos någon som vill rida eller köra på hobbynivå eftersom det känns som vi då begär saker som är helt emot det som deras instinkt säger. Så då krävs det en ägare som fattar vad detta handlar om, som har tid att ta det lugnt. Jag har också sett hur viktigt det är att också ta pauser och låta både kropp och knopp få tid att ställa om sig.

 

[Spelberoende]

Personligen ser jag varmblodstravaren som en i många gånger olämplig ospecificerad hobbyhäst, det är givetvis inget fel på rasen, de är den perfekta hästen för den som utövar trav på hobbynivå, åtminstone en del av dem. De är dock avlade för att trava snabbt och ha svårt för att galoppera och därmed ofta att hoppa och röra sig som en dressyrhäst.

En hobbyryttare vill ofta ha en lättriden, lättsutten (alltså mjuk och bekväm), lätthanterlig häst som är lite allround och en bra kompis. En del kanske vill ha en viktbärande häst. Travaren stämmer generellt bra både på lätthanterad och bra kompis, men resten är mer tveksamt. Utan noggrant urval och en ordentligt utbildning så funkar de ofta inte optimal. De flesta som har råd blir gladare med andra raser som är bekvämare att sitta på, som inte älgar iväg i travartrav i skogen, som har hoppning av låga hinder i blodet och och som är lämpligare byggda för att klara en del vikt.

Det finns travare som funkar bra som hobbyhästar, de är fantastiska hästar, men är generellt inte de bästa som ridhästar ens på låg nivå.

Apropå "älga iväg" så hade hon ju skaffat sig en älgpolare och när dom fick för sig att rejsa ikapp då gick det undan kan jag lova, älgar är skitsnabba MEN så roliga när man blir kompis med dom.

 

[Sassy]

Jag har ridit en handfull travare, både varmblod och kallblod, och de flesta har varit väldigt trevliga hästar men absolut ingen av dem har varit en lätt och passande "förstahäst". Svårare med takt, balans och svårare att sitta på än många andra lämpliga val. Det känns direkt oschysst mot både häst och ryttare att gå den vägen om man inte har bra kunskaper i hur man utbildar en häst. (Och har man det brukar man ofta vilja ha en häst som har det lite lättare för sig även om man inte är ute efter en "modern sporthäst".)

Hade jag velat ha en "trevlig hobbyhäst" hade jag siktat på en övervuxen ponny (gärna connemara), större personer hade jag hellre pekat i riktningen nordsvensk tex. (Irish draught är annars en av mina absoluta favoritraser när det gäller en häst som kan göra lite av varje med bra hållbarhet och temperament men inte är specialiserad mot något, men sådana är ju inte lätta att få tag på tyvärr.) Den gemensamma nämnaren är att det är raser som ofta är välbalanserade för allroundjobb och inte kräver som mycket jobb från grunden för att bli hållbara och hyfsat lättridna.

 

[Aja_baja]

I ett stall där jag var medryttare hade de flesta tjejerna ridtravare. Tjejerna var duktiga ryttare men hade ridning enbart som hobby, red ut i skogen och tävlade inte. Så kan absolut inte se någon anledning till att köpa en annan typ av häst för dem. Det där med ”första häst” är ju generellt svårt oavsett ras.