Delad vårdnad med en missbrukare (långt)

[Mimimi]

Hur mycket jag än söker runt hittar jag ingen med samma problem som jag. Jag vet inte vad jag ska göra, mina barns far som jag är separerad med sen ett par år tillbaka är något så ovanligt (tydligen) som en missbrukare som ändå finns där och vill dela vårdnaden med mig.

Lång historia kort. Vi träffades unga och var lite snett ute bägge två. Tillsammans och med hjälp av varandra bytte vi spår, var kära och lyckliga och det hela ledde till två underbara barn. Allt var inte frid och fröjd dock då han till och från föll tillbaka i sitt ganska hårda festande men det sträckte sig till max någon helg eller två i månaden och i övrigt skötte han sig ganska bra. Han fanns där hela graviditeten och älskade och fanns där för sina barn från dag ett.
Problemen blev dock allt tydligare och han började redan under graviditeten med barn två att få tätare och tätare perioder där han festade hårt (två-tre dygn utan att jag visste vart han höll hus var inte ovanligt då och då) och det tillsammans med att vi bråkade mycket ledde till att jag lämnade honom.
Hans värld föll samman och han blev nykter i ett försök att få tillbaka mig men jag var klar med mitt beslut.

Hans nykterhet höll i nästan två år och han hade barnen halvtid och allt fungerade bra.

Efter två år träffade jag en kille och i samma veva började han supa igen. Den här gången eskalerade det fort och det tog inte lång tid innan han festade i stort sett alla dagar som inte barnen var hos honom.

Jag trodde att det var en period och att han skulle ta sig samman men det blir bara värre och värre. Han dricker och tar droger från sekunden han lämnar barnen i skolan när hans helg är slut tills det är dags att hämta dem, han har flyttat hem till sin mamma där han bor med barnen och jobbar sporadiskt. Han är väldigt svår att samarbeta med och jag tar ALLT ansvar gällande allt kring barnen och det är som att jag är ensamstående fast de är hos honom en del. Han har svikit om och om igen men barnen har varit för små för att märka (glömt att köpa luciakläder, glömt uppträdanden och avslutningar eller kommit dit bakfull/full osv) då han är bra på att dölja det och jag har skyddat, bortförklarat och backat upp så att de inte ska förstå de riktiga anledningarna. Han har blivit anmäld till soc då han blev stoppad med att köra barnen i bilen trots att han blivit av med körkortet mm..

Nu till tvisten. Han ÄLSKAR sina barn och dricker aldrig när de är hos honom. Han har däremot varit så bakis första dagen att barnen får hänga med farmor (som är bra och som de bor hos) tills han piggnat till ett flertal gånger. Han gör otroligt mycket saker med barnen. Han är den roliga som går på skansen/badhuset tar långa promenader i skogen, går på museum och lär dem allt mellan himmel och jord. Han ger dem massor med kärlek och han är deras största idol. När han är med dem och nykter är han världens bästa pappa. Men jag är rädd att det inte håller så länge till. Den äldsta börjar bli stor nog att förstå. De undrar varför de bor hos farmor och inte har ett eget hem hos pappa längre. De undrar varför han är ledig så mycket när jag jobbar jämt (jag jobbar heltid 8-17 och just nu tycker de ju att det är tråkigt att jag inte kan hämta lika tidigt som pappa alltid gör (eftersom han bara jobbar när han har lust och lever mest på att vara småkriminell tror jag) och snart kommer de förstå.
Jag har försökt tvinga in honom på behandling men han har absolut inga missbruksproblem enligt sig själv (att dricka och ta droger 4-5 dagar i veckan är ju bara fest och kul som han har kontroll på enligt honom) jag har hotat med att han inte får ha barnen lika mycket om han inte tar tag i sig själv (efter att han dök upp och stank sprit på ett föräldramöte) jag har pratat, bett, gråtit, hotat,lyssnat, försökt vara vän och vänt ut och in på mig själv för att få honom att förstå men vet ju att inget av det hjälper så länge han själv inte anser att han har några problem.

Jag har funderat på att inte låta honom träffa barnen på ett tag för att få honom att vakna (jag har egen vårdnad) men klarar inte av det då jag inte vill använda barnen på det sättet eftersom de älskar och behöver honom samt att jag tror att han skulle gå under helt utan de nyktra andningshål han får när han har barnen.
Jag vet varken ut eller in, jag oroar mig dygnet runt när de är hos honom, jag är så ledsen för mina barns skull och önskar ibland att han bara åkte in i fängelset ett tag (jag vet det låter helt sjukt) för att få ett par nyktra månader att tänka efter på eftersom han ändå älskar sina barn mer än allt och absolut inte vill göra dem illa, han upplever ju att hans liv inte påverkar dem det minsta. Samtidigt är jag livrädd för att han ska åka in så att barnen förlorar honom. Och får leva med skammen av att ha en pappa i fängelset. Jag är livrädd för att han ska dö osv.

Jag vet inte, det här var bara en väldigt kort sammanfattning men jag behöver verkligen skriva av mig. Har inte riktigt någon att prata med om detta då folk antingen känner honom och är förtrollade av hans charm och har sett hur fin han är med barnen och bara säger att det löser sig alternativt säger att jag borde ta barnen i från honom eftersom de bara ser den utspårade sidan av honom och inte kan tänka sig att han är bra med barnen.

Jag väljer att vara anonym i detta.

 

[Vallmo]

Vet ingen bra lösning på ert problem men vill bara säga att du verkar otroligt insiktsfull och icke dömande.
Det skulle vara lätt för dig att totalt döma ut barnens pappa med tanke på hans livsstil.
Istället ger du en nyanserad bild av honom där det framgår att han är en bra och kärleksfull far (när han är nykter).
Det tycker jag är otroligt stort av dig. Du verkar bry dig om honom, trots allt.
Framförallt har du fokus på barnen och deras rätt till sin pappa.

Dina barn är lyckligt lottad med dig som förälder.

 

[Amha]

Oj oj oj. Vilken sits!

Min första tanke är: är han medveten om att barnen börjar reagera? Har ni tillräckligt bra relation för att du ska kunna säga det till honom utan att han går bananas?

 

[Melisen]

Vilken fin mamma du verkar vara som kan se alla sidor hos barnens pappa!

Utan att ha tänkt så lång stund på det så är det första jag kan komma på att barnen kanske inte borde vara så lång tid i sträck hos pappan. Kanske räcker det att dom är med pappan dagtid men alltid sover hos dig alternativt har någon övernattning i veckan. Även om pappan gör vad han kan för att hålla ihop inför barnen så bör de ändå märka av att hans situation inte är stabil.

Jag skulle också kolla vilka möjligheter som finns för att barnen, och du, ska kunna vara med i någon grupp etc där man får möta andra som har närstående med beroendeproblematik. Jag tror att du gör dig själv och barnen en stor tjänst om ni får kunskap om medberoende och barnen kan få verktyg att hantera sina känslor inför sin pappa, kanske redan innan dom på allvar har dykt upp.

Jag tror du tänker helt rätt med att inte ställa ultimatum till pappan, han är som han är och det kan bara han ändra på. Du och barnen kan bara försöka hitta sätt att förhålla er till situationen.

 

[Petruska]

Jag tänker att ett sätt att komma lite vidare, eller åtminstone kanske vidga antalet infallsvinklar, skulle kunna vara att tänka att det faktum att ni inte lever ihop kanske inte är så stort eller avgörande i relation till hans missbruk? Jag menar, om ni hade levt ihop och han hade missbrukat enligt ett likartat mönster, hade du haft samma problem och oro till stor del. Och barnen hade haft samma frågor och undringar (förutom just det där med att han bor med sin mamma). Och de frågorna hade varit lika svåra att svara på.

Vilka strategier hade du haft då?

Att få någon annan att sluta missbruka är ju omöjligt.

Hur fungerar hans mamma? Är hon något slags säkerhet för barnen när de är där?

Jag förstår och sympatiserar till fullo med din tanke om att du inte ska undanhålla honom barnen därför att det vore fel mot dem att använda dem så. Men du kanske också ska fundera på om det är så att du låter dem vara där (delvis) för att han ska hålla sig nykter - i det fallet använder du ju barnen till det istället. Poängen måste ju vara att barnen inte ska vara medel i kampen om sin pappas nykterhet.

 

[Mimimi]

Vet ingen bra lösning på ert problem men vill bara säga att du verkar otroligt insiktsfull och icke dömande.
Det skulle vara lätt för dig att totalt döma ut barnens pappa med tanke på hans livsstil.
Istället ger du en nyanserad bild av honom där det framgår att han är en bra och kärleksfull far (när han är nykter).
Det tycker jag är otroligt stort av dig. Du verkar bry dig om honom, trots allt.
Framförallt har du fokus på barnen och deras rätt till sin pappa.

Dina barn är lyckligt lottad med dig som förälder.

Vet ingen bra lösning på ert problem men vill bara säga att du verkar otroligt insiktsfull och icke dömande.
Det skulle vara lätt för dig att totalt döma ut barnens pappa med tanke på hans livsstil.
Istället ger du en nyanserad bild av honom där det framgår att han är en bra och kärleksfull far (när han är nykter).
Det tycker jag är otroligt stort av dig. Du verkar bry dig om honom, trots allt.
Framförallt har du fokus på barnen och deras rätt till sin pappa.

Dina barn är lyckligt lottad med dig som förälder.

Tack! Det värmer att höra att du tycker det. Jag tvivlar på mig själv och om jag gör rätt varenda dag. Speciellt då under de perioder som han och jag har lite sämre kontakt eftersom jag då inte upplever att jag har samma koll.

Han betyder mycket för mig och jag tycker det är extremt ledsamt både för barnens OCH hans skull att det är så här.

 

[Mimimi]

Petruska, Melisen och Amha, jag försöker svara i er i ett och samma svar.

Vår relation är väldigt upp och ner. Ibland fungerar den jätte bra och då kan vi prata om allt det här och jag upplever då att han lyssnar. Ibland leder det till att han skärper sig ett tag och inland inte.
Dock har han fortfarande efter flera år känslor kvar och hoppas att vi ska bli en familj igen vilket komplicerar. Observera att jag är tydlig med att så aldrig kommer att ske.

Men ibland går det inte, ibland skär det sig totalt och det är framförallt när han har gjort något riktigt idiotiskt och jag inte klarar av att vara lugn och saklig utan blir arg och anklagande. Då händer det att vi knappt pratar alls under flera veckor eller mer.
Ibland handlar det om att han VET att han gjort bort sig totalt men inte klarar av att stå för det och då försvarar sig genom att bli arg eller som sagt frysa ut mig helt.

Hans mamma är bra och jag är trygg när de är med henne. Dock är hon lite feg och vågar inte riktigt säga ifrån, jag upplever att hon curlar honom och är lite medberoende vilket kan vara frustrerande. Men som sagt, barnen är trygga.

Jag har försökt få till att barnen är mer hos mig än nu men han totalvägrar. När det kommer till det är han fruktansvärt defensiv och kan bli helt galen och hota mig med det ena och det andra.
Det är det som är det jobbigaste faktiskt. Jag vet att jag skulle behöva ta det till rätten om jag skulle vilja ändra uppdelningen och det skulle bli katastrof för alla inblandade. Den halvfubgerande relation vi har nu skulle tvärdö och jag är rätt säker på att han skulle göra allt på alla sätt för att inte följa det rätten sa. Han har noll respekt för myndigheter, auktoriteter, lagar och regler och det är ett av hans största problem vid sidan av missbruket.

Just nu den här sommaren har missbruket eskalerat av vad jag kan se och därav min panik över vad jag ska ta mig till...
Hade vi bott ihop hade han ju kommit hem full framför barnen eftersom han hade levt med oss heltid och det hade jag inte gått med på. När vi bodde ihop låste jag helt enkelt ut honom och sa att han fick komma hem pigg och klar eller sova någon annanstans. Låter kanske hårt men han dricker sig redlös när han dricker och de ville jag inte att de skulle behöva uppleva.

kan tillägga att jag alltid pratar med honom innan han hämtar barnen för att ha koll så att han är nykter. Är det en period som han och jag är ovänner så ringer jag och pratar med farmor istället.

 

[mandalaki]

Du, det låter inte det minsta hårt.

Herregud vilken situation du sitter i!

 

[Vallmo]

Tack! Det värmer att höra att du tycker det. Jag tvivlar på mig själv och om jag gör rätt varenda dag. Speciellt då under de perioder som han och jag har lite sämre kontakt eftersom jag då inte upplever att jag har samma koll.

Han betyder mycket för mig och jag tycker det är extremt ledsamt både för barnens OCH hans skull att det är så här.

Jag tycker du verkar hantera det jättebra!
Man jag förstår att du känner tvivel. Det tycker jag inte är något konstigt alls.

Nu vet jag ju inte hur gamla dina barn är, men går det att prata med dom hur dom upplever hela situationen?
I sådana fall tror jag det är viktigt med en öppen dialog och att ni båda föräldrar är lyhörda för barnens upplevelser.

Det låter som farmodern är en stabil person.
Det är bra. Då finns den tryggheten.

Sen måste han nog ta itu med sin livsstil och sitt missbruk för att det ska hålla i längden. Droger och alkohol gör en avtrubbad och mer aggressiv.
För att inte tala om de fysiska påfrestningarna.
I längden kommer det antagligen göra att hans relation med barnen blir sämre.

Hans missbruk måste han ta tag i själv.
För att kunna sluta måste han antagligen få (proffesionell) hjälp OCH vilja sluta själv.

Jag förstår att du separerade från honom.
Det låter fruktansvärt att leva med någon som beter sig på det viset.
Jag tycker det är stort att du kan bemöta honom som du gör och dessutom stå utanför medberoendeträsket.

Ta hand om dig själv också!

 

[Petruska]

Det du skriver låter inte alls hårt, bara realistiskt och mycket sakligt och lite krasst. Krasshet är ofta bra!

Fy fan vad jobbigt du har det!

Du beskriver det ju som att hans missbruksproblematik tilltar. Vad jag kan förstå betyder det antingen att han förr eller senare tappar bort både barnen och sig själv. Utan att du kan göra något åt det utom att förhoppningsvis dämpa effekterna hos barnen. Eller så tar han tag i sig igen (för en längre eller kortare tid).

Har du kontakt med andra med missbrukande partners/frånskilda medföräldrar? Kanske kunde sådana kontakter ge dig hanteringsredskap, om än inte lösa problemet?

 

[TinyWiny]

Jag lider verkligen med er allihop men blir också imponerad av dina ärliga insikter och din förmåga att trots allt se det positiva han tillför i barnens liv.
Det är så lätt att fastna i ena eller andra sidan, att antingen bara se att ja, han håller sig i skinnet när barnen är där, då är det ingen fara eller nej, barnen far illa av hans liv och leverne och då ska de inte träffas trots att deras relation ändå också tillför något gott.

Det är verkligen inte någon enkel situation men som alltid tror jag på öppenhet och kommunikation. Prata med barnen och var ärlig när de har frågor eller funderingar. Bortförklara inte hans beteende utan var ärlig utan att för den sakens skull klanka ner på pappan. Det är viktigt att barnens tankar och reflektioner tas på allvar och inte försvaras bort för att du vill att deras relation inte ska bli/vara färgad av hans missbruk för då kan barnen känna sig svikna även av dig. Ibland är det så illa som barnen känner/upplever att det är och ibland kan man som vuxen förklara händelser som barnen faktiskt har missförstått men att visa barnen att du står på deras sida oavsett och att de alltid kan komma till dig är så viktigt för barnen.

Du är så bra som har nolltolerans mot hans missbruk. Att du tydligt visar att det inte är okej någonstans men försök att inte ta på dig mer ansvar än det du redan har som dubbelförälder för dina barn. Han får ta ansvar för sig själv och sålänge han är nykter ihop med barnen så försök att inte lägga dig i hur han lever övrig tid. Det tar så mycket energi från dig att göra det, energi som bara slösas bort och som du behöver till barnen. Jag förstår att det är jättesvårt för du vill ju dina barns bästa och du bryr dig om honom och det flyter lätt ihop men alla inblandade mår bättre av att se sina ansvarsområden och släppa det övriga som man ändå inte kan förändra eller göra något åt. Framförallt kommer du må bättre av att släppa ansvaret för honom.
Han har ju gjort det valet han har genom att inte söka hjälp och tyvärr är det inget någon annan kan tvinga honom till. Han måste själv inse vad hans missbruk gör med/mot hans barn och honom själv och vilja ta emot hjälp. Det är så lätt att vilja så mycket och ta det ansvar som den andre inte tar och det är det många missbrukare lever på. De ser att de kan slippa allt ansvar för att andra tar det. Lämna därför tillbaka ansvaret för hans liv och leverne hos honom. Dumpa det i hans knä och gå. Ta ansvar för barnens väl och ve men inte för honom.
Det här att han fryser ut dig och beter sig illa är ett typiskt exempel där du ska dumpa hans ansvar i hans knä. Var inte den som försöker reparera när han beter sig illa utan beter han sig illa så får han stå för det och det är hans ansvar att reparera det. Du ska enbart se till barnens bästa och vara tydlig med hur det han gör påverkar barnen när något har hänt och släpp det sedan. Ta inga diskussioner, tjafs och bråk utan lämna hans ansvar till honom. I början blir det säkert katastrof för att han är så van vid att du tar hand om och försöker reparera men antingen så tar han sitt ansvar eller så händer något annat och då får det vara så hur hemskt och krasst det än låter. Det är hans val. Du kan inte gå hela livet och ta hand om en vuxen människa som du dessutom separerade ifrån för flera år sedan.

Det du kan göra är att vara öppen med de problem som finns mot skola och myndigheter. Ta hjälp av skolan så att de har ett extra öga på hur han verkar när barnen hämtas och att de stoppar om något verkar fel. Kontakta någon organisation eller kommunen som både du och barnen kan få stöd och stöttning ifrån. I många kommuner och organisationer finns särskilda stödinsatser för barn. Det kan vara bra med stöd utifrån för att andra då också har koll på barnens mående för det är så oerhört lätt att bli hemmablind och ibland är det även för barn lättare att prata med någon utomstående. Du kan också få prata av dig och få stöd i hur du ska förhålla dig vilket är enormt viktigt.

 

[Mimimi]

Tack för alla insiktsfulla och peppande svar!
Jag har nog på ett sätt hamnat i en roll där jag lagt för mycket energi på att försöka få honom att förstå vad han gör mot sig själv och barnen, men som ni säger, det måste komma från honom själv.
Jag är glad att farmor finns och på ett sätt är det skönt att de bor där för att jag vet att hon har koll, å andra sidan upplever jag att hans nedåtspiral började gå allt snabbare sen han flyttade dit eftersom han nu mer inte behöver ta något direkt ansvar utan hon fixar, räddar upp och tar över där det behövs och att han genom det har släppt på allt eftersom hon löser allt åt honom. Knepigt.

Det är hemskt tungt att veta hur mycket mina barn kan komma att påverkas av det här och det är ett ständigt orosmoment.

Jag har inte varit öppen mot skola/förskola osv då jag är rädd att de ska dömma både honom och mig. Vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta upp det på ett bra sätt.

Har googlat lite anhörigstöd nu och ska försöka ta tag i det när vi kommer hem från semestern
Barnen är ganska små fortfarande men de börjar bli stora nog att förstå så jag skulle nog behöva ta upp det med dem på ett bra sätt snart och få lite hjälp i hur jag kan stötta dem på bästa sätt.

 

[TinyWiny]

Tack för alla insiktsfulla och peppande svar!
Jag har nog på ett sätt hamnat i en roll där jag lagt för mycket energi på att försöka få honom att förstå vad han gör mot sig själv och barnen, men som ni säger, det måste komma från honom själv.
Jag är glad att farmor finns och på ett sätt är det skönt att de bor där för att jag vet att hon har koll, å andra sidan upplever jag att hans nedåtspiral började gå allt snabbare sen han flyttade dit eftersom han nu mer inte behöver ta något direkt ansvar utan hon fixar, räddar upp och tar över där det behövs och att han genom det har släppt på allt eftersom hon löser allt åt honom. Knepigt.

Det är hemskt tungt att veta hur mycket mina barn kan komma att påverkas av det här och det är ett ständigt orosmoment.

Jag har inte varit öppen mot skola/förskola osv då jag är rädd att de ska dömma både honom och mig. Vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta upp det på ett bra sätt.

Har googlat lite anhörigstöd nu och ska försöka ta tag i det när vi kommer hem från semestern
Barnen är ganska små fortfarande men de börjar bli stora nog att förstå så jag skulle nog behöva ta upp det med dem på ett bra sätt snart och få lite hjälp i hur jag kan stötta dem på bästa sätt.

Tyvärr blir det lätt så. Antingen flyttade han dit för att han kände att han inte klarade av allt längre eller så blev det så när hon successivt tog hand om allt som är hans ansvar för att han fallerade. För barnens skull är det bra just nu tillfälligt men i längden är det förödande. Som att göra konstgjord andning på någon som samtidigt häver i sig gift Kanske kan du när du har fått någon bra kontakt för anhörigstöd hinta lite till henne? Kanske är det den knuffen hon behöver? Det är absolut inte ditt ansvar det heller utan det är upp till henne att söka och ta emot hjälp för det är inte rätt att hon ska ansvara för hans liv heller men ibland behövs det en liten knuff i rätt riktning.

Jag förstår att det är tungt. Det är det alltid när ena förälder fallerar. Du får försöka tänka att så länge du gör det du gör med dina barns bästa i tanken och så länge du finns där för dina barn så har du gjort allt du kan. Jag vet alltför väl hur man kan slå knut på sig själv på alla möjliga vis för att täcka upp och släta över men förr eller senare inser barnen ändå hur det är. Ingen har facit innan utan man får göra det man tror är bäst just nu så försök släpp det. Lev nu! Gör det du tror är bäst just nu!

Skolan har ingen anledning att döma dig. Du är en superförälder som gör allt du kan för dina barn. Låt ingen någonsin ta ifrån dig det! Om de dömer honom får han ta itu med det. Inte heller det är ditt ansvar.

 

[Och_Aye]

Vilken tur att farmor finns i närheten, det är ju en trygghet för barnen även om hela situationen verkligen är en soppa. Förstår att det känns jättejobbigt.

Jag har växt upp med en missbrukande pappa och jag minns verkligen hur jobbigt det var när min mamma skulle åka och jobba natt. Han har aldrig varit våldsam eller liknande, men jag minns just otryggheten i en personlighetsförändrad pappa - som vi (jag och min bror) ibland fick släpa hem från något dike eller försöka putta i säng. Vet inte hur gammal jag var, men första gångerna jag grät när mamma skulle åka var jag inte gammal alls. Det är ungefär de första minnena jag har av honom. Min mamma fick sluta jobba natt under en period, vill jag minnas, för hon kunde inte lämna oss.

(Nu är jag vuxen och han är nykter (för tillfället) - en helt underbar pappa.