Definiera hälsosam

[kryddelydd]

Det finns ju en del inom vården att göra också som tex vilket språk man använder dvs hur man formulerar sig. Jag hjälper min svärmor emellanåt att läsa svar hon får både ifrån vården och ifrån kommunens bistånd där jag själv arbetar (dock ej med bistånd). Ibland är det helt obegripligt även för mig som är kommunaltjänsteman att förstå vad som menas eftersom man använder sådana formuleringar som inte används utanför vården eller kommunens sociallagstiftning. Där finns det en hel del att arbeta med. Att helt enkelt kanske ha en sammanfattning på enkel svenska om man nu måste ha en text som är på medicinsk eller text som ger juridiskt stöd tex.

Jag kan ju själv fastna i sådana formuleringar inom mitt eget skrå och ibland måste det vara så men det finns också en hel del att göra där inom alla byråkratiska instanser för att informationen ska vara tillgänglig och förståelig.

Ja, håller med. Och det är lite sådana saker jag funderar på. Jag är självklart inte felfri, men försöker åtminstone undvika att klanta till det på just det sättet.

Jag har läst ett par exempel på brev från läkare till patient, som är korkat formulerade (då är det mottagarna jag känner) som till exempel "ditt ryggmärgsvätskeprov visade tecken till barriärskada".
Jaha, och hur ska mottagaren förhålla sig till det beskedet, var det tänkt???

 

[kryddelydd]

Just därför tänker jag att det kan vara (för mig väldigt) intressant att titta på USA, man kan då lättare förutse vad som skulle kunna hända i Sverige om man lät saker drivas längre och försämras. Människorna i USA, och deras grundläggande behov och beteenden, är ju inte så annorlunda från människorna i Sverige egentligen.
Det är rent av, vågar jag säga det, ganska lyxigt att ha en sådan tydlig varningsbild som man kan börja jobba på att undvika i förväg. Tråkigt nog så har ju tex en ökning av barnfattigdom börjat diskuterats i UK (på tal om den hungriga tonåringen i mitt förra inlägg), det är ju ganska nära Sverige sas.

Ja, men med tanke på att Sverige är ett (internationellt sett) extremt socialistiskt land så är nog risken för att det blir som i USA mycket liten.
Visst finns det en tydlig politisk reaktion nu mot det synnerligen generösa sociala skyddsnätet som funnits i Sverige, genom åtstramningar, men att hamna där USA är, är inte troligt.

När det gäller vården så finns det ju stora dilemman: Sverige har inte råd att göra allt som går med alla som kan bli föremål för åtgärderna. Nya behandlingsmetoder mot en del sjukdomar är så dyra att man kan jämföra ett års behandling av en person med driften av en mindre vårdcentral, till exempel. Svårt att överblicka...
och de gemensamma skattepengarna räcker inte.l
Då behöver man ju se över alternativen.
Ett alternativ som förespråkas, och som det är svårt att tycka är dåligt, är ju att försöka förebygga den sjuklighet som kommer sig av livsstil. Men vi vet ju båda att det är synnerligen impopulärt hos en del individer, om livsstilen påtalas som ett problem med sjukdom som följd. För om man gör det så skuldbelägger man individen "skyll dig själv för att du fått typ II diabetes"...
Ett annat alternativ kan vara att höja skatten. Till det oändliga, dessvärre.
Ytterligare ett kan vara att ransonera vården. "du får inte åtgärd 1,2 och 3 via allmänna hälso- och sjukvården". Detta alternativet innehåller lite, om än faktiskt inte så mycket, potential.
Om allmänna hälso- och sjukvården slutar bry sig om förkylningar eller andra ofarliga självläkande tillstånd, och slutar skriva ut mjukgörande hudkrämer till människor som enbart har torr hud, eller slutar skriva ut omeprazol eller Alvedon som långtidsbehandling åt människor som inte har "rätt" diagnoser, så räcker de allmänna medlen lite längre till dem som har större behov.
Lite potential till priset av mycket missnöje, förstås.

Sedan har vi ju det viktiga faktum att människor inte vill ha pekpinnar. Även om jag vet (gäller mig själv) att det vore bättre för mig om jag går ner 5kg i vikt (5kg till är nog rätt lagom) och börjar konditionsträna, så ids jag egentligen inte göra det. Och jag vill självklart inte att du påpekar att jag borde göra det. För då är ju du taskig mot mig. Typ (fast nej, jag skulle inte ta illa upp om du påpekade det eftersom jag både vet att jag borde göra det, och att det är jag själv som äger ansvaret och problemet; du kan inte göra det åt mig även om det förstås vore bekvämast för mig).

Och då är vi väl i viss mån tillbaka i diskussionen om hälsosam livsstil.
De flesta, även personer med låg utbildning, vet ju att det inte är bra att dricka en massa cola, äta en massa chips och godis, att röka, att låta bli att motionera och alla de där andra sakerna vi kan ägna oss åt.
De flesta vet detta.
Men orken att faktiskt göra det man vet är bättre, tryter för väldigt många människor (och den orken tryter för väldigt många människor oavsett utbildningsnivå även om högre utbildade människor verkar lyckas i större utsträckning).

 

[Asko]

Ja, men med tanke på att Sverige är ett (internationellt sett) extremt socialistiskt land så är nog risken för att det blir som i USA mycket liten.
Visst finns det en tydlig politisk reaktion nu mot det synnerligen generösa sociala skyddsnätet som funnits i Sverige, genom åtstramningar, men att hamna där USA är, är inte troligt.

När det gäller vården så finns det ju stora dilemman: Sverige har inte råd att göra allt som går med alla som kan bli föremål för åtgärderna. Nya behandlingsmetoder mot en del sjukdomar är så dyra att man kan jämföra ett års behandling av en person med driften av en mindre vårdcentral, till exempel. Svårt att överblicka...
och de gemensamma skattepengarna räcker inte.l
Då behöver man ju se över alternativen.
Ett alternativ som förespråkas, och som det är svårt att tycka är dåligt, är ju att försöka förebygga den sjuklighet som kommer sig av livsstil. Men vi vet ju båda att det är synnerligen impopulärt hos en del individer, om livsstilen påtalas som ett problem med sjukdom som följd. För om man gör det så skuldbelägger man individen "skyll dig själv för att du fått typ II diabetes"...
Ett annat alternativ kan vara att höja skatten. Till det oändliga, dessvärre.
Ytterligare ett kan vara att ransonera vården. "du får inte åtgärd 1,2 och 3 via allmänna hälso- och sjukvården". Detta alternativet innehåller lite, om än faktiskt inte så mycket, potential.
Om allmänna hälso- och sjukvården slutar bry sig om förkylningar eller andra ofarliga självläkande tillstånd, och slutar skriva ut mjukgörande hudkrämer till människor som enbart har torr hud, eller slutar skriva ut omeprazol eller Alvedon som långtidsbehandling åt människor som inte har "rätt" diagnoser, så räcker de allmänna medlen lite längre till dem som har större behov.
Lite potential till priset av mycket missnöje, förstås.

Sedan har vi ju det viktiga faktum att människor inte vill ha pekpinnar. Även om jag vet (gäller mig själv) att det vore bättre för mig om jag går ner 5kg i vikt (5kg till är nog rätt lagom) och börjar konditionsträna, så ids jag egentligen inte göra det. Och jag vill självklart inte att du påpekar att jag borde göra det. För då är ju du taskig mot mig. Typ (fast nej, jag skulle inte ta illa upp om du påpekade det eftersom jag både vet att jag borde göra det, och att det är jag själv som äger ansvaret och problemet; du kan inte göra det åt mig även om det förstås vore bekvämast för mig).

Och då är vi väl i viss mån tillbaka i diskussionen om hälsosam livsstil.
De flesta, även personer med låg utbildning, vet ju att det inte är bra att dricka en massa cola, äta en massa chips och godis, att röka, att låta bli att motionera och alla de där andra sakerna vi kan ägna oss åt.
De flesta vet detta.
Men orken att faktiskt göra det man vet är bättre, tryter för väldigt många människor (och den orken tryter för väldigt många människor oavsett utbildningsnivå även om högre utbildade människor verkar lyckas i större utsträckning).

Jag hoppas att du har rätt i att det inte är troligt, men samtidigt vill jag påpeka att man kan aldrig säga aldrig som i "det skulle aldrig hända här". Det går ju ändå att förbättra vårt samhälle, även om det är extremt välmående internationellt sett - varför skulle man behöva nöja sig med det? En färgglad maskros bland en massa tråkigt fult ogräs är likväl fortfarande en maskros Som de där åtstramningarna du nämner.

Jag tog dock inte upp sjukvården något i mitt inlägg, men du kanske svarade någon annan också?

Gällande orken så tror jag dock att det är mera förståeligt att en singelmamma med dubbla jobbpass tappar orken än en kvinna utan barn med sambo som jobbar 75% med välbetalt jobb. Jag säger inte att den senare inte kan tappa orken, det händer helt säkert också - men däremot är det mera förståeligt och svårare utifrån förutsättningarna för singelmamman att ens kunna pussla ihop tid till träning. Medan den andra har åtminstone möjlig tid till det.

 

[kryddelydd]

Jag hoppas att du har rätt i att det inte är troligt, men samtidigt vill jag påpeka att man kan aldrig säga aldrig som i "det skulle aldrig hända här". Det går ju ändå att förbättra vårt samhälle, även om det är extremt välmående internationellt sett - varför skulle man behöva nöja sig med det? En färgglad maskros bland en massa tråkigt fult ogräs är likväl fortfarande en maskros Som de där åtstramningarna du nämner.

Jag tog dock inte upp sjukvården något i mitt inlägg, men du kanske svarade någon annan också?

Gällande orken så tror jag dock att det är mera förståeligt att en singelmamma med dubbla jobbpass tappar orken än en kvinna utan barn med sambo som jobbar 75% med välbetalt jobb. Jag säger inte att den senare inte kan tappa orken, det händer helt säkert också - men däremot är det mera förståeligt och svårare utifrån förutsättningarna för singelmamman att ens kunna pussla ihop tid till träning. Medan den andra har åtminstone möjlig tid till det.

Sjukvården är ju en del av det vi pratar om när vi diskuterar hälsa. Och ett ganska tydligt exempel - tyckte jag - på hur vårt skyddsnät även i Sverige inte räcker till om vi tänker på finansiering.
Jag tänker att liknande problem med finansieringen finns inom andra delar av samhället: ju fler som aspirerar på kakan, desto mindre bitar åt alla. Eller så ändrar man reglerna så att färre personer blir aktuella att dela på kakan, men var och en får en lite större bit.

Jag blir dock nyfiken på hur många singelmammor du känner till som verkligen jobbar dubbla arbetspass? mig veterligen är det inte lagligt att jobba så mycket mer än en normal heltid, och mig veterligen är det få människor som jobbar mer än 40 timmar per vecka. Och de som de facto jobbar så mycket är ofta människor med exempelvis chefstjänster, eller egenföretagare.

Ett bekymmer är ju också att vi målar in oss lite i hörn genom att agera på svårigheter att hitta den där timmen för motion. En timmes motion ger ju ökande mängd energi.
Jag var på en rätt intressant föreläsning om stress för några veckor sedan. föreläsaren menar att mycket av trötthet och bristande energi handlar om att vi har brist på sådant som får oss att må bra. Beteendeaktivering är en term som används åtminstone KBT. Man behöver, trots trötthet och energibrist, göra saker som får en att må bra och ibland "bara" på sikt. Tyvärr, vill jag säga, eftersom det kostar energi att sätta igång även om man vinner mycket mer på sikt.

 

[escodobe]

18926614, member: 41350"]
Då borde ju arbetarklass delas upp i fler grupper eftersom en arbetare har ju stor skillnad i lön och så även i var personen har råd att bo. Finns ju arbetare som bor i Särö och arbetare som bor i Lövgärdet medan det är betydligt minde inom akademikeryrket som bor i Lövgärdet än arbetare i Särö.
[/QUOTE]
Goddag

Då behöver man ju se över alternativen.
Ett alternativ som förespråkas, och som det är svårt att tycka är dåligt, är ju att försöka förebygga den sjuklighet som kommer sig av livsstil. Men vi vet ju båda att det är synnerligen impopulärt hos en del individer, om livsstilen påtalas som ett problem med sjukdom som följd. För om man gör det så skuldbelägger man individen "skyll dig själv för att du fått typ II diabetes"...
Ett annat alternativ kan vara att höja skatten. Till det oändliga, dessvärre.
Ytterligare ett kan vara att ransonera vården. "du får inte åtgärd 1,2 och 3 via allmänna hälso- och sjukvården". Detta alternativet innehåller lite, om än faktiskt inte så mycket, potential.
Om allmänna hälso- och sjukvården slutar bry sig om förkylningar eller andra ofarliga självläkande tillstånd, och slutar skriva ut mjukgörande hudkrämer till människor som enbart har torr hud, eller slutar skriva ut omeprazol eller Alvedon som långtidsbehandling åt människor som inte har "rätt" diagnoser, så räcker de allmänna medlen lite längre till dem som har större behov.
Lite potential till priset av mycket missnöje, förstås.

Sedan har vi ju det viktiga faktum att människor inte vill ha pekpinnar. Även om jag vet (gäller mig själv) att det vore bättre för mig om jag går ner 5kg i vikt (5kg till är nog rätt lagom) och börjar konditionsträna, så ids jag egentligen inte göra det. Och jag vill självklart inte att du påpekar att jag borde göra det. För då är ju du taskig mot mig. Typ (fast nej, jag skulle inte ta illa upp om du påpekade det eftersom jag både vet att jag borde göra det, och att det är jag själv som äger ansvaret och problemet; du kan inte göra det åt mig även om det förstås vore bekvämast för mig).

Och då är vi väl i viss mån tillbaka i diskussionen om hälsosam livsstil.
De flesta, även personer med låg utbildning, vet ju att det inte är bra att dricka en massa cola, äta en massa chips och godis, att röka, att låta bli att motionera och alla de där andra sakerna vi kan ägna oss åt.
De flesta vet detta.
Men orken att faktiskt göra det man vet är bättre, tryter för väldigt många människor (och den orken tryter för väldigt många människor oavsett utbildningsnivå även om högre utbildade människor verkar lyckas i större utsträckning).

Jag var på en intressant föreläsning för ett tag sedan om den ojänlika ohälsan.
En av punkterna handlade om att man hade svårt att nå/ jobba Med en målgrupp gällande en viss fråga. Man hade helt enkelt försökt påverka från ett utanförperspektiv på ett sätt som helt missade målet. Rent resursslöseri om än välment.
När man väl tog sig tiden att förstå målgruppen och anpassa insatserna efter vad som var viktigt för dem fick man helt andra resultat.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast det går inte att bort patientens vilja, deltagande och kunskaps betydelse för en bra vård. Sedan kan vi göra vad vi kan för att göra det så bra det går, men det går inte att ta bort betydelsen.

En åtgärd som skulle göra vården mer "rättvis" är exempelvis att införa mer tvångsvård, övervakning och andra ingrepp i personliga friheter - och det låter främmande för mig.

Fast för mig är det helt barockt att säga att alternativet är tvångsvård i princip. Jag köper inte det. Människor ska få adekvat vård och hjälp även om de pratar språket dåligt, även om de är fattiga eller dåligt pålästa. Jag tycker ditt svar till @Voeux är helt vansinnigt faktiskt.

I somras följde jag med en nära anhörig in med ambulans till akuten. Det sista ambulanssjukvårdaren säger till mig är "Hoppas nu att ni får en bra läkare. Och var beredd på att kämpa allt du kan, så att X får den vård hen ska ha. Var bestämd nu!". Det är fullkomligt orimligt att det ska vara så. Och nej, alternativet är inte tvångsvård. Nu gick det jättebra för min anhörige som fick en bra läkare, blev tagen på allvar och blev inlagd så länge det behövdes. Men det var ren och skär tortyr som anhörig att känna den enorma tyngden på ens axlar, att det hänger på MIG att se till att läkaren inte viftar undan det här som ingenting. Att till och med ambulanssjukvårdarna varnar en och uppmanar en att bråka och kämpa. Det får liksom inte vara så. Alla har inte resurser till sånt - varken kulturellt eller ekonomiskt.

Och då är inte min anhöriga, eller jag, arbetarklass eller på något vis socialt utsatt. Ändå kändes hela situationen fruktansvärd.

 

[kryddelydd]

Fast för mig är det helt barockt att säga att alternativet är tvångsvård i princip. Jag köper inte det. Människor ska få adekvat vård och hjälp även om de pratar språket dåligt, även om de är fattiga eller dåligt pålästa. Jag tycker ditt svar till @Voeux är helt vansinnigt faktiskt.

I somras följde jag med en nära anhörig in med ambulans till akuten. Det sista ambulanssjukvårdaren säger till mig är "Hoppas nu att ni får en bra läkare. Och var beredd på att kämpa allt du kan, så att X får den vård hen ska ha. Var bestämd nu!". Det är fullkomligt orimligt att det ska vara så. Och nej, alternativet är inte tvångsvård. Nu gick det jättebra för min anhörige som fick en bra läkare, blev tagen på allvar och blev inlagd så länge det behövdes. Men det var ren och skär tortyr som anhörig att känna den enorma tyngden på ens axlar, att det hänger på MIG att se till att läkaren inte viftar undan det här som ingenting. Att till och med ambulanssjukvårdarna varnar en och uppmanar en att bråka och kämpa. Det får liksom inte vara så. Alla har inte resurser till sånt - varken kulturellt eller ekonomiskt.

Och då är inte min anhöriga, eller jag, arbetarklass eller på något vis socialt utsatt. Ändå kändes hela situationen fruktansvärd.

Väldigt illa gjort av ambulanspersonalen, att öka på befolkningens misstro mot vården.
Vanligen behöver man inte kämpa och stå på sig och slåss för att få god vård i Sverige. Faktiskt.

 

[stjarnhimmel]

Vanligen behöver man inte kämpa och stå på sig och slåss för att få god vård i Sverige. Faktiskt.

Fast vi är ju flera som inte har upplevt det så. Jag fick kämpa järnet för att få komma dit jag behövde.
Jag fick hela tiden trycka på och kämpa för att få saker utredda när det gällde min IBS, fibromyalgi, reumatism, tumör i binjure. Var bara när tumören hittades som det gick fort- annars har jag hela tiden fått trycka på.
Jag fick tex inte träffa psykolog trots att jag verkligen kände att jag behövde det. Jag försökte flera gånger men fick höra att vi har så få tider så du som fungerar hyfsat i vardagen och jobbar halvtid prioriteras inte.
Det tog tex 25 år av kämpande för att få komma till mottagning för ätstörningar.

 

[Raderad medlem 6459]

Väldigt illa gjort av ambulanspersonalen, att öka på befolkningens misstro mot vården.
Vanligen behöver man inte kämpa och stå på sig och slåss för att få god vård i Sverige. Faktiskt.

Ja, jag vet inte faktiskt. Jag har nästan aldrig kontakt med vården. Det var en fruktansvärt obehaglig situation i alla fall.

 

[sjoberga]

Fast för mig är det helt barockt att säga att alternativet är tvångsvård i princip. Jag köper inte det. Människor ska få adekvat vård och hjälp även om de pratar språket dåligt, även om de är fattiga eller dåligt pålästa. Jag tycker ditt svar till @Voeux är helt vansinnigt faktiskt.

I somras följde jag med en nära anhörig in med ambulans till akuten. Det sista ambulanssjukvårdaren säger till mig är "Hoppas nu att ni får en bra läkare. Och var beredd på att kämpa allt du kan, så att X får den vård hen ska ha. Var bestämd nu!". Det är fullkomligt orimligt att det ska vara så. Och nej, alternativet är inte tvångsvård. Nu gick det jättebra för min anhörige som fick en bra läkare, blev tagen på allvar och blev inlagd så länge det behövdes. Men det var ren och skär tortyr som anhörig att känna den enorma tyngden på ens axlar, att det hänger på MIG att se till att läkaren inte viftar undan det här som ingenting. Att till och med ambulanssjukvårdarna varnar en och uppmanar en att bråka och kämpa. Det får liksom inte vara så. Alla har inte resurser till sånt - varken kulturellt eller ekonomiskt.

Och då är inte min anhöriga, eller jag, arbetarklass eller på något vis socialt utsatt. Ändå kändes hela situationen fruktansvärd.

Det var ett extremt exempel, håller med. Men det är en extrem åtgärd som skulle göra vården mer lika. Inte mer än så.

Det var inte på något sätt enda alternativet till att bara acceptera att det diffar, det var inte alls poängen.

Men ungefär vad som krävs för att nå nästan hela vägen ända fram.

 

[Raderad medlem 6459]

Det var ett extremt exempel, håller med. Men det är en extrem åtgärd som skulle göra vården mer lika. Inte mer än så.

Det var inte på något sätt enda alternativet till att bara acceptera att det diffar, det var inte alls poängen.

Men ungefär vad som krävs för att nå nästan hela vägen ända fram.

Men vad @Voeux skrev var "Tyvärr har det blivit så att en själv måste ligga på för att få bra vård idag, vilket är hemskt fel.". Och då tycker jag personligen att det är märkligt att börja prata om tvångsvård. Det finns ju oerhört mycket som kan göras där i mellan. Inte heller har ju Voeux skrivit något om att "nå nästan hela vägen fram".

Aja. Ville bara bemöta det du skrev eftersom det för mig kändes väldigt märkligt. Jag vet hur det är att sitta där som anhörig och känna ansvaret för att allt ska bli rätt, att man ska ligga på, förklara, argumentera, bemöta, bli arg (men inte för arg) etc. Det är obehagligt och får inte vara så viktigt som många menar att det är - bland annat då ambulanssjukvårdaren som körde in oss.

 

[Voeux]

Men vad @Voeux skrev var "Tyvärr har det blivit så att en själv måste ligga på för att få bra vård idag, vilket är hemskt fel.". Och då tycker jag personligen att det är märkligt att börja prata om tvångsvård. Det finns ju oerhört mycket som kan göras där i mellan. Inte heller har ju Voeux skrivit något om att "nå nästan hela vägen fram".

Aja. Ville bara bemöta det du skrev eftersom det för mig kändes väldigt märkligt. Jag vet hur det är att sitta där som anhörig och känna ansvaret för att allt ska bli rätt, att man ska ligga på, förklara, argumentera, bemöta, bli arg (men inte för arg) etc. Det är obehagligt och får inte vara så viktigt som många menar att det är - bland annat då ambulanssjukvårdaren som körde in oss.

Jag håller helt med dig. Det du var med om var ju en hemsk situation, och väldigt allvarlig. Sen finns det ju allt där emellan också. Jag har vid mina senaste två läkarbesök fått insistera på remiss för att allmänläkaren tyckt att "det är väl inte så allvarligt och det kommer gå över". Jag höll inte med utan bad om en remiss, vilket jag har fått, och det har sedan hos specialisten visat sig att jag hade rätt. Nu är jag inte döende, eller kommer att få bestående men, men hade jag inte legat på om remiss själv utan köpt det allmänläkaren sagt så skulle jag nog sitta hemma nu och undra över mina bekymmer eftersom läkaren ändå sa si eller så.

Sen har jag fått fantastiskt bra vård många gånger också, utan att kämpa särskilt. Men jag är också ödmjuk inför att en annan person i samma situation kanske inte hade fått samma vård.

 

[cirkus]

Läs helheten. Det handlar om att med högre utbildning är man sannolikt mer benägen agera tills man fått adekvat vård, man är mer van att navigera i myndighetssvängen, man har större självförtroende gentemot myndighetspersoner. Blir man hemskickad med Alvedon stannar man inte vid att skriva om det på internet och få en massa förslag om att ANMÄLA. Man funderar i stället ut om det finns någon annan vård att söka. I en del fall kanske det betyder att man får gå helprivat, för några år sedan tvingades jag göra det och la 6 000 kr på ett halvår på min migrän - men jag hade råd så det var inget annat att göra.

Vad tänker du själv att det beror på att lägre utbildade får sämre vård? Även om jag tycker att vården bara är ett spår i det här, frågan om klassklyftor är större.

Jag kan ta ett exempel från ett annat område, barnomsorgen. Säg att en förskola ska läggas ner i Bergsjön i Göteborg, det sker mer eller mindre i tysthet. Säg däremot att en förskola ska läggas ner i Linnéstaden. Föräldrarna river ner himmel och jord, de organiserar sig, överklagar, mailbombar tjänstemän och politiker, kontaktar massmedier osv. De är helt enkelt mer vana vid att hävda sin rätt, mer bekanta i myndighetssvängen och ena jobbiga jävlar. Och sådant kommer ofta med mer utbildning.

...och kanske har mer tid än den ensamstående föräldern som sliter som fan för att få vardagen att gå ihop

 

[monster1]

Människor med psykisk ohälsa lever ju också kortare liv och får sämre vård (eller vård i mindre utsträckning). Det handlar säkert också om att man dels inte orkar ta sig till vården, dels har svårt att kommunicera felet och dels att man kanske gärna tillskriver eventuella symptom till den psykiska sjukdomen snarare än att leta vidare efter andra fel.

 

[Kattennizze]

Fast vi är ju flera som inte har upplevt det så. Jag fick kämpa järnet för att få komma dit jag behövde.
Jag fick hela tiden trycka på och kämpa för att få saker utredda när det gällde min IBS, fibromyalgi, reumatism, tumör i binjure. Var bara när tumören hittades som det gick fort- annars har jag hela tiden fått trycka på.
Jag fick tex inte träffa psykolog trots att jag verkligen kände att jag behövde det. Jag försökte flera gånger men fick höra att vi har så få tider så du som fungerar hyfsat i vardagen och jobbar halvtid prioriteras inte.
Det tog tex 25 år av kämpande för att få komma till mottagning för ätstörningar.

Förr i tiden när vården inte var lika underfinansierad som nu, kunde man faktiskt på terapi betald av skattemedel, vilken dröm. Idag kan man få en bedömning i bästa fall annars hänvisas man till att betala tusentals kronor ur egen ficka.

 

[Badger]

Ja, det är ju den svåra frågan.
Hur ska man ändra så att människor med mindre utbildning har samma förmåga och intresse att söka och ta till sig information i skriftlig form (oftast) som människor med mer utbildning?

Hur ska man få människor med mindre utbildning att få samma kunskaper som människor med mer utbildning?

Jag menar att det är viktigt att skilja här mellan utbildningsnivå, som är det man sett hälsomässiga skillnader av, från ekonomisk nivå.
Ofta hänger i och för sig de sakerna samman, på ett ganska komplext sätt:
det är ovanligare att barn/ungdomar från lägre socioekonomiska grupper, med sämre ekonomi och lägre utbildning, söker sig till vidare studier jämfört med barn/ungdomar från högre socioekonomiska grupper.
I Sverige har vi ju ett lättåtkomligt system för studielån/bidrag som gör att de flesta faktiskt har samma ekonomiska förutsättningar att kunna läsa vidare (jag är väl ett exempel; kommer från en bakgrund med kort eller ingen postgymnasial utbildning) men förväntningar på att studera vidare skiljer sig ju kraftigt åt.
Det vill säga: kommer man från en högutbildad social bakgrund så blir det troligare en förväntning om att "man läser vidare" och om man kommer från en social bakgrund där "ingen" läst vidare så är förväntningen troligen att "man läser inte vidare" och den skillnaden cementeras.
Det handlar inte om förmåga att läsa, utan om förväntan, många gånger.
Tror jag.

Nu hoppar jag över ett par sidor här och gör ett inlägg ändå.

@karamelldrottningen

Att detta ökar och vad göra.

Ja det ökar också med klyftor i skolan. Vår skola var för 30-40 år sedan bättre på att utjämna för olika hemförhållanden än skolorna är nu. Det jag tror man kan göra för att inte olika uppväxtförhållanden ska påverka framtida hälsa är att kämpa för att tex alla elever i skolan lär sig läsa ordentligt. Om man sedan inte går vidare till högre studier så har man ändå med sig att kunna läsa dagstidningar och texter på 1177.

(Det kan väl alla tänker man då, men nja, det krävs faktiskt att föräldrarna läst godnattsaga och att man ibland frivilligt själv läser böcker, under normala förhållanden, för att man ska få en vokabulär som är tillräcklig för det. "Förr" läste en rejäl majoritet föräldrar godnattsaga för sina barn, alla "klasser".)

Det här med familjens förväntningar på studier påverkar helt enkelt ungdomarna mer nu än de gjorde "förr".

Så barn och ungdomar i Sverige idag läser sämre än barn och ungdomar i Sverige "förr". Stötte på en artikel jag inte hittat igen som då drog gränsen vid 25 års ålder. De som var äldre än så läste betydligt bättre än Europagenomsnittet, över alla klassgränser, de som var yngre läste betydligt sämre. Nu går kanske gränsen runt 30 år? Folk yngre än det läser då helt enkelt inte bra jämförelsevis.

Frågan är om inte det kan vara en intressant punkt i det hela. De högre studierna ger kanske inte bara mer kunskaper och läsvana, det är också så att de som har mer läsvana rimligen går vidare till högre studier. Så när gränsen skärps, alla ungdomar läser sämre, men rimligen läser de som inte pluggar vidare ännu sämre än de som går vidare. (De som pluggar vidare läser och skriver alltså inte speciellt bra enligt vissa universitetslärare).

Så jag tänker att visst kan man kompensera och behöver göra det. Men det främsta medlet är ju faktiskt att ge alla barn ordentliga, genuina, kunskaper från skolan så att klyftorna utjämnas den vägen, så som vi än gång gjorde. "Arbetarklassen" var ju knappast opåläst och osträvande efter kunskap, det fanns ju snarare ett kunskapsideal bland alla, inte bara bland de som läste vidare. ABF-bara som exempel.

 

[kryddelydd]

@Badger jag har läst någonstans (härlig källa... någonstans) en teori om att internetläsandet är med och bidrar till sämre läsförmåga.
Tanken var då att messande och chattande och inlägg på nätforum är kortfattade och upphackade och man vänjer sig vid att läsa den typen av text medan förmågan - och här tror jag du och jag möjligen läst samma undersökning - att läsa en sammanhängande text och ta ut det viktiga ur den textmassan, har försämrats avsevärt i Sverige.

Oroväckande, faktiskt.

 

[Badger]

@Badger jag har läst någonstans (härlig källa... någonstans) en teori om att internetläsandet är med och bidrar till sämre läsförmåga.
Tanken var då att messande och chattande och inlägg på nätforum är kortfattade och upphackade och man vänjer sig vid att läsa den typen av text medan förmågan - och här tror jag du och jag möjligen läst samma undersökning - att läsa en sammanhängande text och ta ut det viktiga ur den textmassan, har försämrats avsevärt i Sverige.

Oroväckande, faktiskt.

Absolut, jag har läst den artikeln också! Det är väldigt oroande. Jag uppfattade det som att man ofta slarvläser på internet, att folk har blivit väldigt bra på det här med att skumma igenom texter. Så som man gjorde om man hade pluggpanik eller bara behövde veta ungefär vad någonting handlade om.

(nu har jag uppmärksammat att jag gör det själv. Avverkar en artikel på kort tid, "jobbigt" att läsa riktiga långa artiklar i National Geographic -tidning, lättare att läsa dem på deras hemsida... Svårare att fokusera på en bok i timmar..)

Sådant som skumläsa behövde man ju lära sig "förr" nu behöver man lära sig att läsa djupförståelse och långsamt. Att ha tålamod att klara en hel bok som är lite seg.

Jag uppfattade också den artikeln, eller en annan, som att lätt fånget, lätt förgånget, som att förståelsen för det man läste på internet blev låg, minnet av det försvann snabbt. Just sannolikt pga skumläsningen. Det hände faktiskt tydligen till och med när man läste hela böcker på läsplatta. För att inte tala om lyssna på böcker.

En annan artikel pratade om att anteckna in i datorn med tangentbord på föreläsning. Tydligen gav det mindre respons i hjärnan, mindre av "anteckningsprocessen" gav avtryck i minnet. Att forma orden med en penna gav tydligen mycket extra.

Det som oroar mig mest med det här är skolans tvångsmässiga datorberoende (som ändå är bakåtsträvande) de skyller på barnen med sina dataspel (som jag inte oroar mig så mycket över) men är etter värre själva. Att räkna och läsa på paddor i klassrummet, att skippa skrivstilsinlärning (trots att man snart kan skriva skrivstil på sin platta). Självklart bra för de med dålig koordination, men ska de lämnas därhän utan att få lära sig skriva också? sedan, kanske bredvid att lära sig på tangentbord. Att teckna? hur bra kommer arkitekter och industridesigners bli på att teckna om några år om de aldrig fick finmotorik som barn? Det tar en treåring fyra sekunder att förstå en platta, jag tror inte skolan behöver lära ut hur de fungerar under så mycket av skoltiden.

(och är det inte så att när man är 40+ blir man gnällig och bakåtsträvande , men kanske är det också så att sådant gnäll behövs? Kanske har "ungdomen" varit hemskt ouppfostrad och outbildad i perioder och sedan har det blivit bättre igen pga gnäll? Kanske de imperier som hade gnälliga äldre inte gick under? För man skärpte till det igen (känns som vi är på väg i fel riktning i Väst på så många sätt) Kanske går det i vågor? Jag vågar inte lite på att man bara kan strunta i att gnälla )

 

[Badger]

Ja, men med tanke på att Sverige är ett (internationellt sett) extremt socialistiskt land så är nog risken för att det blir som i USA mycket liten.
Visst finns det en tydlig politisk reaktion nu mot det synnerligen generösa sociala skyddsnätet som funnits i Sverige, genom åtstramningar, men att hamna där USA är, är inte troligt.

När det gäller vården så finns det ju stora dilemman: Sverige har inte råd att göra allt som går med alla som kan bli föremål för åtgärderna. Nya behandlingsmetoder mot en del sjukdomar är så dyra att man kan jämföra ett års behandling av en person med driften av en mindre vårdcentral, till exempel. Svårt att överblicka...
och de gemensamma skattepengarna räcker inte.l
Då behöver man ju se över alternativen.
Ett alternativ som förespråkas, och som det är svårt att tycka är dåligt, är ju att försöka förebygga den sjuklighet som kommer sig av livsstil. Men vi vet ju båda att det är synnerligen impopulärt hos en del individer, om livsstilen påtalas som ett problem med sjukdom som följd. För om man gör det så skuldbelägger man individen "skyll dig själv för att du fått typ II diabetes"...
Ett annat alternativ kan vara att höja skatten. Till det oändliga, dessvärre.
Ytterligare ett kan vara att ransonera vården. "du får inte åtgärd 1,2 och 3 via allmänna hälso- och sjukvården". Detta alternativet innehåller lite, om än faktiskt inte så mycket, potential.
Om allmänna hälso- och sjukvården slutar bry sig om förkylningar eller andra ofarliga självläkande tillstånd, och slutar skriva ut mjukgörande hudkrämer till människor som enbart har torr hud, eller slutar skriva ut omeprazol eller Alvedon som långtidsbehandling åt människor som inte har "rätt" diagnoser, så räcker de allmänna medlen lite längre till dem som har större behov.
Lite potential till priset av mycket missnöje, förstås.

Sedan har vi ju det viktiga faktum att människor inte vill ha pekpinnar. Även om jag vet (gäller mig själv) att det vore bättre för mig om jag går ner 5kg i vikt (5kg till är nog rätt lagom) och börjar konditionsträna, så ids jag egentligen inte göra det. Och jag vill självklart inte att du påpekar att jag borde göra det. För då är ju du taskig mot mig. Typ (fast nej, jag skulle inte ta illa upp om du påpekade det eftersom jag både vet att jag borde göra det, och att det är jag själv som äger ansvaret och problemet; du kan inte göra det åt mig även om det förstås vore bekvämast för mig).

Och då är vi väl i viss mån tillbaka i diskussionen om hälsosam livsstil.
De flesta, även personer med låg utbildning, vet ju att det inte är bra att dricka en massa cola, äta en massa chips och godis, att röka, att låta bli att motionera och alla de där andra sakerna vi kan ägna oss åt.
De flesta vet detta.
Men orken att faktiskt göra det man vet är bättre, tryter för väldigt många människor (och den orken tryter för väldigt många människor oavsett utbildningsnivå även om högre utbildade människor verkar lyckas i större utsträckning).

Och vårt samhälle lägger ju upp lite för ohälsa också. De ger den bollen att spela och den lätta vägen är vägen till ohälsa. Hur man bygger, hur ett tag nybyggda skolor verkade skippa trappor utan tog upp skolgårdens plats istället för att byggas på höjden och ha träd bredvid. Hur förskolor tillåts ha 4 kvadratmeter asfalterad gård om de "lovar" att gå till parken ibland. Och såklart att dålig mat blivit så billig.

Det gör ju att det är svårt och kräver den där "karaktär" karaktären att vara annorlunda och sticka ut, säga nej många gånger om dagen inom sig och utåt, som man bara inte har, för att inte få ohälsa.

Jag menar när jag var liten så var det liksom inte ett problem att ett barn drack tre glas O'Boy till mellis och åt fem rostbrödmackor med marmelad till. Det fastnade liksom inte -rent statistiskt. Och helt ärligt har jag ingen aning om vari den egentliga skillnaden ligger? I att de inte åt yoghurt till frukost med Start också? Eller att de gick till skolan, eller att skolmaten var "äcklig" vem vet. (men motion och barn är ju så dock att de rör sig mer om de är lättare men tydligen blir de inte nödvändigtvis lättare av att röra sig mer om de redan blivit tyngre.)

 

[karamelldrottningen]

Absolut, jag har läst den artikeln också! Det är väldigt oroande. Jag uppfattade det som att man ofta slarvläser på internet, att folk har blivit väldigt bra på det här med att skumma igenom texter. Så som man gjorde om man hade pluggpanik eller bara behövde veta ungefär vad någonting handlade om.

(nu har jag uppmärksammat att jag gör det själv. Avverkar en artikel på kort tid, "jobbigt" att läsa riktiga långa artiklar i National Geographic -tidning, lättare att läsa dem på deras hemsida... Svårare att fokusera på en bok i timmar..)

Sådant som skumläsa behövde man ju lära sig "förr" nu behöver man lära sig att läsa djupförståelse och långsamt. Att ha tålamod att klara en hel bok som är lite seg.

Jag uppfattade också den artikeln, eller en annan, som att lätt fånget, lätt förgånget, som att förståelsen för det man läste på internet blev låg, minnet av det försvann snabbt. Just sannolikt pga skumläsningen. Det hände faktiskt tydligen till och med när man läste hela böcker på läsplatta. För att inte tala om lyssna på böcker.

En annan artikel pratade om att anteckna in i datorn med tangentbord på föreläsning. Tydligen gav det mindre respons i hjärnan, mindre av "anteckningsprocessen" gav avtryck i minnet. Att forma orden med en penna gav tydligen mycket extra.

Det som oroar mig mest med det här är skolans tvångsmässiga datorberoende (som ändå är bakåtsträvande) de skyller på barnen med sina dataspel (som jag inte oroar mig så mycket över) men är etter värre själva. Att räkna och läsa på paddor i klassrummet, att skippa skrivstilsinlärning (trots att man snart kan skriva skrivstil på sin platta). Självklart bra för de med dålig koordination, men ska de lämnas därhän utan att få lära sig skriva också? sedan, kanske bredvid att lära sig på tangentbord. Att teckna? hur bra kommer arkitekter och industridesigners bli på att teckna om några år om de aldrig fick finmotorik som barn? Det tar en treåring fyra sekunder att förstå en platta, jag tror inte skolan behöver lära ut hur de fungerar under så mycket av skoltiden.

(och är det inte så att när man är 40+ blir man gnällig och bakåtsträvande , men kanske är det också så att sådant gnäll behövs? Kanske har "ungdomen" varit hemskt ouppfostrad och outbildad i perioder och sedan har det blivit bättre igen pga gnäll? Kanske de imperier som hade gnälliga äldre inte gick under? För man skärpte till det igen (känns som vi är på väg i fel riktning i Väst på så många sätt) Kanske går det i vågor? Jag vågar inte lite på att man bara kan strunta i att gnälla )

Precis! Det är därför jag vill läsa just böcker (vilket jag nyligen börjat med igen efter många år sporadiskt läsande). Skriver däremot oftare för hand tankar, idéer och planer för att först senare föra över dessa i datorn. Mem just börja med för hand för det sätter sig i hjärnan på ett annat sätt. Inte så konstigt egentligen med tanke på hur vi är programmerade.

Sen vet vi inte så jättemycket om hur det i långa loppet kommer att påverka framtiden när vi överger skrivandet och bokläsandet för digitala varianter.
En del grejer kommer nog barn idag vara bättre på än oss medan vi i vår tur är bättre på annat.