- Svar: 15
- Visningar: 1 600
Så har jag kommit till vägs ände med en av mina älskade hästar. Jag är fascinerad över hur lätt allting känns nu när beslutet är fattat. Jag väntar fortfarande på formalia från försäkringsbolaget, vilket givetvis inkluderar ett veterinärbesök, men oavsett om jag får ersättning eller inte, så kommer jag att ta bort hästen. Jag hoppas att allt är klart innan julledigheten, men jag är beredd på att det kan dra ut på tiden också.
Jag har gråtit så många tårar och använt så vansinnigt mycket energi till att oroa mig för den här hästen, så nu när det är vägs ände blir det så tydligt hur mycket det krävts av mig. Ibland undrar jag om det hade varit bättre för alla parter (hästen speglar ständigt mina känslor) om jag avslutat allt tidigare, men det är så lätt att sitta med "facit" och säga sånt.
Det som förvånar mig mest, förutom att det inte gör så ont med alla krossade drömmar, är att tanken på en ny häst inte känns lika lockande. Jag kommer säkert att köpa en ny om "rätt" häst dyker upp, men jag har ingen brådska. Delvis är det såklart för att jag har två hästar till, som till skillnad från denna häst inte skapar lika mycket oro hos mig. De är lättare på nåt vis, både hanteringsmässigt och träningsmässigt.
Jag väntar på att det dåliga samvetet ska komma krypande, att jag gör det enkelt för mig själv genom att ta bort hästen, men samtidigt vet jag att hästen har ont och aldrig kommer att bli bra, så det enda rätta är att låta den somna in.
Jag vet inte alls vad jag vill med det här dagboksinlägget, men det kändes bra att få skriva av sig lite.
Jag har gråtit så många tårar och använt så vansinnigt mycket energi till att oroa mig för den här hästen, så nu när det är vägs ände blir det så tydligt hur mycket det krävts av mig. Ibland undrar jag om det hade varit bättre för alla parter (hästen speglar ständigt mina känslor) om jag avslutat allt tidigare, men det är så lätt att sitta med "facit" och säga sånt.
Det som förvånar mig mest, förutom att det inte gör så ont med alla krossade drömmar, är att tanken på en ny häst inte känns lika lockande. Jag kommer säkert att köpa en ny om "rätt" häst dyker upp, men jag har ingen brådska. Delvis är det såklart för att jag har två hästar till, som till skillnad från denna häst inte skapar lika mycket oro hos mig. De är lättare på nåt vis, både hanteringsmässigt och träningsmässigt.
Jag väntar på att det dåliga samvetet ska komma krypande, att jag gör det enkelt för mig själv genom att ta bort hästen, men samtidigt vet jag att hästen har ont och aldrig kommer att bli bra, så det enda rätta är att låta den somna in.
Jag vet inte alls vad jag vill med det här dagboksinlägget, men det kändes bra att få skriva av sig lite.
