Jag fattar inte, alla var otroligt upprörda, med rätta, över smittan på äldreboenden i början av covid - hälften av alla dödsfall inträffade just på boenden. Nu när det införts besöksförbud, strikta åtgärder med skyddsutrustning för anställda och antalet insjukna och döda har gått ner så är folk plötsligt upprörda över att de inte får besöka sina släktingar som bor där.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1n12OG/forskaren-darfor-ska-aldre-slappas-ut Jag tycker faktiskt att det är mer prioriterat att folk fortsätter arbeta hemifrån och fortsätter med social distansering än med att pensionärer på boenden ska få röra sig fritt. De är den värsta riskgruppen vet vi redan och när de sedan insjuknar och riskerar att hamna på IVA och dör då blir det upprörda röster igen om varför inte mer görs för att skydda dem.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/xPGqAn/jan-64-jag-tog-mamma-fran-aldreboendet jag förstår att om man ser sin 97 åriga mamma bli sämre att man tar risken att flytta hem henne. När man är i hennes ålder är livskvalitet snarare än livslängd prioriterad. Men varför är han upprörd och besviken att tidigare aktiviteter inte kan genomföras just nu? Det räcker med att en boende insjuknar så är vi där igen. Nej det är inte ett övergrepp att inte få träffa sina anhöriga när det gör att hela boendet riskeras. Att hålla samtliga i karantän i sina rum och personal med skyddskläder som måste bytas hela tiden av personalen är ännu mer ett övergrepp skulle jag nog säga. Varför måste det alltid skyllas på någon och vara upprörd och besviken?