Cancer - erfarenhetsfråga -anhöriga - vänner - drabbade

[fejt]

Först vill jag bara uttrycka att jag är oerhört ledsen för din skull. Det är en fruktansvärd sjukdom med många ansikten. Jag tänker att man inte kan göra så mycket åt hur folk reagerar. Det enda man kan göra är att säga ifrån alt nonchalera. Men man ska orka det också. Kanske har du någon närstående som kan hjälpa dig att säga ifrån? Som kan skydda dig ialla fall i ditt eget hem?

Min man fick så tuffa behandlingar att det omöjligt gick att arbeta. Den lilla kraft han hade lade han på våra barn som var små. Vi fick andra typer av kommentarer. Folk jämförde min 35-åriga man, pappa till tre barn under åtta år men sin egen 70-åriga pappa som också var sjuk. Vissa låtsades inte se oss och en sa att om min man dog så kunde jag trösta mig med att himlen fick en vacker ängel.
Men många, många var jättefina och jag hoppas av hela mitt hjärta att du har såna runt dig också.

 

[tanten]

Jag har en massa tankar men hinner inte skriva nu - sitter på förbundsårsmöte.

Din kropp och din reaktion är DIN. Den behöver inte behaga nån annan.

Återkommer.

 

[lil-sis]

Min mamma mådde dåligt av cellgifter och strålning, fick fula brännskador och så.

Men hon var inte i särskilt gott skick innan behandlingarna heller och det lär inte ha gjort saken bättre.

Det är snart 20 år sedan och hon har inte haft några återfall eller problem efter. Hennes var hormondriven så hon sattes i klimakteriet med piller.

Jag var nog inte gammal nog att tänka så mkt på alla runtomkring men jag vet att mamma var öppen med det och vi levde väl i princip som vanligt.

 

[emlem]

Jag är närstående till cancerdrabbade, min mormor tog bort ena bröstet efter bröstcancer när jag var liten, morfar gick bort i cancer, hunden gick bort i cancer, mamma är friskförklarad från hudcancer, pappas farfar gick bort i cancer och i början av januari fick farmor livmoderhalscancer som de lyckligtvis kunde ta bort med titthålskirurgi.

För mig som anhörig har det pendlat mellan att vara ett rent helvete med felbehandlade anhöriga som plågats till sitt sista andetag och en vård som har varit så fantastisk att jag bara vill gråta av tacksamhet.
Man är orolig, arg,ledsen, känner sig maktlös och vet inte riktigt vilket ben man ska stå på för att inte falla isär och dra med sig den cancerdrabbade, för hur jobbigt vi anhöriga än har det så är det ingenting jämfört med de drabbade.

Min farmor är en sån där underbar liten gumma med molnhår som jag ar en god relation med och vi pratar ett par gånger i veckan på telefon och jag åker dit så ofta jag kan. För henne har det varit viktigt att prata med oss om cancern, vad det är som händer nu, hur hon känner, hur vi känner och vad som kommer att hända sedan både om det blir till det bättre eller sämre. Jag tycker att det är bra att prata om cancer med sina anhöriga och stötta varandra,ingen mår bra av elefanten i rummet. Vidare så tycker jag inte att anhöriga har någon rätt att berätta för den drabbade att den ska känna eller göra si och så. Farmor brukar alltid säga "du gör som du känner", behöver du utagera frustrationen och krossa några tallrikar så gör det, vill du jobba eller vara insnöad i en korsordstidning så gör det. Vad det än är som du mår bra av att göra så försök göra det som du känner att du orkar.

Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dig

 

[prinsessfeminist]

Först vill jag bara uttrycka att jag är oerhört ledsen för din skull. Det är en fruktansvärd sjukdom med många ansikten. Jag tänker att man inte kan göra så mycket åt hur folk reagerar. Det enda man kan göra är att säga ifrån alt nonchalera. Men man ska orka det också. Kanske har du någon närstående som kan hjälpa dig att säga ifrån? Som kan skydda dig ialla fall i ditt eget hem?

Min man fick så tuffa behandlingar att det omöjligt gick att arbeta. Den lilla kraft han hade lade han på våra barn som var små. Vi fick andra typer av kommentarer. Folk jämförde min 35-åriga man, pappa till tre barn under åtta år men sin egen 70-åriga pappa som också var sjuk. Vissa låtsades inte se oss och en sa att om min man dog så kunde jag trösta mig med att himlen fick en vacker ängel.
Men många, många var jättefina och jag hoppas av hela mitt hjärta att du har såna runt dig också.

Jag beklagar din mans och din situation. Det måste varit otroligt tufft. Hur mår han idag? (om du vill berätta)

Hm, ja... det är ju det. Jag får höra hur allas åldriga familjemedlemmar haft/fått det under och efter behandlingen. Inte det att det inte är intressant, men det är skillnad när man är mellan 40-50 år eller om man är 73 +.

Jag är rädd för behandlingar som gör att den lilla kraft jag har, kommer att läggas endast på barnen. Jag förstår dock självklart din mans prioriteringar. Hamnar man där, så gör man det man måste och det som är mest angeläget. Något annat vore så klart helt absurt.

Än så länge är jag oroligt (inte lyckligt) ovetande om vad som väntar. Det hjälper förstås inte att oroa sig, men det gnager. Jag har läst på om peruker och fått koll på att de kostar skjortan, jag har läst om strålning och hur effektiv och "mild" den kan vara, men också hur den fördärvat någons lungfunktion. Cellgifter verkar vara ett kapitel för sig, vissa mår förhållandevis bra, andra upplever mer eller mindre trauma.

Så, där är jag nu... Det känns som om jag bara vill "glömma allt" och tycka att det räcker så här. Bröstet är borta, end of discussion. Jag vill inte ha några behandlingar, men jag vill inte bli riktigt sjuk heller.

Men det är ju inte så bra, om cancern får ny kraft och sprider sig, så klart. Nej, det här är verkligen en icke önskvärd situation.

 

[prinsessfeminist]

Jag har en massa tankar men hinner inte skriva nu - sitter på förbundsårsmöte.

Din kropp och din reaktion är DIN. Den behöver inte behaga nån annan.

Återkommer.

Tack. Ingen stress. Du har redan lovat att vara där på pm, om jag vill. Jag är väldigt tacksam för det.
Nu har det ju gått några veckor sedan cancerbeskedet undslapp mig i en annan allmän tråd.

 

[lil-sis]

Jag beklagar din mans och din situation. Det måste varit otroligt tufft. Hur mår han idag? (om du vill berätta)

Hm, ja... det är ju det. Jag får höra hur allas åldriga familjemedlemmar haft/fått det under och efter behandlingen. Inte det att det inte är intressant, men det är skillnad när man är mellan 40-50 år eller om man är 73 +.

Jag är rädd för behandlingar som gör att den lilla kraft jag har, kommer att läggas endast på barnen. Jag förstår dock självklart din mans prioriteringar. Hamnar man där, så gör man det man måste och det som är mest angeläget. Något annat vore så klart helt absurt.

Än så länge är jag oroligt (inte lyckligt) ovetande om vad som väntar. Det hjälper förstås inte att oroa sig, men det gnager. Jag har läst på om peruker och fått koll på att de kostar skjortan, jag har läst om strålning och hur effektiv och "mild" den kan vara, men också hur den fördärvat någons lungfunktion. Cellgifter verkar vara ett kapitel för sig, vissa mår förhållandevis bra, andra upplever mer eller mindre trauma.

Så, där är jag nu... Det känns som om jag bara vill "glömma allt" och tycka att det räcker så här. Bröstet är borta, end of discussion. Jag vill inte ha några behandlingar, men jag vill inte bli riktigt sjuk heller.

Men det är ju inte så bra, om cancern får ny kraft och sprider sig, så klart. Nej, det här är verkligen en icke önskvärd situation.

Mamma fick prova ut en peruk på landstingets bekostnad men det kanske är olika som vanligt :/ Hon använde den inte särskilt mycket sedan ändå.

Jag hoppas att du får det så lindrigt det går med behandling och inga återfall!

Min mormor har cancer också men hon är 80+ och det är iaf för mig en helt annan femma, faktiskt.

 

[vallhund]

Jag blev mest störd av alla som tvunget måste dela med sig av historier av alla de känt som haft cancer o dött. Mitt ex tog hand om mig o hunden mellan o efter operationerna. Först livmodern o sedan äggstockarna.

 

[tanten]

Först vill jag bara uttrycka att jag är oerhört ledsen för din skull. Det är en fruktansvärd sjukdom med många ansikten. .

Detta är inte riktat bara till dig - och absolut inte mot dig - @fejt men jag citerar dig eftersom det är du som skrivit det.

Jag reagerade på beskrivningen "fruktansvärd sjukdom". Det är en alldeles för svepande formulering för att vara riktigt sann.

Det finns förfärlig cancer och det finns cancer som är möjlig att leva med och det fins cancer som går att bota. All cancer är inte "förfärlig".
Visst - det är ingen rolig sjukdom men ordet förfärlig är lite för starkt för min smak.
Det finns inte heller en sorts cancer - enbart bröstcancer är ett par dussin olika sjukdomar.

När jag hade cancer och när jag behandlades sa alldeles för många -så FÖRFÄRLIGT!
- istället för att fråga hur jag mådde, och hur jag hade det.

Går man runt och tänker att man drabbats av en FÖRFÄRLIG sjukdom mår man sannolikt sämre än om man konstaterar att jag har cancerformen X och det här är mina förutsättningar. Den somär hjärtsjuk och verkligen i livsfara får sällan det slängt mot sig att hjärtproblem är FÖRFÄRLIGT:

Jag hade vänner som sa att jag nog inte fattat vad jag gått igenom.
Johodå. Det fattade jag visst. Men jag motsvarade inte deras förväntningar om hur jag borde bete mig.

 

[Petruska]

Detta är inte riktat bara till dig - och absolut inte mot dig - @fejt men jag citerar dig eftersom det är du som skrivit det.

Jag reagerade på beskrivningen "fruktansvärd sjukdom". Det är en alldeles för svepande formulering för att vara riktigt sann.

Det finns förfärlig cancer och det finns cancer som är möjlig att leva med och det fins cancer som går att bota. All cancer är inte "förfärlig".
Visst - det är ingen rolig sjukdom men ordet förfärlig är lite för starkt för min smak.
Det finns inte heller en sorts cancer - enbart bröstcancer är ett par dussin olika sjukdomar.

När jag hade cancer och när jag behandlades sa alldeles för många -så FÖRFÄRLIGT!
- istället för att fråga hur jag mådde, och hur jag hade det.

Går man runt och tänker att man drabbats av en FÖRFÄRLIG sjukdom mår man sannolikt sämre än om man konstaterar att jag har cancerformen X och det här är mina förutsättningar. Den somär hjärtsjuk och verkligen i livsfara får sällan det slängt mot sig att hjärtproblem är FÖRFÄRLIGT:

Jag hade vänner som sa att jag nog inte fattat vad jag gått igenom.
Johodå. Det fattade jag visst. Men jag motsvarade inte deras förväntningar om hur jag borde bete mig.

Utifrån anhörigperspektiv, tänker jag ungefär som du, tror jag.

Det där "cancer är en FÖRFÄRLIG sjukdom", ser jag som ett av de många uttryck för hur blotta ordet cancer väcker människors ångest. Uppenbarligen har ju många extremt mycket ångest just kring cancer.

Som du påpekar finns det ju åtskilliga andra minst lika allvarliga sjukdomar, där man ser mycket mindre av den där ångesten. Jag tror att det vore bra om vi liksom kollektivt, i samhället, i kulturen, kunde lära oss att vara lite mindre ångestladdade i relation till åtminstone ordet cancer.

 

[Roheryn]

Min mamma fick en kronisk form av leukemi när hon var 55. Och om ordet "cancer" väcker många känslor hos människor, så är kanske "leukemi" ännu värre, eller minst lika illa... Mamma var högst medveten om detta, och valde därför helt sonika att inte berätta. Närmaste familjen visste såklart, jag var dessutom till viss del mammas "säkerhetsventil" som hon pratade med om provsvar som gick i fel riktning, oro för hur sjukdomen skulle utvecklas, känslor kring andra människors reaktioner osv. Men de flesta av mammas vänner, bekanta, arbetskamrater visste INTE, vilket mamma tyckte var skönt - "då daltar de inte med mig, utan behandlar mig som vanligt" var hennes kommentar till det hela. Och hon fortsatte sitt liv som vanligt, på sitt eget sätt. Hon fortsatte rida, promenerade med hunden varje dag, fortsatte jobba, vägrade vara sjuk... Och jag skulle aldrig ha drömt om att ifrågasätta detta! Självklart var det tufft att vara anhörig, och också tufft att bära det till stora delar ensam (eftersom så få visste om att mamma var sjuk), men aldrig att jag skulle lagt min oro på henne - den fick jag ju liksom hantera själv!!

Efter att mamma gick bort, så var många vänner och släktingar ARGA på mamma - varför hade hon inte berättat, varför hade hon inte gett dem en chans att "ta hand om" henne...? Jo, för att det var just omhändertagen hon inte ville bli!!! Detta fick mig bara att inse i ännu högre grad att mamma gjorde helt rätt - hon utgick från vad hon själv behövde (dvs bli behandlad som och leva som vanligt) och agerade utifrån detta!

 

[fejt]

Detta är inte riktat bara till dig - och absolut inte mot dig - @fejt men jag citerar dig eftersom det är du som skrivit det.

Jag reagerade på beskrivningen "fruktansvärd sjukdom". Det är en alldeles för svepande formulering för att vara riktigt sann.

Det finns förfärlig cancer och det finns cancer som är möjlig att leva med och det fins cancer som går att bota. All cancer är inte "förfärlig".
Visst - det är ingen rolig sjukdom men ordet förfärlig är lite för starkt för min smak.
Det finns inte heller en sorts cancer - enbart bröstcancer är ett par dussin olika sjukdomar.

När jag hade cancer och när jag behandlades sa alldeles för många -så FÖRFÄRLIGT!
- istället för att fråga hur jag mådde, och hur jag hade det.

Går man runt och tänker att man drabbats av en FÖRFÄRLIG sjukdom mår man sannolikt sämre än om man konstaterar att jag har cancerformen X och det här är mina förutsättningar. Den somär hjärtsjuk och verkligen i livsfara får sällan det slängt mot sig att hjärtproblem är FÖRFÄRLIGT:

Jag hade vänner som sa att jag nog inte fattat vad jag gått igenom.
Johodå. Det fattade jag visst. Men jag motsvarade inte deras förväntningar om hur jag borde bete mig.

Jag håller med dig till hundra procent. Cancer är inte längre en dödsdom och alla behandlingar är inte så plågsamma. Att använda ord som "fruktansvärd" förstärker och generaliserar.
Jag utgick ifrån mig själv och de cancersjukdomar som två av mina allra närmast anhöriga drabbats av. Att inte utgå ifrån sig själv var ju själva essensen av ts första inlägg och ändå gjorde jag det. Håhåjaja...man lär så länge man lever. Förhoppningsvis.

 

[fejt]

Jag beklagar din mans och din situation. Det måste varit otroligt tufft. Hur mår han idag? (om du vill berätta)

Hm, ja... det är ju det. Jag får höra hur allas åldriga familjemedlemmar haft/fått det under och efter behandlingen. Inte det att det inte är intressant, men det är skillnad när man är mellan 40-50 år eller om man är 73 +.

Jag är rädd för behandlingar som gör att den lilla kraft jag har, kommer att läggas endast på barnen. Jag förstår dock självklart din mans prioriteringar. Hamnar man där, så gör man det man måste och det som är mest angeläget. Något annat vore så klart helt absurt.

Än så länge är jag oroligt (inte lyckligt) ovetande om vad som väntar. Det hjälper förstås inte att oroa sig, men det gnager. Jag har läst på om peruker och fått koll på att de kostar skjortan, jag har läst om strålning och hur effektiv och "mild" den kan vara, men också hur den fördärvat någons lungfunktion. Cellgifter verkar vara ett kapitel för sig, vissa mår förhållandevis bra, andra upplever mer eller mindre trauma.

Så, där är jag nu... Det känns som om jag bara vill "glömma allt" och tycka att det räcker så här. Bröstet är borta, end of discussion. Jag vill inte ha några behandlingar, men jag vill inte bli riktigt sjuk heller.

Men det är ju inte så bra, om cancern får ny kraft och sprider sig, så klart. Nej, det här är verkligen en icke önskvärd situation.

Jag kan inte fatta varför jag drog in min man i din tråd. Han är friskförklarad och mår toppen.
På hundpromenad idag tänkte jag på hur jag formulerat mig så att det låter som om jag försöker bräcka. Precis det jag själv kände att jag mådde dåligt av. Eller inte bräcka men genom att jämföra försöka visa att man förstår för att man har varit med om "samma" sak. Vilket man inte har. Det borde jag ju veta, kan man tycka. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min okänslighet.

Jag har en bekant som också drabbades av bröstcancer och opererade bort det ena bröstet. Precis som du ville hon vara på jobbet och var det i stort sett under hela den tid det tog för henne att bli frisk. Hon bemöttes på samma sätt som du beskriver. Andra trodde sig veta bättre hur hon skulle handskas med sin egen situation. Hon är frisk i dag och visste naturligtvis bäst själv! Precis som du.

 

[prinsessfeminist]

Jag blev mest störd av alla som tvunget måste dela med sig av historier av alla de känt som haft cancer o dött. Mitt ex tog hand om mig o hunden mellan o efter operationerna. Först livmodern o sedan äggstockarna.

Ja, det har jag också upplevt. En ganska nära vän som sade: "ah, cancer, så jävligt. En i min bekantskapskrets fick det i levern och, nej, hon dog sedan... En annan, men hon var nog några år äldre än dig, hon dog också efter tuffa behandlingar."

Till denna vän, som OFTA är klumpig, sade jag: "tack för icke-nödvändig information. Dina historier handlar om personer som fått annan typ av cancer och bröstcancerprognoser är ofta mycket goda. Du har inte precis gjort min dag med din berättelse."

Men åh, sade vännen - jag pratade ju inte om DIG! Du klarar nog det här, skall du se.

Nog.....

hmmppfftttt.....

 

[prinsessfeminist]

Jag kan inte fatta varför jag drog in min man i din tråd. Han är friskförklarad och mår toppen.
På hundpromenad idag tänkte jag på hur jag formulerat mig så att det låter som om jag försöker bräcka. Precis det jag själv kände att jag mådde dåligt av. Eller inte bräcka men genom att jämföra försöka visa att man förstår för att man har varit med om "samma" sak. Vilket man inte har. Det borde jag ju veta, kan man tycka. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min okänslighet.

Jag har en bekant som också drabbades av bröstcancer och opererade bort det ena bröstet. Precis som du ville hon vara på jobbet och var det i stort sett under hela den tid det tog för henne att bli frisk. Hon bemöttes på samma sätt som du beskriver. Andra trodde sig veta bättre hur hon skulle handskas med sin egen situation. Hon är frisk i dag och visste naturligtvis bäst själv! Precis som du.

Fast det är ju så vi gör, refererar till erfarenheter. Jag menar, samtal vore konstiga om vi inte på något sätt bidrog till sammanhang. Hur skulle det se ut???

Din man ligger dessutom mer i linje med den livssituation jag befinner mig i, med ansvar för familj och barn etc.

 

[Snurrfian]

Ja, det har jag också upplevt. En ganska nära vän som sade: "ah, cancer, så jävligt. En i min bekantskapskrets fick det i levern och, nej, hon dog sedan... En annan, men hon var nog några år äldre än dig, hon dog också efter tuffa behandlingar."

Till denna vän, som OFTA är klumpig, sade jag: "tack för icke-nödvändig information. Dina historier handlar om personer som fått annan typ av cancer och bröstcancerprognoser är ofta mycket goda. Du har inte precis gjort min dag med din berättelse."

Men åh, sade vännen - jag pratade ju inte om DIG! Du klarar nog det här, skall du se.

Nog.....

hmmppfftttt.....

Det finns alltid såna där muntergökar... När jag fick min cancerdiagnos, lymfom, så var det en som frågan hur länge jag hade kvar att leva? Jag konstatera att läkarna verkade rätt övertygade om att de skulle kunna bota mig så jag tror inte att det är någon fara för mitt liv i det här läget. När jag sedan glad och lycklig fick beskedet att jag var friskförklarad så frågade samma människa när de trodde att jag skulle få återfall, skulle jag få hela sommaren frisk eller? Jag har skurit kontakten med den bekanta, hälsar när vi möts men ser till att det inte finns möjlighet till några längre samtal. Jag måste vara en besvikelse eftersom jag fortfarande flera år senare inte har fått något återfall.

Jag har som jag har sagt tidigare ingen erfarenhet av bröstcancer, men av annan form av cancer, och det enda rätta sättet att känna är dina egna känslor. Alla är vi olika i hur vi reagerar och hur vi vill hantera, för mig blev det chockartat och jag behövde stänga in mig lite i början för bearbeta. Men sen var jag sällan ledsen, sjukt trött blev jag men jag fick rätt tuffa cellgiftsbehandlingar som slog ut mig, men istället fick jag ingen strålning. Jag pratade med en som fick cellgiftsbehandling för bröstcancer när jag var inne då vet jag, vi hade samma tider, men hon jobbade under tiden och mådde rätt bra. Hon jobbade på sjukhuset så hon tog bara ledigt den tiden hon fick cellgifterna och gick sen tillbaka till jobbet.

 

[Hyacinth]

Min far fick prostatacancer för några år sedan. Han klarade sig med enbart operation och slapp strålning.
Han går på återbesök men annars är han helt återställd vad jag vet och han jobbade i princip hela tiden. Det gick väldigt fort allting, men det var ingen traumatisk upplevelse för oss anhöriga.
Hoppas det går bra för dig!

 

[prinsessfeminist]

UPPDATERING

Idag, mina vänner, har jag fått besked om att cancern var av en mer lättbehandlad sort. Nu väntar hormonmedicin i fem år och i övrigt är jag cancerfri och friskförklarad.

Det känns som om jag haft en sagolik tur, som om jag vunnit på lotteri och jag är sååå tacksam att det fick den här utgången. Nu går livet vidare!

 

[Philosophia]

UPPDATERING

Idag, mina vänner, har jag fått besked om att cancern var av en mer lättbehandlad sort. Nu väntar hormonmedicin i fem år och i övrigt är jag cancerfri och friskförklarad.

Det känns som om jag haft en sagolik tur, som om jag vunnit på lotteri och jag är sååå tacksam att det fick den här utgången. Nu går livet vidare!

Vad underbart att höra!

 

[TinyWiny]

UPPDATERING

Idag, mina vänner, har jag fått besked om att cancern var av en mer lättbehandlad sort. Nu väntar hormonmedicin i fem år och i övrigt är jag cancerfri och friskförklarad.

Det känns som om jag haft en sagolik tur, som om jag vunnit på lotteri och jag är sååå tacksam att det fick den här utgången. Nu går livet vidare!

Härligt