Cancer - erfarenhetsfråga -anhöriga - vänner - drabbade

[Petruska]

Jag tänkte lite till på det där med ALLA ANDRAS reaktioner och det i tråden återkommande svaret att du ska tänka på DIG.

Jag är nog lite inne på att det är en gemensam sak, också, när någon är sjuk och folk är oroliga. När min anhöriga var sjuk (iofs en jobbigare cancerform än vad bröstcancer brukar vara), så hamnade vi nog i en sorts gemensam fråga om "hur sjutton gör vi nu?". Svaret infann sig sedan tämligen omgående, samtidigt hos (nästan) alla berörda: "vi gör som vanligt, så långt det är möjligt". Sedan ägnade vi flera år åt att skapa vanlighet åt och med varandra.

Jag måste säga att vanligheten är underskattad och att vanlighet nog är bland det bästa man kan göra för varandra.

 

[prinsessfeminist]

Jadu, det är väl typiskt kvinnligt att tänka på andra i den situationen. Jag hoppas du sätter dig själv först nu och håller tummarna för att allt går så bra som det bara kan för dig. Jag läste något klokt häromdagen, hör och häpna en krönika i expressen. Den gick ut på att folk kring den som drabbas av något måste stödja sig på någon annan är just den drabbade. De får alltså ta hand om sig själva, ge dem bara den info som underlättar för dig själv. Här är krönikan.

Tack för krönikan!
Jag skall försöka tänka på mig själv och göra som jag vill.

 

[prinsessfeminist]

Jag måste säga att vanligheten är underskattad och att vanlighet nog är bland det bästa man kan göra för varandra.

Tänkvärt!!!

 

[Raderad medlem 94602]

Tack för tillfriskningsönskande! Jag räcker upp handen och säger "jag med!" - jag vill bli friskförklarad helst igår!

Jag förstår att du oroades för din mamma och jag vet, handen på hjärtat, att jag kanske skulle varit lika "jobbig" själv. Men det känns lite som när man säger: "åh vad du är stark, som gått igenom XX", till någon som haft umbäranden och en jobbig sits.

Det är ju inte särskilt starkt att gå igenom det man måste gå igenom; för vad är alternativet? Jag tänker på exempelvis ensamma föräldrar med små barn, dålig ekonomi, sjukdom , förlust av anhörig - eller vad det nu kan vara. Det är ju inte starkt att genomleva, det är snarare ett måste, som man gjort.

Förstår dig. Man har ju inget val alls. Men du ska inte behöva ta hänsyn till andra än dig själv om du inte vill. Unna dig att äga din situation och låt andra äga sin.

 

[Monstermom]

Tack för input! Ja, det är ju bara det att jag inte känner mig "sjuk". Jag känner mig lika frisk som innan. Det är abstrakt och smått surrealistiskt att vara "sjuk" och bli bemött som sjuk.

Ja, jag uttryckte mig nog slarvigt. Jag menade att du är sjuk i betydelsen att det din omgivning reagerar på är ditt - de ser det uppenbarligen som att du är sjuk, därför valde jag att påpeka att det ju är du som faktiskt är det men det blir ju bakvänt ser jag nu. Drabbad hade nog varit ett bättre ord.

(Sen tycker jag väl inte egentligen att "andra har det värre" är en helt konstruktiv värdering att göra. Men det är ju ur min synvinkel, och jag tycker som sagt inte att man ska hålla på och lägga sådant på andra. )

 

[prinsessfeminist]

Ja, jag uttryckte mig nog slarvigt. Jag menade att du är sjuk i betydelsen att det din omgivning reagerar på är ditt - de ser det uppenbarligen som att du är sjuk, därför valde jag att påpeka att det ju är du som faktiskt är det men det blir ju bakvänt ser jag nu. Drabbad hade nog varit ett bättre ord.

(Sen tycker jag väl inte egentligen att "andra har det värre" är en helt konstruktiv värdering att göra. Men det är ju ur min synvinkel, och jag tycker som sagt inte att man ska hålla på och lägga sådant på andra. )

Jag menade inte att du skrev fel som skrev "sjuk". Cancer är ju en sjukdom, så man är väl sjuk i den? (misstänker jag?) Det är bara det att för mig som har turen att sällan vara sjuk, så innebär "sjuk" att jag har feber, är sängliggandes och hostar och fräser.

Vad gäller min stackars kollega, så har du helt rätt. Varför ens jämföra? Men det är kanske en tröst för mig, just nu, att liksom minska ned lite på dramatiken kring min "sjuka" eftersom det är så lätt att se att någon med kryckor, minsann, har ONT!

Löjligt, jag vet.

 

[aprilmaj]

Hur skall man bemöta alla andra i detta?

Jag tycker att du ska tänka på dig. Det verkar som att du är ganska klar över hur du vill ha det just nu. Går det att förmedla det till personerna runt dig? Det kan ju som bonus få den effekten att de blir lugnare när de vet vad de kan göra.

 

[LittleJohn]

Jag är anhörig, tyvärr är min pappa drabbad av en cancer.
Och det är tungt, otroligt tungt att vara anhörig. Lite extra kanske för att vi vet att min pappas sjukdom inte kan få ett lyckligt slut. Men samtidigt försöker jag tänka, den dagen den sorgen. Och fram tills dess kommer jag behandla min pappa precis som vanligt. Jag är väl medveten om hans försämrade hälsa, och vet att han inte klarat allt, men låter honom som vuxen människa göra den bedömningen själv. Detta är något jag märkt att andra har svårare att göra.. det är ett fruktansvärt daltande " Orkar du? Hur mår du? Ska du verkligen? Du borde vila mer! Säkert att du inte ska sova en stund? " osv stup i kvarten. Något jag märker retar gallfeber på min pappa, visst han är sjuk men han är fortfarande en vuxen man med förståndet i behåll.

Så efter min "erfarenhet" som anhörig säger jag: Säg ifrån på skarpen, klargör hur DU vill ha det. Du måste trots allt lägga fokus på dig själv, det är du som är sjuk och det är du som ska bli frisk. Och det gör du bäst genom att gå den väg du vill gå.
Det finns bra samtalshjälp för anhöriga på sjukhuset om dem känner behovet.

 

[95johsv]

Jag har en bekant med cancer, sista behandlingen skedde nyss. Det har varit väldigt jobbigt hela tiden pga problem med vården samt infektioner.

Trots allt det strul som varit och jag fick tom åka upp och riva i vården pga alla problemen tycker jag att det är nu det jobbiga kommit. Väntan, är den frisk? Fick de allt?

Samt, denne ser ut som den är döende. Och det gör det jobbigt för mig eftersom den ändå är så mycket piggare i tanken och energin. Ska man berätta, ska man fråga etc? Jag väljer dock att ignorera utan pratar på och då låter den andre säga ifrån när den inte orkar. Jag har blivit ombedd att inte ringa tex. Därför smsar vi mest och den ringer när den vill.

Känner du att du orkar kör på. En sak som jag ev tror kan hjälpa de runt dig är att du förklarar att du vill jobba och väljer att göra det. Och du åker hem när du känner att du behöver, inte att de tycker det. Efter det kanske det kan släppa lite?

 

[Björk]

Det är väl det här att jag "förväntas" göra något som uppenbarligen inte är min reaktion som stör mig mest.

Det känns som om jag indirekt anklagas för att inte vara mänsklig. Man får helt enkelt inte vara "som vanligt" (mer eller mindre).

Häromdagen åkte jag hem tidigare från jobbet för det kändes jobbigt att folk undrade om jag inte "borde vila".

Jag har haft en arbetskamrat som fick just bröstcancer och reagerade ungefär som du beskriver din reaktion. Hon berättade på jobbet och sa sen bara att "det ska bort". Under strålningsbehandling jobbade hon halvtid och hon opererade bort en tårtbit.

Jag och kollegan kunde sinsemellan fundera över om det verkligen KÄNDES så enkelt för henne som det verkade. Men ALDRIG I livet att jag skulle IFRÅGASÄTTA hennes reaktion och antyda att den borde vara annorlunda. Vi stod (och står) hyfsat nära varandra och någon gång frågade jag om hur hon mådde rent psykiskt, men hon sa att hon kände sig helt okej. Och då får man ju helt enkelt lita på det!

Jag tycker det är väldigt osympatiskt av människor att ifrågasätta någon annans reaktion, vare sig det gäller t ex en cancerdiagnos, sorgereaktionen efter en nära anhörig eller något annat.

Jag tycker du ska tänka som flera här säger: du ska vara du och ha den reaktion DU har. Du kanske ibland får lov att hantera det genom att "markera" när andra trampar in och tycker saker de inte har rätt att ha någon åsikt om.

 

[Amha]

Jag och min mamma har diskuterat detta massor sista tiden. Det vi har kommit fram till är att det är svårt att veta hur man ska reagera.

Min pappa var sjuk under några perioder och dog senare. De pratade en del om det där. Anhöriga längre bort så att säga beordrade min mamma att göra massa saker trots att hon hade uppgiften att samtidigt ta hans om mig och syskonen. När pappa (och senare lillasyster) dog kom en annan typ av gränsöverskridande.

Idag har jag en åkomma. Jag upplever mig inte sjuk men jag har en åkomma som låter illa och skitfarligt. Folk har svårt att hålla sig borta. Det finns någon som lägger sin oro på mig trots att läkarna säger att det inte är några bekymmer med detta. Mitt svar på detta är att faktiskt bli irriterad. Jag avskyr sånt där och svarar med att bli grinig. Jag gjorde till och med klart för min sambo innan vi visste något om åkomman att han måste, utåt sett, tro att det kommer att gå bra för att jag behöver det. Jag kan inte stå ensam och säga "jag grejar det här, det är inga bekymmer!" när den som är närmast går runt och nojar och tror att jag ska dö bara för att åkomman låter illa.

Det mamma kom fram till var att hon absolut inte skulle göra som min farmor och vara involverad i hela svängen med vård etc om jag inte själv bjuder in till det. Däremot är det enormt svårt att förklara för andra hur illa det är att de beter sig på ett visst sätt när de försöker att bry sig om. Jag upplever att de lägger sig i. Bara en sån sak som att trycka på en tjänster vi inte vill ha för att vi behöver vila, enligt dem. Det är jättegulligt men det är inte okej för mig vilket jag hela tiden försökt vara tydlig med.

Det verkar väldigt viktigt att hela tiden upprepa "jag säger till om jag behöver hjälp/vill prata/whatever". Upprepa, upprepa, upprepa. Jag väljer att bli grinigare för varje gång jag måste upprepa. Sätt dig själv först, säg ifrån när folk försöker lägga sig i hur du lever ditt liv. Gör saker du blir glad av, det är så man tar hand om sig själv. Jag upplever genom dina inlägg att det verkar viktigt för dig att inte låta sjukdomen styra ditt liv, gör klart det för de runt dig också. Säg att du säger till om du vill prata om ditt medicinska tillstånd och att du föredrar att prata om annat annars om det är så du vill ha det. Håller tummarna för bra besked!

 

[prinsessfeminist]

Jag har haft en arbetskamrat som fick just bröstcancer och reagerade ungefär som du beskriver din reaktion. Hon berättade på jobbet och sa sen bara att "det ska bort". Under strålningsbehandling jobbade hon halvtid och hon opererade bort en tårtbit.

Jag och kollegan kunde sinsemellan fundera över om det verkligen KÄNDES så enkelt för henne som det verkade. Men ALDRIG I livet att jag skulle IFRÅGASÄTTA hennes reaktion och antyda att den borde vara annorlunda. Vi stod (och står) hyfsat nära varandra och någon gång frågade jag om hur hon mådde rent psykiskt, men hon sa att hon kände sig helt okej. Och då får man ju helt enkelt lita på det!

Jag tycker det är väldigt osympatiskt av människor att ifrågasätta någon annans reaktion, vare sig det gäller t ex en cancerdiagnos, sorgereaktionen efter en nära anhörig eller något annat.

Jag tycker du ska tänka som flera här säger: du ska vara du och ha den reaktion DU har. Du kanske ibland får lov att hantera det genom att "markera" när andra trampar in och tycker saker de inte har rätt att ha någon åsikt om.

För mig känns det ganska enkelt. Nu är dessutom bröstet borta, och cancertumörerna också.

Men du har rätt; ifrågasätta och fråga/undra är två olika saker. Jag har nog i ärlighetens namn inte stött på något större ifrågasättande, men undran/frågan har varit tillräcklig för att jag känner mig... ja, udda?

Men sedan har jag kollegor på jobbet som självklart sade: "Jaha, klart du är här. Jobbet är ditt intresse och nu är det säkert en snuttefilt, dessutom. Skönt att du är med oss!"

 

[Vallmo]

Säger som alla andra, du har rätt till att reagera och hantera situationen på ditt sätt.
Jag kan ju tycka att det är något väldigt positivt och sunt i att du faktiskt bejakar det friska i dig.
Trots allt så är ju det väldigt mycket mer än ditt "sjuka" bröst.
Låt ingen uppfostra dig och tala om för dig vad som är rätt sätt att vara på.
Det finns faktiskt inget som är rätt eller fel i sådana sammanhang.
Om det är viktigt för dig att fortsätta leva som du gjort innan så ska du också göra det.
Dina anhöriga får söka stöd på annat håll.
Du ska inte behöva trösta dom. Dom ska däremot trösta dig om du skulle behöva det.

 

[prinsessfeminist]

Jag har en bekant med cancer, sista behandlingen skedde nyss. Det har varit väldigt jobbigt hela tiden pga problem med vården samt infektioner.

Trots allt det strul som varit och jag fick tom åka upp och riva i vården pga alla problemen tycker jag att det är nu det jobbiga kommit. Väntan, är den frisk? Fick de allt?

Samt, denne ser ut som den är döende. Och det gör det jobbigt för mig eftersom den ändå är så mycket piggare i tanken och energin. Ska man berätta, ska man fråga etc? Jag väljer dock att ignorera utan pratar på och då låter den andre säga ifrån när den inte orkar. Jag har blivit ombedd att inte ringa tex. Därför smsar vi mest och den ringer när den vill.

Känner du att du orkar kör på. En sak som jag ev tror kan hjälpa de runt dig är att du förklarar att du vill jobba och väljer att göra det. Och du åker hem när du känner att du behöver, inte att de tycker det. Efter det kanske det kan släppa lite?

Ledsamt med din vän.

Jag förstår att det är olika och graden av cancer och cancerformer är olika. Nu har jag ännu inte drabbats av några effekter av cancern och då är det lätt att känna sig "frisk", men det ÄR en fruktansvärd sjukdom. Jag har dessutom haft turen att slippa uppleva det på nära håll och jag kan bara föreställa mig den vanmakt man kan känna som vän eller anhörig.

Nu ville läkaren sjukskriva mig i tre veckor, och det sade jag till min chef. Chefen är den förstående sorten, så han sade bara: "du gör som du vill. Jag litar på ditt omdöme. Känner du dig inte i form, så går du bara hem."

Så, officiellt sjukskriver läkaren i tre veckor. Om inga komplikationer tillstöter, förmodar jag. Känner man sig frisk, så avgör man ju själv.

Jag gick med i en grupp på nätet för drabbade kvinnor - och det borde jag inte ha gjort. En del har haft det riktigt eländigt och varit sjukskrivna i mer än ett år.

Då fick jag dåligt samvete för att jag känner mig så obekymrad.

 

[Björk]

För mig känns det ganska enkelt. Nu är dessutom bröstet borta, och cancertumörerna också.

Men du har rätt; ifrågasätta och fråga/undra är två olika saker. Jag har nog i ärlighetens namn inte stött på något större ifrågasättande, men undran/frågan har varit tillräcklig för att jag känner mig... ja, udda?

Men sedan har jag kollegor på jobbet som självklart sade: "Jaha, klart du är här. Jobbet är ditt intresse och nu är det säkert en snuttefilt, dessutom. Skönt att du är med oss!"

Ja, det är väl så... Att det kanske räcker med frågan för att det ska kännas så...
Det är svårt det där; för å ena sidan vill man ju visa att man bryr sig, å andra sidan kan det riskera kännas jobbigt för den som inte ens vill ha frågan.

Och åter andra hade tyckt att det var irriterande att få höra att "jobbet blir en snuttefilt".

Jag har mött en bekant som råkade bli utskälld när hon gick fram till en bekant och beklagade bekantens brors död (brodern hade dött hastigt och ung). Samma person har nu en vän som precis förlorat en son i en olycka. Och hon känner att det är svårt att veta "hur man ska göra" (men drog ändå slutsatsen när vi pratat att hon tänker säga "jag finns här, jag förstår att det är tungt"). Nu är ju död och en bröstcancerdiagnos inte rakt av jämförbart, men....

En annan person jag känner som också fick cancerdiagnos har efter sin behandlingstid pratat om hur vissa personer undvek hen när hen gick på behandling. Men jag (som inte undvek) vet också att personen ifråga kunde låta ganska irriterad om man råkade säga något på "fel sätt" så jag kan ju delvis förstå dem som undvek. Själv tänkte jag att den irriterade reaktionen nog mest berodde på att oron var större än hen själv ville tillstå just då (och jag har fått det bekräftat nu några år senare när vi pratat om det).

Det tyder kanske på att det är svårt för folk omkring att "göra rätt". Jag brukar försöka formulera mig något i stil med att "Jag vill tala om att jag finns här om du behöver/vill prata." Och sen försöka lämna bollen till dem. Många vill ju faktiskt bara att man ska vara som vanligt.

 

[95johsv]

Ledsamt med din vän.

Jag förstår att det är olika och graden av cancer och cancerformer är olika. Nu har jag ännu inte drabbats av några effekter av cancern och då är det lätt att känna sig "frisk", men det ÄR en fruktansvärd sjukdom. Jag har dessutom haft turen att slippa uppleva det på nära håll och jag kan bara föreställa mig den vanmakt man kan känna som vän eller anhörig.

Nu ville läkaren sjukskriva mig i tre veckor, och det sade jag till min chef. Chefen är den förstående sorten, så han sade bara: "du gör som du vill. Jag litar på ditt omdöme. Känner du dig inte i form, så går du bara hem."

Så, officiellt sjukskriver läkaren i tre veckor. Om inga komplikationer tillstöter, förmodar jag. Känner man sig frisk, så avgör man ju själv.

Jag gick med i en grupp på nätet för drabbade kvinnor - och det borde jag inte ha gjort. En del har haft det riktigt eländigt och varit sjukskrivna i mer än ett år.

Då fick jag dåligt samvete för att jag känner mig så obekymrad.

Mycket men inställningen är att denne ska bli frisk. Och det är därför jag inte berättar utseende osv.

Varför vill läkaren sjukskriva dig? Hur resonerade ni? Jag tänker det kan kännas tryggt att veta att man har sjukskrivningen om det ändrar sig och man inte orkar. Men samtidigt behöver man inte ta den om man inte vill.

Underbar chef, och nu kom jag på ett tips till, be chefen berätta för de andra att du vill jobba och du går hem om du inte orkar. Att deras omtänksamhet drar ner dig i något du inte behöver just nu. Så slipper du detta på jobbet iaf.

Ibland är det värsta man kan göra att få höra hur andra har det... Min bekanting fick också bekymmer med det men där var det tvärt om. Denne skulle inte känna efter så mycket. Det blev dock annat ljud när de hittade en del av orsakerna samt lyckades bota infektion. Nu är denne en av de tuffaste på avdelningen.

 

[prinsessfeminist]

Ja, det är väl så... Att det kanske räcker med frågan för att det ska kännas så...
Det är svårt det där; för å ena sidan vill man ju visa att man bryr sig, å andra sidan kan det riskera kännas jobbigt för den som inte ens vill ha frågan.

Och åter andra hade tyckt att det var irriterande att få höra att "jobbet blir en snuttefilt".

Jag har mött en bekant som råkade bli utskälld när hon gick fram till en bekant och beklagade bekantens brors död (brodern hade dött hastigt och ung). Samma person har nu en vän som precis förlorat en son i en olycka. Och hon känner att det är svårt att veta "hur man ska göra" (men drog ändå slutsatsen när vi pratat att hon tänker säga "jag finns här, jag förstår att det är tungt"). Nu är ju död och en bröstcancerdiagnos inte rakt av jämförbart, men....

En annan person jag känner som också fick cancerdiagnos har efter sin behandlingstid pratat om hur vissa personer undvek hen när hen gick på behandling. Men jag (som inte undvek) vet också att personen ifråga kunde låta ganska irriterad om man råkade säga något på "fel sätt" så jag kan ju delvis förstå dem som undvek. Själv tänkte jag att den irriterade reaktionen nog mest berodde på att oron var större än hen själv ville tillstå just då (och jag har fått det bekräftat nu några år senare när vi pratat om det).

Det tyder kanske på att det är svårt för folk omkring att "göra rätt". Jag brukar försöka formulera mig något i stil med att "Jag vill tala om att jag finns här om du behöver/vill prata." Och sen försöka lämna bollen till dem. Många vill ju faktiskt bara att man ska vara som vanligt.

Exaktemente!

Det är så att jag inte ens vet själv vad jag tycker folk borde säga, göra. Sade de ingenting, så hade jag känt mig ignorerad och kanske till och med bortglömd.

Ja, äsch... jag skall med andra ord inte klaga. Jag har människor runt mig som bryr sig och de flesta fattar att jag blir knäpp om jag skulle vara hemma och känna efter hur jag egentligen mår.

Självklart är det ÖKEN att ha fått en sjukdom som denna.

 

[prinsessfeminist]

Mycket men inställningen är att denne ska bli frisk. Och det är därför jag inte berättar utseende osv.

Varför vill läkaren sjukskriva dig? Hur resonerade ni? Jag tänker det kan kännas tryggt att veta att man har sjukskrivningen om det ändrar sig och man inte orkar. Men samtidigt behöver man inte ta den om man inte vill.

Underbar chef, och nu kom jag på ett tips till, be chefen berätta för de andra att du vill jobba och du går hem om du inte orkar. Att deras omtänksamhet drar ner dig i något du inte behöver just nu. Så slipper du detta på jobbet iaf.

Ibland är det värsta man kan göra att få höra hur andra har det... Min bekanting fick också bekymmer med det men där var det tvärt om. Denne skulle inte känna efter så mycket. Det blev dock annat ljud när de hittade en del av orsakerna samt lyckades bota infektion. Nu är denne en av de tuffaste på avdelningen.

Läkaren gav mig sjukskrivningen så att jag kunde utnyttja den om jag ville, typ. Hon menade att det kan kännas bra direkt efter operationen, men man kan få lite ont och mentalt kanske man inte hänger med.

 

[Björk]

Ja, självklart måste det vara öken.

Det låter som att du gillar ditt jobb och utifrån den erfarenhet jag har av kollegor/vänner med cancer så har det nog varit så att just de personerna haft stor nytta av sitt arbete när de fått sin diagnos och även behandling. Jobbet har hjälpt dem att tillfriskna, normalisera tillvaron och kanske inte sitta hemma och fastna i depressiva tankar.
Lycka till fortsättningsvis!

 

[ameo]

Hur upplevde han strålningen? Jag är lite nervös inför strålning/cellgifter och det är kanske det jag oroar mig mest för.

Jag minns faktiskt inte det, det är drygt 13 år och 3 barn sedan...
(plus att han veckopendlade till jobb just då - behandlingen gjordes på bortaplan - och bodde hos sina föräldrar + stannade kvar där över ett par helger, så vi hade mest telefonkontakt)