H
Honeypixie
Hjälp mig! Jag är så arg så jag kokar just nu. Hästjävel!!! Det här blir nog långt, men här är iaf storyn:
Jag köpte min Fjording för två veckor sedan. Under provridningen kändes allt kanon. Hon var i dålig kondition, men ändå mjuk, framåt och i allmänhet helt i min smak. Hon verkade enbart vänlig vid hantering, lyfte på hovarna själv och verkade väldigt social. De jag hade med mig som moraliskt stöd/experthjälp då jag bekantade mig med henne sa att vi såg ut att vara som gjorda för varandra då jag red henne, och tyckte liksom jag att hon var bedårande. Veterinären sa också vid besiktningen att han tyckte att hon var en på alla sätt fin och bra häst.
Sen fick jag hem henne, och redan då jag lastade av henne fick jag känna på hennes styrka, då hon försökte dra iväg från mig. Hon fick bekanta sig med sina nya hästpolare över stängslet på lösdrift första dagen, och nästa dag tänkte jag ta in henne i stallet och pyssla lite med henne. Hon blev förskräckt och slet sig från mig två gånger innan jag lyckades få in henne. Sedan dess har jag långsamt gjort framsteg. Min strategi har varit att aldrig låta henne vinna, utan göra minst ett litet framsteg varje dag, och aldrig lämna henne i frustration.
Det har varit sånt som att få henne att 1) våga lämna hagen, 2) rida ut med de andra hästarna i skogen, 3) rida ut själv etc. Grejen är att det nog bara handlade om nerver för hennes del de första dagarna, resten av tiden har hon uppvisat ren fjordingstyrka, envishet och respektlöshet gentemot människor.
I helgen tog jag henne på NH-kurs, för att hennes olater inte skulle bli permanenta utan att hon skulle se att med mig gäller andra bullar! Hon visade sig vara kursens värsta problemhäst, och vi båda blev helgens stående skämt i alla möjliga sammanhang. Hjärtlig ton, men det kändes hårt att upptäcka vilken tuff uppgift jag tagit på mig då jag köpte henne. Jag hann göra ungefär hälften av kursens alla övningar eftersom min häst var så jävla envis och tjurskallig, och fick ha en person som ägnade sig enbart åt oss båda vid träningspassen.
Första dagen slet hon sig två gånger, brunstig som hon blivit i samband med flytten, och drog till en hage med valacker. Kursen gav ändå resultat. Hon blev alltmer lyhörd, krävde allt mindre signaler innan hon lyssnade och gav mig mer och mer utrymme istället för att ramma mig...
Igår red vi ut på en skogstur, i sällskap av ett annat ekipage. Det gick bara fint, förutom att det visade sig vara grymt sankt och obehagligt att gå för hästarna under en sträcka av stigen vi red på. Där tappade min donna en sko, och jag funderar på om hon har ont (hon haltar inte, men jag ville väga in den faktorn i berättelsen) för idag fick vi verkligen börja om från scratch:
Jag skulle rida ut med henne själv, bara skritta i skogen med tanke på den tappade skon. Hon försökte göra sig omöjlig redan då jag skulle ta in henne från hagen genom att "frysa fast" på stället, och när jag skulle sitta upp blev hon en "bulldozer" igen! Hon skulle prompt vägra att låta mig sitta upp, och jag brottades i en halvtimme med att få henne att backa undan och inte låta henne gå framåt utan att jag gav tillåtelse. Det blev en jävulsk dragkamp, och jag blev bara mer och mer förbannad, då hon utan uppehåll försökte slita sig. Till slut fick jag ta hjälp av ägaren till de andra hästarna, som höll fast henne. Hon blev bara ännu mer uppstressad, och började till och med stegra sig.
Det slutade med att vi ledde henne till gräsplanen framför hagarna, så hon kunde lugna ner sig i närheten av polarna innan jag satt upp en stund.
När jag köpte henne sa dåvarande ägarna att de var glada att hon fick komma till en vuxen ryttare, eftersom hon nog lätt skulle "ta över" om hon fick "en fjortonåring" som ryttare. På frågan om vilka hennes ev dåliga sidor var fick jag svaret att hon kunde bli lite stark och envis, men att det inte var något problem för dem som var vuxna. Jag är inte främmande för att anta utmaningen med starka kallblod, jag valde en Fjording av en anledning. Men såhär ska det inte behöva vara! Jag vill inte att varje dag ska vara en kamp!
Jag har varit konsekvent med NH-övningarna, men hon är verkligen en jävla utmaning, totalt jävla respektlös och ouppfostrad! Vad ska jag göra?
Jag köpte min Fjording för två veckor sedan. Under provridningen kändes allt kanon. Hon var i dålig kondition, men ändå mjuk, framåt och i allmänhet helt i min smak. Hon verkade enbart vänlig vid hantering, lyfte på hovarna själv och verkade väldigt social. De jag hade med mig som moraliskt stöd/experthjälp då jag bekantade mig med henne sa att vi såg ut att vara som gjorda för varandra då jag red henne, och tyckte liksom jag att hon var bedårande. Veterinären sa också vid besiktningen att han tyckte att hon var en på alla sätt fin och bra häst.
Sen fick jag hem henne, och redan då jag lastade av henne fick jag känna på hennes styrka, då hon försökte dra iväg från mig. Hon fick bekanta sig med sina nya hästpolare över stängslet på lösdrift första dagen, och nästa dag tänkte jag ta in henne i stallet och pyssla lite med henne. Hon blev förskräckt och slet sig från mig två gånger innan jag lyckades få in henne. Sedan dess har jag långsamt gjort framsteg. Min strategi har varit att aldrig låta henne vinna, utan göra minst ett litet framsteg varje dag, och aldrig lämna henne i frustration.
Det har varit sånt som att få henne att 1) våga lämna hagen, 2) rida ut med de andra hästarna i skogen, 3) rida ut själv etc. Grejen är att det nog bara handlade om nerver för hennes del de första dagarna, resten av tiden har hon uppvisat ren fjordingstyrka, envishet och respektlöshet gentemot människor.
I helgen tog jag henne på NH-kurs, för att hennes olater inte skulle bli permanenta utan att hon skulle se att med mig gäller andra bullar! Hon visade sig vara kursens värsta problemhäst, och vi båda blev helgens stående skämt i alla möjliga sammanhang. Hjärtlig ton, men det kändes hårt att upptäcka vilken tuff uppgift jag tagit på mig då jag köpte henne. Jag hann göra ungefär hälften av kursens alla övningar eftersom min häst var så jävla envis och tjurskallig, och fick ha en person som ägnade sig enbart åt oss båda vid träningspassen.
Första dagen slet hon sig två gånger, brunstig som hon blivit i samband med flytten, och drog till en hage med valacker. Kursen gav ändå resultat. Hon blev alltmer lyhörd, krävde allt mindre signaler innan hon lyssnade och gav mig mer och mer utrymme istället för att ramma mig...
Igår red vi ut på en skogstur, i sällskap av ett annat ekipage. Det gick bara fint, förutom att det visade sig vara grymt sankt och obehagligt att gå för hästarna under en sträcka av stigen vi red på. Där tappade min donna en sko, och jag funderar på om hon har ont (hon haltar inte, men jag ville väga in den faktorn i berättelsen) för idag fick vi verkligen börja om från scratch:
Jag skulle rida ut med henne själv, bara skritta i skogen med tanke på den tappade skon. Hon försökte göra sig omöjlig redan då jag skulle ta in henne från hagen genom att "frysa fast" på stället, och när jag skulle sitta upp blev hon en "bulldozer" igen! Hon skulle prompt vägra att låta mig sitta upp, och jag brottades i en halvtimme med att få henne att backa undan och inte låta henne gå framåt utan att jag gav tillåtelse. Det blev en jävulsk dragkamp, och jag blev bara mer och mer förbannad, då hon utan uppehåll försökte slita sig. Till slut fick jag ta hjälp av ägaren till de andra hästarna, som höll fast henne. Hon blev bara ännu mer uppstressad, och började till och med stegra sig.
Det slutade med att vi ledde henne till gräsplanen framför hagarna, så hon kunde lugna ner sig i närheten av polarna innan jag satt upp en stund.
När jag köpte henne sa dåvarande ägarna att de var glada att hon fick komma till en vuxen ryttare, eftersom hon nog lätt skulle "ta över" om hon fick "en fjortonåring" som ryttare. På frågan om vilka hennes ev dåliga sidor var fick jag svaret att hon kunde bli lite stark och envis, men att det inte var något problem för dem som var vuxna. Jag är inte främmande för att anta utmaningen med starka kallblod, jag valde en Fjording av en anledning. Men såhär ska det inte behöva vara! Jag vill inte att varje dag ska vara en kamp!
Jag har varit konsekvent med NH-övningarna, men hon är verkligen en jävla utmaning, totalt jävla respektlös och ouppfostrad! Vad ska jag göra?
