Sv: bort skämd tonåring
Nu skriver jag lite utifrån mig själv och hur min mamma hanterade situationen.
Dock gjorde jag en flytt på 100 mil och började ett nytt liv, vilket inte är aktuellt i denna situationen, men bör nämnas nu när jag skriver.
Jag var väldigt strulig under skoltiden, var nästan aldrig i skolan utan satt och tjuvrökte med äldre killar från grannkommunen eller åkte moppe runt stan och hittade på satyg.
Och om jag var i skolan, så var jag fruktansvärt otrevlig mot lärare, och absolut ingen trevlig person att vara runt.
Detta och mycket mycket mer fick min mamma att slita sitt hår, tills en dag när hon stoppade in mig och en väska i bilen och drog iväg.
Arg som ett bi var jag självklart och vägrade prata med henne annat än när jag frågade vart vi skulle.
Den dagen hade min mamma bestämt sig för att vi bannemig skulle få upp våran bra relation som vi haft tidigare och hon skulel få mig att se livet från en annan synvinkel.
Hon tog med mig på minisemester till Danmark, drog med mig på en massa roliga grejer, tittade på mängder av sevärdheter m.m.
Jag var självklart sur och tvär med en arg rynka i pannan, men mamma fortsatte hålla humöret uppe och puschade mig.
Det var då jag insåg vilken härlig mamma jag har.
Jag kan inte förklara vad som hände, men man kan lugnt säga att poletten ramlade ner.
Känner att det är lite svårt att skriva om det på ett bra sätt så att man kan sätta sig in i situationen, men jag hoppas att någon förstår hennes tankesätt iaf.
Jag vill inte påstå att jag var guds barn efter det heller, men jag fick respekt för min familj, och började engagera mig mer i skolan och framförallt så upplevde jag skuldkänslorna av att ha behandlat min mamma så illa, skyllt alla problem på henne, när det egentligen inte allas var hennes fel.
