Hej!
För att gör en lång historia kort... Jag har växt upp med mycket problem i familjen och behandlades på BUP när jag var i tonåren pga depression. Nu i vuxen ålder (jag är strax över 20) har jag tagit ut mina journaler för att försöka bearbeta allt som har hänt.
Vid ett par tillfällen var min mor ensam med min psykolog (då jag vid ett par tillfällen vägrade att gå dit då jag inte hade något förtroende för psykologen), och i journalen så står det svart på vitt att min mor har sagt att hon har slagit mig (tror det står att hon har örfilat mig) och att hon sedan "upplever att jag fick mer respekt för henne" efter det (nja, jag blev bara mer likgiltig inför henne).
Det gör OTROLIGT ont att läsa texten, och allt jag tänker är... Borde inte psykologen ha anmält det? Man får ju inte slå sina barn, och resonemanget att man gör det för att få respekt, är inte det en varningsklocka?
Smärtar i hela kroppen när jag tänker på femtonåriga jag, vilket helvete vi hade hemma och att om den här psykologen hade anmält det hade mina syskon och jag inte varit lika ärrade som vi är idag.
Överväger att ringa till BUP och fråga varför de inte gjorde något, kan man göra det? Jag förstår att det inte går att ändra det förflutna, men vill mest för mitt egen skull få bekräftelse på att det inte får gå till så.
Tacksam för all feedback!
Ja det här med BUP är svårt. Jag har dålig erfarenhet av denna inrättning i min stad men får andra hållet, som förälder. Jag sökte hjälp för mitt barn (16 år) vid ett tillfälle. Jag var desperat och hen gick efter mycket övertalning med på att följa med dit för samtal. Hen absolut tvärvägrade om jag inte lovade på heder och samvete att hen INTE skulle stanna där utan följa med hem. Det första som händer är att vi blir separerade och blir satta att prata med vars en person. Jag säger UTTRYCKLIGEN till denna person som jag ska prata med att barnet SKA med hem och under inga omständigheter får de ens föreslå att hen stannar. Vi återförs och sitter och väntar. Efter en stund sätts vi tillsammans med "utfrågarna". Vad är det första de säger, tror ni? Helt rätt:
- Vi föreslår att hen stannar här ett tag!
Barnet får panik och har har fullt sjå att lugna det skrikande och gråtande barnet om att jag ALDRIG lämnar hen här. Jag blir vansinnig och frågar om hon som jag pratade med inte fattade vad jag sa. Hon sitter som ett jävla fån och säger ingenting. Det hela slutar med att jag rester mig, tar barnet och går och kommer aldrig tillbaka. En fruktansvärd upplevelse av att inte bli lyssnad på utan bli betraktad som en idiot. Så kände jag mig. Vi fick hjälp på annat håll. Detta är 10 år sedan och "barnet" är nu en vuxen välmående individ.
Vad vill jag säga med detta? Jo, enligt min mening och erfarenhet, även om den är kort, är att de spelar med sina egna regler som man inte fattar. Med tanke på det så undrar jag om du någonsin kommer någon vart med detta och att det istället suger energi från dig som du i stället kan använda att se framåt. Nä, man kan inte ändra vad som skett men du har makten över framtiden. Den är din. Håll dig till de personer som ge energi. Lycka till!