Bollning med tankar och funderingar

[TCJ]

Jag har hunnit bli tjugo år gammal nu och min man är 28. Vi har ett fast och stadigt förhållande och eftersom vi båda är vuxna och inte blir yngre så snurrar ju tankarna om barn i huvudet med jämna mellanrum.
Själv har han 2 barn sedan tidigare förhållande på 2 och 3 år men som bor heltid hos sin mor och som han träffar så ofta han kan (mycket knepig mor och den historien vill jag inte gå in på, inte heller låta den förstöra våra planer och vårat liv). Önskan är ju att vi ska få ha dom iallafall varannan helg..
Jag satt och bollade lite ikväll med tanken på att om jag väntar till jag är i 30års åldern med mitt första barn så kommer jag hunnit bli till åren när den sen är vuxen om man säger så.
Vilket jag fan inte har lust med. Nog för att det kan kännas egoistiskt men jag vill inte vänta och vara 50 år när mitt barn är i min nuvarande ålder och jag då har tio år till innan pension. Jag vill gärna vara i 30års åldern och fortfarande känna att jag har hela livet framför mig och inte tappa för mycket av min "ungdom" och kunna förverkliga mina planer och drömmar med eget företag (häst) och inte dra igång det "för sent" utan när jag fortfarande är ung och fräsch och har tid att utbilda mig och att få företaget att rulla.

Den egna erfarenheten jag har av barn är mina syskonbarn som jag också står väldigt nära och har bra hand om och tycker om att pyssla om och fixa och dola och laga mat och leka med och trösta osvosv ja ni fattar hehe..
Men jag kan också känna mig illa till mods ibland då hjärtklappningen går upp tio gånger i styrka när ett litet spädbarn skriker och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till??
Men kanske känner man så när det inte är ens absoluta egna unge? (syskonbarnen är ju mina men inte mina egna ni förstår hur jag menar?)
Jag känner mig mogen för barn då jag faktiskt får en moderskänsla på något sätt när jag håller i en liten och jag känner på något sätt att jag vill skydda och vårda den . (ah det lät ju helt FEL klart man alltid vill det med små barn... förstå mig rätt.. jag känner den där värmen att det börjar bli dags??)

Samtidigt vill jag inte hasta in i något heller för rädslan för framtiden knackar ju en på axeln ibland även om det bara är nojor? Tänk om jag blir plötsligt ensamstående tänk om barnet har kolik 24/7 tänk om det blir fel på barnet, tänk om tänk om tänk om.
Samtidigt är det väl ett sundhetstecken att man oroar sig lite och att tankarna kommer och går så man får hantera dom och komma fram till lösningar?
Jag tänker utbilda mig till undersköterska och den utbildningen är under 3 terminer för att ha en stadig grund att stå på gällande jobb SPECIELLT eftersom vi knådar lite på eget företag.
Min man jobbar som inringare nu men har iprincip fulla månader och önskan är ju om fast anställning på det jobbet vilket han kommer bli erbjuden den dagen någon annan säger upp sig.
Vi har dessvärre inga andra "vuxna" på mannen sida då hans mor är död och hans far är alkoholiserad, men på min sida finns min far och hans fru, dock ej min mor då hon är borta ur bilden.
Jag har 3 syskon med barn som jag har god kontakt med och han har också en bunt syskon så stöd och sådant finns ju så vi inte ska bli osäkra om frågor dyker upp på vägen osv.

(gud vad jag skriver och skriver men det är så mkt som bubblar i huvudet)

Hur gjorde ni med era barn? Hur mycket planering låg det bakom och hur såg eran livssituation ut? Hur löste ni eran fritid tillexempel ni som är hästmänniskor när bebben kom till världen? (och en jättefånig fråga men jag är så nyfiken på ALLT) hur hanterade ni viktuppgången under grav? Hur kom ni tillbaka till arbetslivet och hur delade ni upp vem som skulle jobba och vem som skulle gå hemma osvosv


Snälla hjärtan vägled en vilsen ungdom! hehehe

 

[NeverEver]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Min mamma var 30 när hon fick mig. Jag har absolut inte lidit av det på ngt sätt. Jag tycker inte hon känns särskilt gammal!!

Jag var 25 när jag blev gravid och 26 när han föddes. Han var absolut inte planerad (men givetvis välkommen och älskad) eftersom jag åt p-piller och inte hade slarvat med dem. Hade jag fått planera hade jag gärna väntat ngt år till. Min sambo blir 30 i år och vi hade varit tillsammans i ca 3 år och vi hade och har ett väldigt stabilt förhållande. Vi har båda fast jobb och jobbar heltid båda två.

Du behöver väl verkligen inte ha ngn åldersnoja! Vad är det som är så bråttom? Det är ju upp till var och en när de väljer att skaffa barn. För mig var det viktigt att jag hade ett fast jobb som jag gillar och kan tänka mig stanna vid.

 

[millus]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Jag fick mitt första barn när jag var 23 år, andra 25 år och tredje när jag var 30! Jag är nu 38 år.

Ålder och mognadsmässigt bästa är nog att få första barnet mellan 25 och 30 år!

När vi fick vårt första barn så hade jag fast jobb som mentalskötare, och min man var anställd på hans pappas lantbruk. Vi hade då varit ihop i tre år och bott ihop i 2,5 år. Men vi var väldigt unga och det hade inte skadat att vänta några år till! Vi hade inga f.d som krånglade i bakgrunden.


Man kan inte tala om för nån annan hur denne skall leva sitt liv, men om jag vore du skulle jag ta undersköterskeutbildningen först och sedan jobba ett tag för att sedan skaffa barn, när ni har en stabilare plattform att stå på. Spädbarnsåren är tuffa!

Hur länge har ni varit ihop? Har ni en god ekonomi, det är otroligt dyrt att ha barn och det tär hårt på förhållandet att ha knapert med pengar.

 

[pernilla_s]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Min äldste blev till av slarv. Jag fyllde 20 två månder efter hans födelse. Jag blev gravid när jag gick sista året på gymnasiet, men studerade extra så att jag gick ut i förväg innan sonen föddes.

Jag hade inte jobb eller bostad, så jag fick ta hjälp av soc, när jag efter många vändor till slut gjorde slut med pappan. Detta var inget jag gjorde i en handvändning utan efter många förnedringar.

När sonen var 3 månader hittade jag en ny kille och efter 1½månad var jag gravid igen... Kondomen sprack och han sprutade inte i mig så vi trodde inte det var någon fara. Sonen föddes en månad innan jag fyllde 21.

Helst hade jag velat utbiladat mig innan och haft jobb. Som föräldraledig får jag ut lite över 4000. Nu har min sambo jobb, men annars hade det blivit tufft.

Förhållandemässigt är det tuft under småbarnsåren. Vi är trötta och barnen är rätt jobbiga vissa perioder och vill inte sova. Så det blir inte så mycket tid till varandra.

Det är jobbigt att ha barn, det är tuffare än vad jag trodde det kunde vara. Jag älskar mina barn och vill inte ha dem ogjorda. De är det bästa som hänt mig, men ibland vill man bara fly efter en dag som bara innehåller skrik.

 

[millus]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Det är jobbigt att ha barn, det är tuffare än vad jag trodde det kunde vara. Jag älskar mina barn och vill inte ha dem ogjorda. De är det bästa som hänt mig, men ibland vill man bara fly efter en dag som bara innehåller skrik.

Jag kan bara instämma, och tonåren är inte heller så jäkla muntra, speciellt inte när man har flera tonåringar samtidigt. Det är lite som att gå tillbaka till småbarnsåren, med vakna nätter och skrikande barn

 

[Mirre]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Vi hade pratat om att skaffa bar n i framtiden men inte direkt planerat något när jag blev gravid. Det var tidigt, precis i början på vårat förhållande men helt klart värt det.

 

[MsSleepalot]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Sonen var allt annat än planerat och jag och pappan ville inte samma. Jag fixade helt enkelt inte en abort då jag faktiskt ville ha barn. Resten gick väl rätt bra och jag hade en lätt graviditet.

Men inget blir ju som man tänkt... Pga seg förlossning blev det akut snitt för mig, och amma kunde jag inte pga platta vårtor så det slutade jag med ganska tidigt. Jag tyckte det var jobbigt med alla känslor och så + att man fick sova så dåligt första tiden. Jag var ju också i princip själv första tiden då pappan jobbade så mycket han kunde då han precis fått reda på han skulle bli varslad...

Jag är glad jag har jobb för jag får inte ut särskilt mkt i månaden. Och hade jag inte haft jobb, hur lite hade jag inte fått då? Det kostar mycket allt man behöver + provar sig fram med barn!

Hästarna sålde jag och det är jag glad över! Hade aldrig orkat/kunnat pga snittet(fick ej bära tungt, röra mig för mkt första tiden)/haft tid. Hunden hade sambon hand om mest, fick inte gå med henne heller pga risk för ryck.

Första tiden för mig är spyor utan dess like, "kolik" ja ont i magen, många sömnlösa nätter och dagar, lite depression i det hela också...
Jag tycker det tagit ca 2 månader att få ordning på det mesta och lärt känna varandra.

Jag gick ner till normalvikten efter 2 månader.

Men ändå ångrar jag INGENTING för det är helt fantastiskt underbart! Helt sjukt vad jag vill göra detta många gånger till

Tänk igenom saken flera gånger! Det är inte bara att gå ut och shoppa, umgås med vännerna, åka hit eller dit ja osv när man har barn. All tid och energi går till barnet.
Men barn är helt underbart! Den som inte tycker det förstår jag mig icke på...

 

[lobell]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Du skriver att du hunnit bli 20 år, som att det är en hög ålder . Du har ju precis blivit vuxen och behöver väl inte ha bråttom?!
Och att du inte vill vara 50 när barnet är i din ålder (20) och att du hellre vill vara runt 30, fast det betyder ju att du skulle skaffat barn när du var runt 10-15 år
Ärligt, jag tycker inte att du ska ha panik. Själv fick jag 2 första när jag var 22 och 24 och de 2 sista när jag var 37 och 38 och jag känner inte att det är nån större skillnad mer än att när jag var yngre så ville jag göra andra saker som jag tyckte att jag missade när jag hade barn, vilket jag inte känner nu.
Jag tror inte i framtiden att de större barnen kan säga att de hade det bättre för att jag var yngre förälder än till de som är små nu.
Kärlek och och engagemang försvinner inte för att man är över 30 utan ibland har man mognat så det t.om blir mer av det.

Har ni dessutom problem med umgänget av din sambos barn så kan det bli lättare om ni reder ut det innan ni skaffar egna. Har själv erfarenhet av vårdnadstvist om sambons barn och det sliter väldigt på förhållandet och tiden med de små.

Om jag var du, skulle jag gå färdig utbildningen och jobba ett tag och sen se hur det ser ut runtomkring. Ett barn behöver föräldrar som har kärlek och trygghet att ge oavsett ålder.

 

[Bebben]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Jag fyllde 20 år, 2 månader innan Sebastian kom. Han blev till helt oplanerat, på noga tagna p-piller. När jag insåg detta faktum, och berättat det för pappan som då var sambo sen ca 1 år tillbaka, så gick jag igenom mina känslor. Visst, jag hade försonats med tanken på barn i framtiden. Men nu? Tankarna snurrade hela tiden. Men till slut så kände jag, att en abort inte var min grej just då. Jag älskade verkligen pappan ifråga, vi bodde ihop etc etc. Det borde gå tänkte jag!

Och ja, det har gått. Men det har varit 2½ mycket tuffa år! Jag är sjuk i mig själv, med min Borderline, sociala fobi, panikångest och allt annat, och på det har jag varit en utmattad småbarnsförälder. Trots att han spenderade sina första 18 mån i livet med att sova minst 12 timmar varje natt, väldigt sällan gråta/gnälla, fungerade med alla människor och var en allmänt lätt kille, så var det jobbigare än jag någonsin kunde föreställa mig faktiskt.
Nu har han sen dess krånglat med sömnen i perioder, och krånglat med maten också. Och nu är jag så trött så att jag bara vill dö...

Men jag älskar honom över allt annat såklart Men hade jag stått i samma situation igen, då hade jag valt abort. Och väntat tills jag blev äldre, med bättre förutsättningar helt enkelt. Både psykiskt och ekonomiskt.

(Justja, viktuppgången under graviditeten var SVÅR. Med massa gamla ätstörningar bakom mig var jag fylld av ångest större delen av tiden, för att jag kände mig så jävla fet. Och då gick jag ändå upp knappa 12,5 kg bara, och hade en mycket liten mage som gick att dölja även som höggravid! Men 9 dagar efter snittet, så hade jag gått ner allt plus lite till.)

 

[jerseyko]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Hur gjorde ni med era barn? Hur mycket planering låg det bakom och hur såg eran livssituation ut?
Jag mådde dåligt av mina p-piller och vi tog det gemensamma beslutet att sluta och använda kondom, bebissug hade jag haft länge. När jag slutade med p-piller var vi 20½ år gamla.
Vi bodde i hus med plats för barn, vi hade båda fast anställning och det fanns ingen anledning att vänta. Vi körde på utan skydd och de fick bli som det blev.

Hur löste ni eran fritid tillexempel ni som är hästmänniskor när bebben kom till världen?
Jag fick väldiga problem med foglossningar, så jag fick tappa ner på ridandet och börja åka häst och kunde inte alls jobba henne från marken, hon gick på bete hela sommaren sen hade jag 2 medryttare som red henne när jag var gravid. Sen när Rasmus föddes så började jag rida henne igen och red henne då medans Rasmus sov i vagnen. När han var 2 månader lånade jag ut henne på foder men hämtade hem henne efter 5 månader, då åkte jag till stallet när pappan kom hem, det var inga problem då jag slutat amma då.

Hur hanterade ni viktuppgången under grav?
Jag har aldrig känt mig så vacker Hade mer än gärna behållt ALLA kg.

Hur kom ni tillbaka till arbetslivet och hur delade ni upp vem som skulle jobba och vem som skulle gå hemma osvosv
Min avdelelning stängdes när Rasmus var ca 8 månader, men eftersom jag var föräldraledig så kunde de inte säga upp mig, och jag kunde inte heller förlänga min tjänstledighet. Så jag var hemma med Rasmus i 1 år.
Hans pappa har tagit ut typ 3-4 dagar föräldraledigt (Rasmus är 15 mån)
För oss har det känts helt rätt att jag varit hemma, pappan går som lärling och ju fler timmar, ju mer i lön. Sen har han bättre arbetstider än mig.

Jag har precis jobbat mina 3 mån uppsägningstid, har jobbat skift och helger så Rasmus har inte behövt varit så mkt hos dagmamma och fått mkt egen tid med sin pappa på kvällar/helger.

Jag ska på arbetsinterjuv på måndag Så svårt att få jobb fast man inte har någon direkt bra utbildning och småbarn tycker jag inte. Jag har i princip blivit kallad till interjuv på varenda jobb jag sökt!



Jag var oxå jätte orolig för att det skulle ta slut, men vi var väl förberedda att första året med bebis är det tuffaste man kan gå igenom, och vi klarade det, vi t.om gifte oss.

Sen har Rasmus varit världens snällaste bebis tror jag, har sällan haft problem med magen, börja sova 8h om nätterna när han var 2 veckor. Han har vart med oss överallt, i stallet, på biltävlingar, möten, restaurang, husvagnssemester.
Jag där emot åkte på depression efter graviditeten. Mkt hormoner och mycket som låg bakom mig som jag innan bara skjutit åt sidan kom fram. Jag som alltid vart liten gick bara upp 14 kg och gick ner dem väldigt snabbt, tog 10 dagar sen kunde jag ha alla mina gamla kläder (utom Bhar för mina tuttar var enorma...) och sen gick jag ner ännu mer efter det och hade ett bmi på 15

Vi fyllde 22 år efter att Rasmus föddes, och ångrar såklart ingenting och nu planerar vi att skaffa ett barn till

 

[Pem]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Vi planerade egentligen inte jättemycket innan vi fick barn. När tanken om barn väl dök upp så var vi i en stabil situation med ett bra förhållande sedan flera år, utbildningar avklarade, fasta anställningar med hyfsade inkomster och okej boende. När vår son föddes var vi båda strax under 30 år.

Jag har verkligen inte ångrat tidpunkten alls! Jag förstår att du inte vill vara för gammal när du får barn men jag måste ändå råda dig att i alla fall gå klart utbildningen och jobba tillräckligt längre för att få en bra SGI. Pengar är inte alls med det är skönt att slippa oroa sig och det gör dig mer självständig. Det kanske tar två år men då är du fortfarande bara 22 år! Det ger er också tid att jobba på relationen med din sambos ex. När ni har en liten bebis är det skönt om allt bara flyter på utan dramatik.

 

[TCJ]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Tack för alla bra och givande svar!
Ibland känner jag verkligen att jag behöver knuffas tillbaka lite för att inte få panik och hasta in i saker...
Vi har bestämt oss tillsammans att vänta lite och se vad som sker nästa år.. men i sensommar/höst är det något annat som väntar då han nämligen har ställt frågan... ochdå blir det vit klänning som gäller.........

 

[lobell]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Men dåså...då måste du ju vänta med barn..kan ju inte ha VIT klänning och vara gravid!!
Men visst är det säkert roligare att planera bröllop utan tjockmage och illamående, och du har gott om tid innan du blir gammal mamma
Grattis!

 

[Björk]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Först vill jag bara säga: det är inte någon brådska rent biologiskt för er! Du är UNG fortfarande. Men; det behöver heller inte vara "fel" att skaffa barn tidigt. Helt upp till er. Det jag menar är bara: känn ingen stress!!

Hur gjorde ni med era barn?
Jag trodde nog att jag och min första sambo skulle bli föräldrar när jag pluggat klart o jobbat ett tag. Vi var ihop när jag var 22-28 år. Men; så tog det ju slut. Efter flera år med sporadiska förhållanden; längre och kortare, men inget som resulterade i gemensamt boende så träffade jag mannen i mitt liv. Efter 3 år med honom och min 36års födelsedag så insåg jag att om det SKA bli barn någon gång i livet så är det dags nu. Han ville fundera ett tag (han är yngre), men sade ja efter en tid. Nu har vi en 1åring.
Hur mycket planering låg det bakom och hur såg eran livssituation ut?
Jag har alltid känt att jag någon gång vill ha barn, men har heller inte haft "bråttom". Hade jag blivit gravid tidigare i livet så hade jag förmodligen inte gjort abort. Detta barn var (förstås) planerat och jag blev gravid snabbt (3 månader efter p-pillerslut), vilket jag är tacksam för. Livssituationen ser ut sådan att vi varit ihop i närmare 4 år då och har båda tillsvidareanställningar. Vi bor i liten stad (sambons födelseort) i en hyfsat stor lgh nära vårt jobb. Har en rätt bra ekonomi tycker jag.
Hur löste ni eran fritid tillexempel ni som är hästmänniskor när bebben kom till världen? (och en jättefånig fråga men jag är så nyfiken på ALLT) hur hanterade ni viktuppgången under grav?
Jag hade planerat sälja min häst eftersom jag kände mig "klar" med just henne. Om jag inte blivit gravid på en gång så hade jag köpt ny häst o fortsatt med hästandet även som förälder. Men jag blev gravid strax innan försäljning och valde då lägga ner hästeriet ett tag. Det har varit skönt att inte ha häst nu tycker jag. Jag skulle nog mest känna att jag "inte räckte till" för både häst, barn och sambo. MEN; det var jag det. Det finns många som lyckas utmärkt med att kombinera häst o barn (medryttare kan kanske rekommenderas under en period)!
Jag gick upp 26 kg under graviditeten! Tungt, men jag fick faktiskt inga ryggproblem eller foglossningsproblem eller annat. Jag tyckte det var okej, fast jag var STOR (och fortfarande väger 10 mer än vad jag önskar). Alla kroppsliga förändringar kändes bara helt okej. Inga problem mentalt så att säga.

Hur kom ni tillbaka till arbetslivet och hur delade ni upp vem som skulle jobba och vem som skulle gå hemma osvosv
För mig är det mycket viktigt att dela på ansvaret och föräldraledigheten så jag tog upp det med sambon redan när vi planerade graviditet. Vi bestämde att vi ska dela lika. Och har så gjort. Han tar sina 240 dagar och jag mina. Först var jag hemma till sonen var 7 månader, sen har han varit hemma nu till sonen är dryga året. Nu ska vi dela och jobba halvtid omlott om varandra i ytterligare 7 månader (sonen får börja fsk när han är 1 år o 9 månader).

Lycka till med föräldraplanerna! Oavsett om det blir nu eller senare.

 

[CillaW]

Sv: Bollning med tankar och funderingar

Jag satt och bollade lite ikväll med tanken på att om jag väntar till jag är i 30års åldern med mitt första barn så kommer jag hunnit bli till åren när den sen är vuxen om man säger så.
Vilket jag fan inte har lust med. Nog för att det kan kännas egoistiskt men jag vill inte vänta och vara 50 år när mitt barn är i min nuvarande ålder och jag då har tio år till innan pension.

Först: pensionsåldern är 65 år för de flesta.

Jag fyller 47 i år och mina barn fyller 16 och 14. Räkna själv. Inte fasen är jag "till åren", men jag hann bli vuxen innan vi fick barn. De anser knappast att jag är en "gammal mamma". Pfffrrrt.

Vårt första barn föddes under vår utbildning, när vi hade en termin kvar. Jag var hemma en termin, pappan tog examen och var hemma en termin medan jag läste klart och tog examen.

Andra barnet under vår första anställning, samma sak där, jag hemma 6-7 månader och sen pappan.

Båda barnen var planerade.

Jag köpte häst under första graviditeten, hon var dräktig samtidigt med mig andra gången men hon fölade i maj, jag födde i oktober.

Hade två duktiga medryttare som hjälpte mig mer när det behövdes, och barnen var med i stallet eller hemma med sin pappa.