Bli glad

Jag är aldrig glad. Förr kunde jag leva upp en stund när jag red. Men det nöjet togs ifrån mig p.g.a. diverse omständigheter. Kvar blev inget.

Jag har fått en ny medicin igen. Jag vågade aldrig börja med den andra nya medicinen eftersom en biverkning var att man kunde dö (om man inte fick vård). Den risken var jag inte beredd att ta. Så nu har jag fått en annan. Undrar om jag kommer att kunna känna glädje och framtidstro av den. Jag är skeptisk.

Men jag skulle verkligen behöva komma ur det här vegetativa tillståndet. Så det får en chans. Jag skulle vilja att livet kunde bli som förr, då jag var entusiastisk, trodde på framtiden, gjorde saker, var energisk och handlingskraftig. Jag var en helt annan människa då. Och jag vill tillbaka dit.

 

[Wille]

Det som du beskriver handlar inte om känslor, det handlar om att vara till nytta för dig.
Anknytning är bara känslomässig.
Det handlar bara om att tycka om någon och känna samhörighet helt utan att blanda in några som helst praktikaliteter.
Anknytning har inte med det praktiska att göra alls.

Der är förmåga till anknytning som gör att vi tycker att djur och bebisar är gulliga.
Finns det någonting som du tycker är gulligt?

Kaniner och marsvin kan vara gulliga men jag vill inte ha någon. Jag kan inte ta ansvaret. Jag nöjer mig med att se dem på nätet.

Du har nämnt några bekanta, minns någon du brukar fika med. Det jag menar är att sådana ytliga kontakter kan utvecklas till vänner. Men det kan ta tid.

Hon jag fikar med klickar jag inte alls med. Jag kan inte vara mig själv med henne och sätter upp en fasad, låter glad och så fast jag inte är det alls.

Du måste ju släppa in människor inpå dig för att få vänner.
Som det ser ut här i trådarna så stöter du bort folk.
De får inte stå och glo.
De får inte lägga några saker alls fel.
De får inte "ränna" hos dig.

Det blir ju svårt att tro att man är välkommen då.

Människor som har en yrkesroll tycker jag det är rimligt att de klarar sitt uppdrag.

Och jag har inte klagat på att folk ränner hos mig. Det är det ingen som gör. Kanske blandar du ihop det med att jag inte uppskattar gränslösa människor?

Jag lider av psykiska problem och har full förståelse för andra som gör det.
Men samtidigt skulle jag inte ta att någon blev väldigt otrevlig mot mig, det är inte rimligt att jag ska behöva ta det för att någon annan mår dåligt. Jag har mina gränser och för att kunna må bra själv behöver jag hålla på dom.

Nu vet jag absolut inte hur situationen såg ut, så kan inte uttala mig om den. Men ja.. Jag skulle ha förstå om mina anhöriga drog om jag var väldigt otrevlig mot dom. Skulle nog tycka det var rätt rimligt agerande.

Jag har inte haft några invändningar mot att de stack. Däremot gjorde de det på ett så fult sätt.

 

[Inte_Ung]

Kaniner och marsvin kan vara gulliga men jag vill inte ha någon. Jag kan inte ta ansvaret. Jag nöjer mig med att se dem på nätet.

Hon jag fikar med klickar jag inte alls med. Jag kan inte vara mig själv med henne och sätter upp en fasad, låter glad och så fast jag inte är det alls.

Människor som har en yrkesroll tycker jag det är rimligt att de klarar sitt uppdrag.

Och jag har inte klagat på att folk ränner hos mig. Det är det ingen som gör. Kanske blandar du ihop det med att jag inte uppskattar gränslösa människor?

Jag har inte haft några invändningar mot att de stack. Däremot gjorde de det på ett så fult sätt.

Det är fortfarande inte mig som du skall övertyga om att du har rätt eller gör rätt.
Det handlar om att vara inbjudande mot andra så att de skall känna sig välkomna i ditt liv.
Annars så blir det svårt att hitta vänner eller att anknyta till någon. Anknytning går åt båda håll. Det handlar om att tycka om varandra.

 

[Inte_Ung]

Kaniner och marsvin kan vara gulliga men jag vill inte ha någon. Jag kan inte ta ansvaret. Jag nöjer mig med att se dem på nätet.

Att knyta an handlar delvis om att ta anvar för någon annan.
Det går åt båda håll.
Att knyta an handlar även om en känsla av att vilja ta hand om något annat levande.
Du verkar mest se det som besvärligt.
Då så blir det ju svårt.

 

[Wille]

Att knyta an handlar delvis om att ta anvar för någon annan.
Det går åt båda håll.
Att knyta an handlar även om en känsla av att vilja ta hand om något annat levande.
Du verkar mest se det som besvärligt.
Då så blir det ju svårt.

Jag har tidigare haft en massa olika djur och har blivit avskräckt. Det uppstår alltid så mycket problem.

 

[Inte_Ung]

Jag har tidigare haft en massa olika djur och har blivit avskräckt. Det uppstår alltid så mycket problem.

Livet är fullt av problem.
Men för att kunna leva fullt ut så får man ta det som del av att slippa ha tråkigt.
Att sitta och akta sig för problem gör ju ingen glad.
Då så kan man ju inte göra någonting alls.

 

[Wille]

Livet är fullt av problem.
Men för att kunna leva fullt ut så får man ta det som del av att slippa ha tråkigt.
Att sitta och akta sig för problem gör ju ingen glad.
Då så kan man ju inte göra någonting alls.

Jag funkar som så att ju mer skit jag råkar ut för, desto räddare blir jag och desto mer anstränger jag mig för att inte råka ut för samma sak igen.

 

[tuaphua]

Jag funkar som så att ju mer skit jag råkar ut för, desto räddare blir jag och desto mer anstränger jag mig för att inte råka ut för samma sak igen.

Det är ju en naturlig instinkt att vilja skydda sig. Så det är inte konstigt. Den har många. Men man måste ju arbeta emot den. Och om det blir övermäktigt så får man ta hjälp för att komma igenom det. Annars blir det till slut en enormt liten ruta du målat in dig i och det finns inte rum för något trevligt heller.

Om du tänker att du rider en häst som skyggar vid ridhusdörren varje gång den passerar. Då kan du välja att antingen rida igenom det och se till att hästen vänjer sig vid dörren. Eller så undviker du rida där och hästen blir istället rädd för stolen i ett annat hörn. Och då kan du inte rida där. Sen är det läktaren etc etc.. Till slut kan du inte rida mer än på en volt om 4 meter i ridhuset.

Det blir ju samma om man inte släpper in folk för att man skadats i relationer, man inte vill skaffa nya djur för att det är så hemskt då de dör etc. Trots att det kan vara så att det under 10 års tid är mest bara bra.
Då missar man ju 10 år av kärlek, glädje etc etc.

Det är inte lätt att börja våga släppa in folk, våga testa saker man är rädd för etc. Men om man undviker mer och mer saker och även undviker sådant som man egentligen skulle vilja(typ lära känna folk eller undvika saker som gör att man inte kan umgås i vardagssituationer med vanligt folk) så blir livet jäkligt tomt.
Och en terapeut etc bör kunna hjälpa dig med det.

 

[Inte_Ung]

Jag funkar som så att ju mer skit jag råkar ut för, desto räddare blir jag och desto mer anstränger jag mig för att inte råka ut för samma sak igen.

Människor fungerar så.
Men det blir inte bra att göra på det viset ändå.
Den enda som blir lidande av att du ägnar livet åt att akta dig för obehagliga saker, är du själv.
Till slut så sitter du bara och aktar dig och det blir man inte glad av.