Bli glad

Jag är aldrig glad. Förr kunde jag leva upp en stund när jag red. Men det nöjet togs ifrån mig p.g.a. diverse omständigheter. Kvar blev inget.

Jag har fått en ny medicin igen. Jag vågade aldrig börja med den andra nya medicinen eftersom en biverkning var att man kunde dö (om man inte fick vård). Den risken var jag inte beredd att ta. Så nu har jag fått en annan. Undrar om jag kommer att kunna känna glädje och framtidstro av den. Jag är skeptisk.

Men jag skulle verkligen behöva komma ur det här vegetativa tillståndet. Så det får en chans. Jag skulle vilja att livet kunde bli som förr, då jag var entusiastisk, trodde på framtiden, gjorde saker, var energisk och handlingskraftig. Jag var en helt annan människa då. Och jag vill tillbaka dit.

 

[MiaMia]

I skolan har vi blivit uppmanade att lämna kontaktuppgifter till en anhörig. Jag har informerat om att jag inte har någon anhörig. Det godtogs inte utan jag behöver komma upp med kontaktuppgifter till någon. Så jag skrev på facebook och frågade om någon kan vara anhörig. Jag har inte fått svar. Jag är helt enkelt väldigt ensam. Jag lever ensam, jag möter alla svårigheter ensam och jag kommer dö ensam.

Personligen skulle jag tycka det var en enorm skillnad på om jag fick en fråga om att uppges som kontaktperson direkt riktad till mig jämfört med något allmänt upprop.

Hade också spelat roll för mig om jag får en beskrivning av vad hen förväntar sig att man ska göra eller inte och i vilka situationer.

 

[Inte_Ung]

Jag kan ju inte knyta an till andra. Vet inte hur man gör.

Det är nog kärnan till din ensamhet.
Har du tagit upp det med vården?
Det är nog något som du behöver hjälp med.

 

[Wille]

Jag vet inte heller hur man gör. Men hade människor som då knöt an till mig. Och visade mig hur man gör. Eller i alla fall fejkar tillräckligt bra.

Vad innebär egentligen "knyta an" för dig?

Att känna tillit. Att känna att någon tar emot mig om jag faller. Att känna att jag duger som jag är.

Personligen skulle jag tycka det var en enorm skillnad på om jag fick en fråga om att uppges som kontaktperson direkt riktad till mig jämfört med något allmänt upprop.

Hade också spelat roll för mig om jag får en beskrivning av vad hen förväntar sig att man ska göra eller inte och i vilka situationer.

Jag har ingen aning om vad som förväntas av en anhörig.

Det är nog kärnan till din ensamhet.
Har du tagit upp det med vården?
Det är nog något som du behöver hjälp med.

Vi har väl pratat omkring det, precis som vi pratat om mycket annat, men någon lösning eller behandling finns aldrig.

 

[Catsu]

Att känna tillit. Att känna att någon tar emot mig om jag faller. Att känna att jag duger som jag är.

Jag har ingen aning om vad som förväntas av en anhörig.

Vi har väl pratat omkring det, precis som vi pratat om mycket annat, men någon lösning eller behandling finns aldrig.

När jag läser formuleringen 'lösning eller behandling ' får jag känslan av att du tror att det finns någon form av "knapp" att trycka på? Min erfarenhet är att det krävs hårt arbete för att börja se sig själv och sin omgivning på ett nytt sätt. En enorm mängd mod för att våga ge sig in på en ny väg.

 

[Inte_Ung]

Att känna tillit. Att känna att någon tar emot mig om jag faller. Att känna att jag duger som jag är.

Jag har ingen aning om vad som förväntas av en anhörig.

Vi har väl pratat omkring det, precis som vi pratat om mycket annat, men någon lösning eller behandling finns aldrig.

Tycker du att djur är gulliga?
Du kanske skulle börja att träna på en kattunge?

 

[tuaphua]

Jag har inte gjort något fel. Jag blev sjuk och det var inget jag valde. Det är de som gjort fel. Och det är jag som blivit straffad med social uteslutning.

Det här har vi redan pratat om förut vet jag. Men det tål att upprepas. För tills du inser det och kan släppa det kommer du aldrig vidare.

Kan du inte se att din familj också var oförmögna att uppföra sig annorlunda då?

Att du uppförde dig illa ser du som ett symptom på sjukdom och helt ok.
Men att de pga deras oförmåga uppfört sig illa är fel. Jag tror att de är precis lika oförmögna till annat beteende som du var då. De kan och kunde inte göra annat.

Och med det sagt innebär inte det att du bara ska umgås med dem och utsätta dig för sånt du inte mår bra av. Men kan du inse att de inte klarade av annat, inte förstår hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck, inte förmådde hjälpa dig etc så tror jag du kan gå vidare. Även om det blir utan familjen.
Så länge du hänger fast vid att de gjort fel, att du inte är värd att älskas etc kommer du vara kvar på samma ställe.
Om du inser att de inte kan göra bättre och att det inte har med ditt värde att göra så kan du tycka bättre om dig själv och inse att även andra kan göra det. Att de har begränsningar, inte förmår etc är inte ett kvitto på att det är fel på dig.
Man blir ju liksom inte arg etc på att en person med brutna ben inte går/springer. Och så får du nog se på vissa av din familjs förmågor. De kan inte.

 

[Wille]

När jag läser formuleringen 'lösning eller behandling ' får jag känslan av att du tror att det finns någon form av "knapp" att trycka på? Min erfarenhet är att det krävs hårt arbete för att börja se sig själv och sin omgivning på ett nytt sätt. En enorm mängd mod för att våga ge sig in på en ny väg.

Jag tänker inte direkt på "en knapp" men en väg framåt. Nu sitter jag ju bara fast och har ingen aning om vad jag ska göra.

Tycker du att djur är gulliga?
Du kanske skulle börja att träna på en kattunge?

Just kattungar tycker jag är dryga.

Och jag har svårt att jämställa ett djur med en människa. Djur sviker aldrig. Och de hjälper en inte heller när man får problem.

 

[Wille]

Det här har vi redan pratat om förut vet jag. Men det tål att upprepas. För tills du inser det och kan släppa det kommer du aldrig vidare.

Kan du inte se att din familj också var oförmögna att uppföra sig annorlunda då?

Att du uppförde dig illa ser du som ett symptom på sjukdom och helt ok.
Men att de pga deras oförmåga uppfört sig illa är fel. Jag tror att de är precis lika oförmögna till annat beteende som du var då. De kan och kunde inte göra annat.

Och med det sagt innebär inte det att du bara ska umgås med dem och utsätta dig för sånt du inte mår bra av. Men kan du inse att de inte klarade av annat, inte förstår hur psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck, inte förmådde hjälpa dig etc så tror jag du kan gå vidare. Även om det blir utan familjen.
Så länge du hänger fast vid att de gjort fel, att du inte är värd att älskas etc kommer du vara kvar på samma ställe.
Om du inser att de inte kan göra bättre och att det inte har med ditt värde att göra så kan du tycka bättre om dig själv och inse att även andra kan göra det. Att de har begränsningar, inte förmår etc är inte ett kvitto på att det är fel på dig.
Man blir ju liksom inte arg etc på att en person med brutna ben inte går/springer. Och så får du nog se på vissa av din familjs förmågor. De kan inte.

Det enda jag förväntade mig av familjen var att de skulle tala om att de skulle åka och säga hejdå. Jag tycker inte det är för mycket begärt. I stället lägger de skulden på mig att de inte gjorde det, för jag "var ju inte trevlig". Alltså är allt mitt fel. Det är mitt fel att jag blev utmattad, det är mitt fel att jag inte kunde välja symptom och det är mitt fel att de behandlade mig som skit. De tar inte ansvar för sin del och jag litar inte på dem att de inte kommer att behandla mig illa igen.

 

[Inte_Ung]

Just kattungar tycker jag är dryga.

Och jag har svårt att jämställa ett djur med en människa. Djur sviker aldrig. Och de hjälper en inte heller när man får problem.

Anknytning har med känslor att göra och inte om praktikaliteter.
Det handlar om att höra ihop och tycka om varandra helt utan krav på prestation.
Är det något annat djur som du tycker är gulligt?
Djur är bra för känslor då de visar känslor utan något filter.

 

[Inte_Ung]

Det enda jag förväntade mig av familjen var att de skulle tala om att de skulle åka och säga hejdå. Jag tycker inte det är för mycket begärt. I stället lägger de skulden på mig att de inte gjorde det, för jag "var ju inte trevlig". Alltså är allt mitt fel. Det är mitt fel att jag blev utmattad, det är mitt fel att jag inte kunde välja symptom och det är mitt fel att de behandlade mig som skit. De tar inte ansvar för sin del och jag litar inte på dem att de inte kommer att behandla mig illa igen.

Det spelar ingen roll vems felet är.
Du kan inte ändra på det som var och du kan inte ändra på dem.
Det enda som du kan göra är att gå vidare.
Att fortsätta att älta detta gör bara att du mår dåligt.

 

[Wille]

Anknytning har med känslor att göra och inte om praktikaliteter.
Det handlar om att höra ihop och tycka om varandra helt utan krav på prestation.
Är det något annat djur som du tycker är gulligt?
Djur är bra för känslor då de visar känslor utan något filter.

Jag kan aldrig känna samma för en människa som ett djur.

Och jag känner att det kan vara bra att ha tillit till att man får hjälp när man behöver. Det har med trygghet att göra. Inget djur kan ge mig trygghet eller tillit.

 

[Myrten]

Att känna tillit. Att känna att någon tar emot mig om jag faller. Att känna att jag duger som jag är.
[...]

Att känna tillit och att verkligen kunna säga till någon att man alltid finns där tar oftast viss tid. Det går inte alltid att säga i början av en vänskap om den kommer att utvecklas och bli en djup sådan eller om det är fråga om en bekantskap för all framtid. Naturligtvis påverkar personkemin, men den kan förändras liksom relationerna.

Det som idag är ytliga bekantskaper, dina klasskamrater, dina grannar kan ha potential att utvecklas till vänner. Men som sagt - det tar ofta tid att knyta an. Och man måste överse med en del fel. Några av mina närmaste vänner har personlighetsdrag som kan göra mig fullständigt galen ibland, men det spelar ingen roll för vår vänskap. Jag är helt övertygad om att de blir fullständigt vansinniga på MIG ibland. Men det spelar tydligen ingen roll för dem heller. Att kunna acceptera människors fel - naturligtvis inom vissa gränser - är en del av anknytningsprocessen. För ingen är felfri.

 

[Wille]

Det spelar ingen roll vems felet är.
Du kan inte ändra på det som var och du kan inte ändra på dem.
Det enda som du kan göra är att gå vidare.
Att fortsätta att älta detta gör bara att du mår dåligt.

Jag har försökt gå vidare utan dem, men kan inte känna någon mening med livet. Det finns inget som gör mig glad. Och livet är rätt meningslöst när man är ensam.

 

[Wille]

Att känna tillit och att verkligen kunna säga till någon att man alltid finns där tar oftast viss tid. Det går inte alltid att säga i början av en vänskap om den kommer att utvecklas och bli en djup sådan eller om det är fråga om en bekantskap för all framtid. Naturligtvis påverkar personkemin, men den kan förändras liksom relationerna.

Det som idag är ytliga bekantskaper, dina klasskamrater, dina grannar kan ha potential att utvecklas till vänner. Men som sagt - det tar ofta tid att knyta an. Och man måste överse med en del fel. Några av mina närmaste vänner har personlighetsdrag som kan göra mig fullständigt galen ibland, men det spelar ingen roll för vår vänskap. Jag är helt övertygad om att de blir fullständigt vansinniga på MIG ibland. Men det spelar tydligen ingen roll för dem heller. Att kunna acceptera människors fel - naturligtvis inom vissa gränser - är en del av anknytningsprocessen. För ingen är felfri.

Jag har ju aldrig ens haft vänner sedan jag var 15 år.

 

[Inte_Ung]

Jag kan aldrig känna samma för en människa som ett djur.

Och jag känner att det kan vara bra att ha tillit till att man får hjälp när man behöver. Det har med trygghet att göra. Inget djur kan ge mig trygghet eller tillit.

Det som du beskriver handlar inte om känslor, det handlar om att vara till nytta för dig.
Anknytning är bara känslomässig.
Det handlar bara om att tycka om någon och känna samhörighet helt utan att blanda in några som helst praktikaliteter.
Anknytning har inte med det praktiska att göra alls.

Der är förmåga till anknytning som gör att vi tycker att djur och bebisar är gulliga.
Finns det någonting som du tycker är gulligt?

 

[MiaMia]

Det enda jag förväntade mig av familjen var att de skulle tala om att de skulle åka och säga hejdå. Jag tycker inte det är för mycket begärt. I stället lägger de skulden på mig att de inte gjorde det, för jag "var ju inte trevlig". Alltså är allt mitt fel. Det är mitt fel att jag blev utmattad, det är mitt fel att jag inte kunde välja symptom och det är mitt fel att de behandlade mig som skit. De tar inte ansvar för sin del och jag litar inte på dem att de inte kommer att behandla mig illa igen.

Vad du förväntar dig och begär är just det - vad DU har för uppfattningar om någons beteende.
Ifall personen inte förstår eller förmår så är det helt egalt om det passar ihop med vilka uppfattningar som du har om hur det borde vara eller inte. Det kommer fortfarande vara så att det ligger utanför den personens kapacitet i den aktuella situationen.

Du måste ändå i botten vara medveten om att relationer handlar om en ömsesidig dynamik som inte kan tolkas efter någon strikt lagbok? Även om du lägger de bittra känslorna över och hårddrar det hela i svartvita termer när du pratar om det.

 

[Myrten]

Jag har ju aldrig ens haft vänner sedan jag var 15 år.

Du har nämnt några bekanta, minns någon du brukar fika med. Det jag menar är att sådana ytliga kontakter kan utvecklas till vänner. Men det kan ta tid.

 

[Inte_Ung]

Jag har ju aldrig ens haft vänner sedan jag var 15 år.

Du måste ju släppa in människor inpå dig för att få vänner.
Som det ser ut här i trådarna så stöter du bort folk.
De får inte stå och glo.
De får inte lägga några saker alls fel.
De får inte "ränna" hos dig.

Det blir ju svårt att tro att man är välkommen då.

 

[tuaphua]

Det enda jag förväntade mig av familjen var att de skulle tala om att de skulle åka och säga hejdå. Jag tycker inte det är för mycket begärt. I stället lägger de skulden på mig att de inte gjorde det, för jag "var ju inte trevlig". Alltså är allt mitt fel. Det är mitt fel att jag blev utmattad, det är mitt fel att jag inte kunde välja symptom och det är mitt fel att de behandlade mig som skit. De tar inte ansvar för sin del och jag litar inte på dem att de inte kommer att behandla mig illa igen.

För många är det säkert så att man säger hej då eller rent av stannar.
Men jag tror inte du kan förvänta dig det av din familj. Det är liksom lite som att tycka att den med brutna ben kan väl gå iaf 10 meter, det är ju inte mycket.
Men kan man inte så kan man inte.
Och jag tror det är väldigt vanligt att folk bara drar om någon är otrevlig, oavsett orsak. För många kan inte läsa av folk. De kan inte förstå hur psykisk ohälsa yttrar sig. De är okunniga. De har svårt att sätta sig in i andras sits.
Och ibland har man så mkt eget att man bara inte orkar göra annat än ta illa upp och bli arg/ledsen etc.

Och givetvis är det inte så att det gör att det är ditt fel att du blev sjuk eller ditt fel att de är som de är.
Ibland är saker bara som de är utan att det är någons fel.
Och jag förstår helt att du inte vågar lita på dem. Och att du inte vill eller vågar släppa in dem igen. Det är inget konstigt att man inte vill utsätta sig för smärta igen och igen.
Men för att du ska kunna gå vidare i ditt liv och ditt mående måste du kunna släppa det som skett IOM att du tolkar det som att det är fel på dig och ingen vill finnas för dig.
Att de inte grejar vissa saker har inget med dig och ditt värde att göra.

 

[parellikusken]

Jag lider av psykiska problem och har full förståelse för andra som gör det.
Men samtidigt skulle jag inte ta att någon blev väldigt otrevlig mot mig, det är inte rimligt att jag ska behöva ta det för att någon annan mår dåligt. Jag har mina gränser och för att kunna må bra själv behöver jag hålla på dom.

Nu vet jag absolut inte hur situationen såg ut, så kan inte uttala mig om den. Men ja.. Jag skulle ha förstå om mina anhöriga drog om jag var väldigt otrevlig mot dom. Skulle nog tycka det var rätt rimligt agerande.