Jag har en snart femarig kastrat med 50% Cane Corso, 25% Bullmastiff och 25% Dobermann.
Vi kopte honom vid 9 manaders alderunder inte hels ultimata forhallanden dar vi bestamde oss att det fick bara eller brista men han skulle definitivt inte stanna i det hem han var.
Chew ar varldens goaste familjehund som alskar lospromenader over stock och sten, helst sa fort det gar. Annars vill han mest ata, vara nara och anvanda nasan lite da och da, nar han kanner for det.
Vi kopte pa oss en hund som ar livradd for framlingar, fram for allt man. Kvinnor ar nagot lattare och barn har satts pa denna jord enbart for hans skull. Han har gatt fran att vara knappt hanterbar i de flesta moten till att acceptera folk pa hall, kopplad. Vi kan nu ha gaster igen, det tar bara en kvart av koppel, massor av godis och val avvagt narmanden / tillbakadraganden innan han kan sattas undan utan att fa panik.
Jag drommer om att trana och tavla. Vi tranar mycket, manga langa timmar, stora summor och oandlig energi har gett resultat i vardagen.
Vi tranar aven Sport Detection och har tagit titlar anda upp till nuvarande hogsta klassen men tanker inte ge oss pa championat. Det gar jattebra, om det ar 15 grader, molnigt och uppehall. Vi forsoker oss pa lite lydnad men det ar samma visa dar. Ena dagen har vi super stunder och nasta finns dar ingenting att ta av vilket ar valdigt frustrerande.
Vi alskar var Chew och han har alltid en plats har hos oss men aldrig, nagonsin igen en hund med sadana radslor! Det basta som kunde hant honom och de andra 11 valparna i kullen hade varit om moder deras vart kastrerad. Jag tvivlar starkt pa att alla valpkopare lagt ner de resurser och uppoffringar vi gjort for var hund.
Det basta han gett mig ar kunskap och odmjukhet. Utan honom hade jag aldrig insett hur intresserad jag ar av hundtraning och alrig gatt de utbildningar jag gatt eller tagit de steg jag gjort mot att lara mig sjalv och andra vikten av bra avel, bra uppvaxt och bra traning.
Det har dock gått över nu.
