@Monstermom Nu har jag inte orkat läsa hela ditt inlägg änOch jag har inte läst på, men uppfattar det som att föräldrarna var de som pushade på att få boken publicerad? Jag tycker nog att visst ansvar hamnar på de då. En 15 åring gör väl inte sin "hemläxa", t.ex. det här med att ha råd med ko, två hästar, men inte gris. Jag vet ju hur mina noveller såg ut när jag var 15 liksom
Han var dock runt 25-27 (tror jag) när sista boken publicerades, och den är ju inte bättre än föregångarna. Samtidig kanske man behöver fortsätta på samma sätt om man skriver en serie? Blir ju konstigt för läsaren om boken (språket t.ex.) plötsligt förändras.
Eftersom buke strular och bokstäver försvinner hela tiden när jag skriver, orkar jag inte mer än såhär just nu
Nämen!? Har du inte läst hela mitt nervsammanbrott!?
Vi är ju här för att läsa ju!!!
Vad gäller exakt hur gammal han var, vad som publicerades när & hur, etc, så går jag helt på vad du och @Blacksmithfarm skrivit här i tråden, så jag har ingen egen koll utan litar (...
) på er. Det stämmer säkert att föräldrarna var ansvariga för att boken publicerades, men oavsett så är det ju vi läsare som får lida av resultatet (medan jag misstänker att de allihop skrattar hela vägen till banken ). Om det är så att han inte utvecklats alls under dessa år som författare skulle jag snarare tro att det är för att han just inte utvecklats, än för att det är ett avsiktligt val att fortsätta skriva lika horribelt som han gjorde när han var 15. Nu kommer säkert någon att tycka att jag låter bitter och avundsjuk eller något, men here goes: jag tror att för att boken/serien blev en stor framgång så har han fastnat i sin omogna stil och fått den bekräftad och befäst - jag vore mäkta förvånad om han själv kan se bristerna. Med det menar jag inte att "äkta konstnärer måste lida" eller liknande dumheter! Jag är inte anti att läsa - och gilla - framgångsrika författare, alls! Jag tror bara att i specifikt det här fallet har inte framgången främjat en god utveckling... (Med gigantisk reservation för att jag inte ens öppnat de senare böckerna!)Vad gäller att ändra språk/stil/ton efter vägen så ser jag inga problem alls med det faktiskt. För en skicklig författare är språket ett verktyg - så gott som det enda verktyg de har. Faktum är att jag nog vill ändra det till att för alla författare är språket deras verktyg, men en skicklig författare kan använda det med god effekt (Paolini tror jag använder en tå och ett öra för att hålla i sitt verktyg...). Så (och nu spånar jag hejvilt och det är såklart inte den enda eller ens förmodligen någon av de bästa lösningarna, men det är ett exempel iaf) i specifikt Eragonfallet hade en författare med talang (och insikt) kunnat utveckla språket i takt med utvecklingen av Eragon. Om vi tänker oss att Eragon mognar i bok efter bok, skulle språket kunna spegla den utvecklingen. För att tydliggöra att det är en avsiktlig teknik kan författaren välja att variera språket i scener där läsaren ges ett annat perspektiv på Eragon (om han tex kommer till en ny plats och träffar på en äldre person som inte blir särskilt impad av den lille snorvalpen, kan scener som beskriver den äldre karaktären också spegla ett mognare språk och tankesätt), och även förändra språket specifikt i beskrivningar av omgivningen (eftersom den är neutral och inte har en personlighet som speglas i språket). Då får man en naturlig, gradvis utveckling mot ett bättre språk, som inte bara "går att smyga förbi obemärkt" utan som faktiskt tillför ett element till berättelsen.
En bra författare använder sig av språket på (ungefär!
) det sättet; varierar hur målande beskrivningar hen använder för att ange rätt ton (löjets skimmer? cynism? hotfullhet? osv) utan att behöva göra det uttalat i texten; ger varje karaktär en egen språkstil i dialogerna; varierar längden på meningarna för att stressa/lugna ner; skapar associationer och obemärkta finurligheter som tillsammans skapar en oväntad helhet... Osv. En bra författare låter också berättelsen styra vad som ska med och vad som ska utelämnas - Eragon hade mått bra av att författaren fått bekanta sig med principen "Kill your darlings" också, fast då hade väl å andra sidan ca 95% gått åt. Inte för att det varit någon förlust...Jag lovar, jag är inte någon bitter aspirerande författare!
Jag är heller inte ett dugg missunsam andras framgång! Jag bara... Den här boken suger, hörni! Visste ni det? Är det nån som har nämnt det för er? 
) inlägg gjorde att det var svårt att läsa Eragon utan att se bristerna. Jag är rätt ok med språket även om det visst kan bli lite tradigt om man tänker på det, och jag reagerar inte på tex Eragons brist på problem med att ta sig fram över Ryggraden (jag föreställer mig att det är något magiskt med platsen som gör att vissa får problem men inte andra alternativt att det är enklare att ta sig fram för en ensam pojke än en hel armé). Däremot så har ni ju alldeles rätt i att Eragon är en osympatisk snorunge 
