Bilrädd hund

[zanzan]

Har sett att det finns en mängd trådar om detta men ber er ändå att läsa och komma med erfarenheter

Har en jack russell kille på två år som från dag ett i stort sett åkt mycket bil, både långt och kort, alltid trivts super med att åka, kunnat sova 15-20mil. Har en jrt på tre år som oxå är kolugn med resandet. Så över en natt blev tvååringen livrädd för att åka bil. Kan inte se några samband med någonting. Han är dock en skör själ. Jag tycker vi har provat allt, utom att ha honom i mindre, övertäckt bur vilket är nästa steg. Det har dock gått lite framåt, när vi åker på mindre vägar i väl vald hastighet är han inte rädd alls. Men när vi kommer ut på större väg och där med tvingas upp i fart, då börjar han titta uppåt-utåt, börjar skaka, vill helst krypa under ett framsätet, vilket han inte får, efter en stund blir han flåsig. Det blir dock inte värre ju längre vi kör.

Min största fråga är hur farligt den här stressen är för hunden?

Så fort vi stannar eller kommer ur bilen är han sig själv på en millisekund och han hoppar frivilligt in i bilen när vi ska åka. Han är helt frisk så vitt vi vet, ultraljudat hjärtat i år, helt frisk.

 

[Sansat]

Hur pass farligt det är för hunden kan jag inte säga, men om man åker mycket bil måste det bli himla jobbigt för hunden att vara så stressad. Tycker inte att det är något dom ska behöva stå ut med. Min flat hade inga problem med bilåkning fram till ca ett års ålder. Då började hon plötsligt bli rädd, skaka kraftigt och pipa under färd. Kissade ofta på sig. Har ingen aning om vad som skapade rädslan, mer än att hon som valp åkte i en liten bur och när hon blev äldre flyttade till att få sitta i hela bagageutrymmet. Hon är också en känslig själ och även om hon släppte stressen snabbt när bilresan var över så var även korta resor jättejobbigt och påfrestande för henne. Testade att montera en mellanvägg till grindarna så att hon fick mindre utrymme och då blev det snabbt bättre. Hon verkar trivas med att åka trångt och gärna mörkt. Nuförtiden älskar hon bilen och kan sova hela resor på 30+ mil (med lite vakentid för kisspaus).

Om du inte har hunden i bur nu så skulle jag testa det. Sen vet jag att det finns mycket läsning om motbetingning av bilar/bilåkning. För oss löste det sig dock genom att anpassa miljön så det kanske är det första att se över.

 

[Kimson]

Hände med min ena hund också. Efter 6 års resande hela tiden, överallt, genom hela Europa så började hon bli orolig.
Kom på efter några turer att det är ljudet av all biltrafik i tunneln som orsakade det hela. Jag gjorde så att ha musiken på högt varje gång vi var på väg in i tunneln och det blev bättre. Hon läkte mentalt aldrig helt från det, men paniken och flåset försvann. Missade jag första tunneln var det kört resten av resan, men gjorde jag rätt var resan trevlig.
Jag höll på så tills hon gick bort 12 år gammal. Dom andra hundarna brydde sig inte alls.
Min teori är alltså ljudet från trafiken, motorvägar, tunnlar och lastbilar som swishar förbi (speciellt i tunneln).
Har en väninna som har samma problem med sin hund och hon är väldigt noga nu med att höja radion när det behövs.

Hur man ska träna på det har jag ingen aning, men för mig löste det sig så här.

 

[kamomillo]

Är det likadant i andra bilar?
Det kan vara något missljud i bilen som stör hunden, som hörs vid högre farter te.x

* Jenny *

 

[zanzan]

Är det likadant i andra bilar?
Det kan vara något missljud i bilen som stör hunden, som hörs vid högre farter te.x

* Jenny *

Ja, tyvärr är det samma i de bilar vi provat.

 

[zanzan]

Hur pass farligt det är för hunden kan jag inte säga, men om man åker mycket bil måste det bli himla jobbigt för hunden att vara så stressad. Tycker inte att det är något dom ska behöva stå ut med. Min flat hade inga problem med bilåkning fram till ca ett års ålder. Då började hon plötsligt bli rädd, skaka kraftigt och pipa under färd. Kissade ofta på sig. Har ingen aning om vad som skapade rädslan, mer än att hon som valp åkte i en liten bur och när hon blev äldre flyttade till att få sitta i hela bagageutrymmet. Hon är också en känslig själ och även om hon släppte stressen snabbt när bilresan var över så var även korta resor jättejobbigt och påfrestande för henne. Testade att montera en mellanvägg till grindarna så att hon fick mindre utrymme och då blev det snabbt bättre. Hon verkar trivas med att åka trångt och gärna mörkt. Nuförtiden älskar hon bilen och kan sova hela resor på 30+ mil (med lite vakentid för kisspaus).

Om du inte har hunden i bur nu så skulle jag testa det. Sen vet jag att det finns mycket läsning om motbetingning av bilar/bilåkning. För oss löste det sig dock genom att anpassa miljön så det kanske är det första att se över.

Jag håller med, såklart behöver han inte åka mer än nödvändigt. Men det är så tråkigt då vi väldigt gärna vill ha med dom så mycket vi kan och vi åker mycket bil. Sen upplever jag att ju oftare han åker destu mindre drama är det. Men så svårt att se någon logik. Idag åkte han med fram till byn, satt hos min mamma, var supernöjd dit, blev rädd för något oklart på väg hem

 

[Blandrastik]

Jag hade skaffat åksjuketabletter till hund, för att kunna utesluta att han helt enkelt mår illa. Sen hade jag successivt ökat på resandet. Självklart i täckt bur.