Jag är uppväxt i skogen i Norrland, där hade alla bil tror jag (men som du säger var det inte ovanligt att bara mannen i huset kunde köra). Den enda bussförbindelse som fanns var skolbussen, och ville man ta sig till en mataffär eller något alls utanför sin egen gård, då var det bil som gällde.
Nu bor jag i en by i Skåne, och blev mäkta förvånad av att inse att den enda bussförbindelsen här är skolbussen! Det tycker jag faktiskt är rätt märkligt, 2014 i tättbefolkade Skåne... Men det finns en tågstation inom gångavstånd, ungefär sju km, så det skulle väl gå att klara sig någorlunda utan bil här om man verkligen ville/behövde. För vardagsinköp i alla fall, storhandla kan man ju bara glömma, frysvaror blir också svårt, man får tänka sig för i affären så man inte handlar för mycket konserver och annat tungt (vilket blir lite tokigt eftersom saker med lång hållbarhet borde vara vad man siktar på om man har svårt att komma till affären).
Jag bröt benet för ett par år sedan och kunde inte köra bil på ett par månader. Det var faktiskt desperata tider. (Tydligen hade man kunnat få sjukresor tror jag nu, det hade jag dock dålig koll på då.) Att åka med skolbussen på morgonen och sen sitta inne i centralorten till på eftermiddagen då den gick hem igen funkade ju inte, ta mig till tåget kunde jag inte... Jag liftade med grannar till affären två gånger under den tiden, det hann bli rätt knapert här hemma faktiskt. Det funkar heller inte att beställa saker som inte går ner i brevlådan, eftersom det mesta hamnar på en eller annan "pick up point" inne i centralorten.
Så för mig så tycker jag det är
väldigt svårt att klara ens baslivet utan bil, drar man sen in vad som faktiskt är bekvämast (jag har en stor, läskig hund, han kan inte åka tåg eller buss) och "lyxresande", då är det nog totalkört att leva utan bil som jag bor idag. Bodde jag inne i en stad vore det såklart en annan femma!