bestämma sitt boende själv? långt*

[Illy]

Vi har ett barn på nio år boende hos oss växelvis. Altså varannan vecka. Det har fungerat bra och varit på det sättet i 5 år. Barnet själv minns inget annat, och tycker att jag som bonusmamma funnits jämt. Det är vad han säger i alla fall..

Till saken: Sista året har han antytt att han hellere vill vara här än hos sin mamma. Och jag vet inte riktigt vad det beror på. Även om jag har mina misstankar. Inte att han far illa hos sin mamma på ett direkt sätt men har observerat att dem andvänder mkt ironi och ett språk som han inte alltid förstår, att dem pratar över huvudet på honom osv ... För honom blir det en mental otrygg miljö. Sedan är det alltid strul med pengar i den familjen. Kan mkt väl tänka mig att han känner skuld över att vara en belastning.

Min bedömmning av hans situvation där är att hans mamma och bonuspappa har det sturligt och att barnen kommer i kläm. När det gäller ekonomi och möjlighet att ställa upp. Samt att dem som föräldrar inte är mogna nog att förstå konsikvenserna av vad dem säger och hur barn uppfattar det. Brister som många föräldrar har och som inte är skäl nog till att inte vara föräldrar. Vi har alltid tyckt att killen har rätt till båda sina föräldrar oavsett så länge det inte rör sig om att barnet far illa.. Det där med att fara illa är ju jätte svårt att veta. Men han har aldrig åkt på stryk, och har alltid mat på bordet och är ren och hel. Det där psykiska är ju jätte svårt, och att körande till aktiviteter samt betalning till dessa inte fungerar är inte skäl nog ...

Hur som killen själv har det sista året valt att vara hos oss vid varje tillfälle som möjlighet till val har givits. Han har mått jätte dåligt vid storhelg då det har varit mammans tur att ha honom. Sist slutade det med att jag fick prata med mamman om det, och lyckades lösa det genom att han ficka vara här när vi skulle fira och hos sin mamma när mamman skulle fira. Mamman har varit resonlig och kontakten med henne har förts i största mån av mig och inte min man, hans pappa. Vilket kan te sig märkligt. Men det har blivit så, pgv att mamman hellre pratar viktiga saker med mig än med pappan. Vi har tyckt att det varit skitsamma. Bara sammarbetet gällande killen fungerar. Vilket det har gjort.

Växelvisboende är inte helt enkelt. Även om det har varit bra på det sättet att han fått en vardaglig kontakt med båda sina föräldrar som annars inte varit möjlig.

Han börjar bli så pass stor nu att hon förstår. Han ser skillnaderan mellan hemmen på ett annat sätt. Vi har bra ekonomi. Vi ställer upp på hans intressen, vi har ett bra boende och prioriterar barnen.

Det är klart att han ser skillnaden.

Känns kort och gott som om han skulle må bäst av att bo här och vara hos hans mamma varannan helg. Han visar tydligt vart han vill vara vid varje tillfälle...

Jag har alltid tyckt att barn inta ska behöva välja. Att barn behöver båda sina föräldrar. Att man skall passa sig noga för vad man säger om varandra i sådana här fall. Vi har varit väldigt noga med det från vårt håll. Att aldrig tala illa om mamman, att låta killen prata om mamman och vad han pysslar med när hon är där. Att hon ska få en helhet där han själv aldrig ska känna att han sitter i kläm. Mamman har inte alltid varit så duktig på just det här. Men jag som "neutral" (vilket jag naturligtvis inte är, men jag uppfattas så av mamman) person har kunnat prata med henne om killens bästa. Mig har hon klarat av att lyssna på. Sååå än så länge har det löst sig utan familjerättens inblandning.

Min man känner sig ganska maktlös i situvationen, och vi pratar mkt om det här. Om vi skulle ställa frågan till vår lilla kille så vet vi vad han skulle svara. Men det har vi såklart inte gjort.

När är man mogen nog att fatta ett sånt här beslut själv?
Ska vi försöka fatta beslut om ändrat boende åt honom som vuxna? (tror att mamman skulle motsätta sig det pgv att hon då förlorar sitt barnbidrag, som hon har för grabben.. Även om det redan nu borde vara delat.)

Eller ska vi avvakta?

Har hört eller läst någonstanns att familjerätten har någon gräns på 12 år att bestämma över sitt boende själva? Detta är jättesvårt!

 

[Görel]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Förut sa lagen att man bör lyssna på ett barn som fyllt 12 år och att man ska lyssna på ett som fyllt 15, men det är borttaget sen några år. Nu säger lagen att man ska ta hänsyn till barnets ålder och mognad.

 

[mino]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Men samtidigt: hur vet man det? Säg att en unge (nu syftar jag inte på ts fall) får massa dyra saker på ena stället, får vara uppe längre och sitta vid datorn så kanske h*n hellre vill vara där. Men det betyder ju inte att det är det bästa för ungen? Det kanske finns syskon som barnet förvisso tycker är jobbiga men som är nyttigt att h*n lever med i vardagen? Det kanske är bättre på sikt att man har en likvärdig kontakt med både mamma och pappa?

Barnets bästa kan ju mätas utifrån så många olika variabler menar jag, vad barnet tycker borde inte vara alltför utslagsgivande så länge det inte är någon vanvård som pågår.

 

[Skogstrollet]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Att ha växelvis boende bör väl bli svårare för barn när de blir äldre och själva vill ha ett aktivt liv kan jag tänka mig? Nu vet jag ju inte hur lång ifrån varandra ni bor men med tanke på vänner, favoritställen m.m. Är grabben dessutom nio så är det lättare att hålla en kontakt än med t.ex. en 3-åring om han väljer att "bosätta" sig hos en av er.

Så kanske behöver man inte ta upp diskussionen med utgångspunkt från pojkens missnöje/vilja/eget val utan snarare som ett mer naturligt led i uppväxten? Och sedan föräldrar emellan diskutera vart han vill bo och ev. att båda pratar med pojken för att utröna vad han vill.

Hos er prioriteras "barnen", det finns alltså syskon (av något slag)? Om han inte har andra syskon hos sin mamma är det ytterligare en anledning att låta honom bo hos er mera. Tycker jag iaf.

 

[Görel]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Ja du, det är en bra fråga och sånt som jag jobbar med.

Man får försöka se bakom fasaden och se vad som är vad. Efter ett tag brukar de flesta barn också göra det. Har sett mer än en gång en förälder som öst på som bara den i en vårdnadstvist och fått sina barn att vilja bo där men efter något år har barnet genomskådat det och istället valt att bo där det får mest omsorg.

Man ändrade i föräldrabalken 1 juli 06 och har nu gett barnen mycket makt jämfört med tidigare då jag kunde tycka att de hade för lite makt. Det är svårt att hitta den rätta balansen.

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Barnets bästa är jättesvårt.

I vårt fall kan jag inte se att det rör sig om att han "är mer bortskämd" här. Utan snarare att här tar vi hos tid till att lyssna på våra barn, här har vi regler som är begripla. Det som drabbar honom från mammans håll (som är påtagligt) är ju till ex skjuts till aktiviteter. Betalning till aktiviteter (som vi då får betala efter en stund så han skall få fortsätta) Nuförtiden så ringer vi och kollar om vi skall hämta och lämna även mammans vecka, vilket vi ofta också får göra av alla möjliga tänkbara själ.

Känns som om vi tar över ansvaret även den vecka som han skall vara hos mamman. Och då sammankopplat till hans reaktioner... Det är därför jag funderar ...

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Att ha växelvis boende bör väl bli svårare för barn när de blir äldre och själva vill ha ett aktivt liv kan jag tänka mig? Nu vet jag ju inte hur lång ifrån varandra ni bor men med tanke på vänner, favoritställen m.m. Är grabben dessutom nio så är det lättare att hålla en kontakt än med t.ex. en 3-åring om han väljer att "bosätta" sig hos en av er.

Så kanske behöver man inte ta upp diskussionen med utgångspunkt från pojkens missnöje/vilja/eget val utan snarare som ett mer naturligt led i uppväxten? Och sedan föräldrar emellan diskutera vart han vill bo och ev. att båda pratar med pojken för att utröna vad han vill.

Hos er prioriteras "barnen", det finns alltså syskon (av något slag)? Om han inte har andra syskon hos sin mamma är det ytterligare en anledning att låta honom bo hos er mera. Tycker jag iaf.

Vi bor relativt nära varandra (tack och lov) Det är ca 5 km. Vi bor på landet och skjutsar dit man ska. Men han har kompisar här hemma också, så det rör sig nästan bara en gång i veckan när han skall i väg på aktivitet.

Det finns syskon hos båda hans familjer ...

Känns som om han har delat upp sitt liv i 2. Och att han helst inte vill blanda för ihop det för mkt. Han har vänner hos mamman också, men dem vill han inte leka med när han är här. Och tvärt om..

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Jag tycker att det här är jättesvårt (ursäkta för mina upprepanden)

Men att hitta en balans som är bra som du säger är så svårt. För allt i världen vill man ju inte barnet skall sitta i kläm. Och det är det jag är så rädd för. Vår familj kan kontrollera vad vi säger till grabben. Vi kan styra över hur vi behandlar honom. Men inte Vad mamman säger, eller hur hon säger saker, om hon skuldbelägger osv ...

Hittils har vi kört stenhårt på att han ska slippa välja. Att han har rätt till båda sina familjer och att han inte skall behöva fundera på att behöva välja en av dem.

Men nu efter så här lång tid (tänker då på det senaste året av förändring hos honom) så finns det all anledning att fundera.

 

[helena_hamrerk]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Jag ska ärligt talat säga att jag inte är det minsta insatt i såna här situationer så vad som gäller har jag ingen aning om...

Men...

Ville ändå berömma dig för det "lugna" och rationella sätt ni verkar ha att se på saker och hur det här faktiskt verkar handla om barnets bästa och inte er vuxna som personer. Ni verkar ha en sund relation "alla" föräldrar emellan och det ska ni ha mycket cred för!

Hoppas ni kommer fram till en lösning som passar alla! Lycka till!

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Tackar så mkt ...

Men det nog säkert lättare att vara lugn och resonlig när det gäller andras barn som i mitt fall. Säkert mkt svårare att vara förståndig när det rör sig om sitt eget, och när det (ofta) finns en hel del konflikter och ilska i luften. Även om man absolut inte är en oberoende part så ser man saken ur en annan synvinkel. Om människor som separerade var resonliga och hade förmåga att komma överens så hade inte heller inblandade barn hamnat i kläm och farit illa utav att föräldrar separerar.

Det är nog också därför jag har fått ta så stor del i diskutionen gällande det här barnet. Min man och grabbens mamma kan numera vara på samma skolavslutning tillsammans men de kan inte föra en normal dialog så fort det rör sig om något viktigt.

Men som sagt, det går att lösa saker ändå.

 

[mino]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Ja det är svårt. I det långa loppet kanske det är bra att man inte tappar den ena föräldern även om det i nuläget känns bättre att vara på det ena stället. Jag tänker tex när man själv blir förälder så är det bra att förstå sitt eget föräldraskap genom sina egna föräldrar. Men det kan ju såklart likaväl bli så att barnet kommer till en punkt där h*n blir bitter över att h*n vingades bo med en förälder som h*n inte trivdes hos. Eller kan barnet bli bittert över att mamman inte krävde att h*n skulle bo där lika mycket. Det är ju så otroligt mycket som kan hända men jag tänker att på ett generellt plan borde det bästa för barn vara att behålla lika mycket koppling till båda sina föräldrar. (Nu pratar jag inte om din situation eftersom jag inte vet tillräckligt för att kunna tolka den utan mer allmänt)

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Det är inte ett lätt jobb du har... Tack och lov är det inte frågan om någon vårdnads tvist..

Förstår att folk inte kan rådgöra mig i det här ... eftersom det bara är en bild som ges. Vilket givetvis är förnuftigt. Man ska inte få folk att agera om man inte är säker på att det är riktigt.

Men jag skulle gärna vilja diskutera mognad, ålder och skäl till att bli lyssnad på som barn. Rent generellt. Beror det på vad barnen har för skäl? Och vem kan avgöra vad som är skäl nog?

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Såg ditt inlägg efter att jag skrivit mitt senaste Men vi är inne på samma linje gällande hur disskutionen bör föras ...

Jo det är ju dem där frågorna man har ... Hur "katten" skall man veta vad som är bäst.

Någonstans kan jag tycka att även ett barn/tonåring borde vara värd att lyssna på och acceptera när deras vilja baseras på viktiga vissentliga saker. (menar då att det inte baseras på vart man får vara uppe längst eller vart man har mest prylar). Men gränsen för vad som är vissentligt och viktigast för barnet är så länge det inte rör sig bevisad vanvård jätte svår. Glirinar och offörskämmdheter, obegripliga straff (som inte ger märkern som går att se i efterhand) är ju skäl nog för personer som älskar sitt barn att tycka att barnet mår bäst av att vara någon annanstanns där sånt inte pågår.

I mitt fall är jag inte säker på varför han säger/vill det här, funderar därför mest och försöker förstå vad det handlar om.

svårt att ta den här disskutionen generellt för mig märker jag... då jag baserar allt på mina funderingar..

 

[TinyWiny]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Jag tycker att du och din man ska sätta er ner och komma fram till vad ni vill och tycker.
Men först ska din man ensam komma fram till vad han vill eftersom vi "bonusvuxna" inte har någon juridisk tyckanderätt så är det ju pappan som måste driva det här.

Varför jag tar upp det här är för att jag har varit i liknande situation som dej, fast det var mer specifika saker, slagsmål mellan mamman och hennes pojkvänner, mamman kunde vara försvunnen i flera dagar och barnen vågade inte ringa sin pappa för då blev mamma arg så de var ensamma hemma, barnens ständiga oro när de var hos oss för hur mamma mådde osv.

Vi, jag och min sambo var helt överens om att barnen skulle bo hos oss, men min sambo klarade inte av att ensam stå för vad han ville och eftersom man inte räknas som bonusförälder så föll allt då.
Barnens mamma blev helt vansinnig när det kom på tal att barnen skulle bo hos oss, vände allt mot pappan inför barnen och sa till dem att han gjorde det för att vara elak att han inte alls brydde sig om dem utan bara ville slippa betala underhåll

Det är så svårt att veta hur man ska göra, det är en balansgång utan dess like, men jag skulle råda er till att ligga lågt, visa honom att han alltid är välkommen och visa att det är ok om/när han vill vara extra hos er.
En dag kanske han själv säger att han vill bo hos er, kanske inte, det viktiga är att han alltid vet att han är välkommen och att han har ett hem hos er.

 

[mino]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

men det är det nog för alla. Jag känner att jag lite grann ser det ur min synvinkel som mamma att jag skulle bli otroligt ledsen om jag och min man skilde oss och våra barn fick välja mellan oss redan i så tidig ålder som 9 och valde bort att bo hos mig överhuvudtaget. Att en vårdnadshavare inte får ha sitt barn boende hos sig tycker jag i så fall ska motiveras av starka skäl, inte bara för att barnet har det lite bättre på ena stället i jämförelse.

 

[lobell]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Jag skulle nog låta det bero lite och se hur det utvecklas.
Så länge det inte handlar om fylla, misshandel eller nåt annat som är direkt dåligt för barnet. Ni är ju iaf medvetna om brister och ställer upp när det behövs. Då vet han att ni är en trygghet.
Låta honom komma på det själv isåfall och inte att det blir som att ni försöker övertala eller bestämmer över hans huvud. Då kommer mamman antagligen sparka bakut. Och då är risken att han verkligen hamnar i kläm mellan era familjer.

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Min man och jag pratar väldigt mycket om det här. Pojkens situvation har varit en levande dialog ända sedan start.

Absolut så är det pappan till barnet som måste driva det om det skulle gå så långt att den juridiska rättigheten blir vissentlig. Men vi har klarat oss ur det genom att jag har "medlat" så fort det rör sig om viktiga frågor. På så sätt så har vi kunnat lösa saker på en konstruktivt och vuxet sätt. Och på grund av det så har vi minimerat riskerna för att grabben skulle hamna i en dragkramp (som det blir när föräldrar inte kan lösa konflikter och istället bråkar om saken).

Det jag och min man har kommit fram till i våran disskution har i alla olika tänkbara tillfällen varit att det bästa för barnet är i alla lägen att hålla hos ifrån en konflikt med mamman. Det är det enda som skulle skydda honom från att behöva ta ställning för eller imot någon av sina föräldrar.

Och som många håller med om så ska det till något som påtagligt bevisar att barnet far illa hos någon part för att rättfärdiga en rättsprocces.

I det här fallet har grabben både utryckligen i ord och handling visat var han vill vara. Våran respons till honom har varit att vi lyssnat på vad det är han säger. Och sedan förklarat att när man är barn så bestämmer föräldrarna över var barnet ska bo. Självklart har han fått i samma tillfälle fått höra att han alltid är välkommen här. Oavsett! Och att han tillhör en här familjen helt och fullt även om han inte är här jämt.

(roligt att du tar upp just det, för det har jag inte hört många betona förut. Det har varit självklart för mig och en av de viktigaste ställningstagningar man som förälder borde ta enligt mig. Men tyvärr har jag aldrig hört någon annan ta upp det.)

Vi har avvaktat och "lutat tillbaka oss" mot just detta. Försökt att ge så mkt trygghet som möjligt samt göra vad vi kan för att fria honom från skuld och ansvaret att behöva välja / ta ställning för eller imot någon av hans föräldrar.
Och vi kommer att fortsätta med det tills vi är säkra på vad som är rätt. Vi tänker inte heller ta upp ämnet med hans mamma förrén man vet hur man ska lyfta frågan, och att vi kan vara så säkra som möjligt är på att slippa en upprivande konflikt.

.....men det har pågått nu närmare ett år. Och både jag och min man är fundersamma ...

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Håller med helt och fullt...

Det är bara det att i det här fallet så är jag inte så säker på att det är så här mamman vill ha det heller.. Jag har facktiskt inte en blekaste..

Jag är inte helt främmande för att hon facktiskt skulle tycka att det var skjönt att bli av med honom i veckorna ... Och att det är det han känner. Men att det som hindrar henne från att ta upp det är barnbidraget och beroendeskapet av pengarna.

 

[Illy]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Det är så mkt som man känner till rent konkret också.. Just det här med mammans relation till sin sambo.. Hennes relation till pengar..

Hon har strulat med pengar i hela sitt liv. Bedragit folk, varnats för ... Det går inte att ha pengar inblandade på något sätt när man har med henne att göra

Hon har flyttat runt i området en hel del... (har tack och lov haft så mkt förstånd att hon håller sig inom kommun) Blir vräkt, har fogden efter sig...

Skäller och härjar till SITT försvar... Det är alla andra som det är fel på..

Samtidigt så är jag säker på att man inte ens känner till hälften av alla "missöden"..

Allt detta går ju att bevisa... Detta är konkret och påtagligt..

Men i mina ögon så är det bara bevis för att hon är en dålig förebild som inte har förmåga att ta ansvar... Barn kan man ju ha så länge man inte slår dem samt att de får mat och kläder..

Känns som om att anledningen till sammarbetet har fungerat är att hon facktist tycker det är skjönt att få barnfria veckor. Då hon ofta ser till att det blir så när grabben är här. Inga uttalade rader.. Men i praktiken är det så hon lever.. Och det hon ger sken av...

 

[TinyWiny]

Sv: bestämma sitt boende själv? långt*

Det verkar ju som om ni har en bra relation du och mamman, även om den är lite "speciell" eftersom ni förmodligen aldrig hade känt varandra annars.
Jag hade nog fört det på tal lite försiktigt, är det bara pengar det handlar om så gör upp att hon köper vissa kläder och låt henne behålla "rätten" till barnbidraget om det nu är så viktigt för henne.
Hon lär ju inse det orimliga i att hon får pengar som ska gå till sonen, det brukar även de mest knepiga människorna göra förr eller senare, om inte annat så för att det blir jobbigt för henne att köpa kläder och redovisa var hon har gjort av pengarna.

Men som sagt, var väldigt väldigt försiktig och backa direkt om hon visar motvärn, du kan ju ta upp det som en avlastning för henne.
Diskutera överhuvudtaget inte pengarnas vara eller inte vara utan se bara på vad bonussonen vill. Kanske blir det bara så att han stannar hos er en dag.

Att barn ska känna sig välkomna har vi diskuterat mycket här hemma, särskilt sedan barnens pappa flyttade till ett nytt hus och barnen frågade vilka rum de skulle få och pappan menade att de fick ha de två rum som fanns tills pappans nya barn behövde dem, han resonerade som så att barnen skulle ju ändå inte komma till honom när de blev äldre.
Min son var 11 och dottern 9 när deras nya syskon kom och glädjen över att ha fått en ny liten syster förbyttes ju då till en känsla med fadd smak
Hans uttalande fick tyvärr till följd att barnen ganska snart slutade åka dit.
De åkte inte längre dit för att träffa pappa utan för att träffa sin syster och ganska snart även en liten bror, de slutade åka helt när de var 13 och 11 år.
Det är inte så kul att få sova på soffan när man är hos pappa Man känner sig inte välkommen då.