Bemöta anhörig med milda (?) vanföreställningar

[manda]

Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda för jag menar att det handlar mestadels om saker som skulle kunna vara del av en alldeles vardaglig verklighet, inte fantastiska eller magiska liksom. Det går inte att argumentera emot utan extrema personliga påhopp och att hen också uttrycker att hen blir psykiskt instabil (vilket också är tydligt. Det är inget tomt hot). Det är en person som i egna ord varit till och från gränspsykotisk under hela sitt liv men aldrig velat söka vård för det utan själv utbildat sig inom fältet och med god framgång ägnat sin yrkesverksamhet till liknande svårigheter hos andra.

Det som jag tolkar som
vanföreställningar, som säkert ibland har inslag av hallucinationer är ganska vardagliga saker som skulle kunna vara sanna, tex att hon betalat en faktura flera gånger (och att vi tittar på kontoutdraget att det bara dragits en gång påverkar inte uppfattningen) eller att en sak fanns i nyköpt bil som aldrig varit där. Det senare sades redan vid inköpet, ”så bra med en x” och nu senare blir det då problem för att x är borta, kanske stulen.

Jag vet ju att det enda som sker om jag försöker emotsäga är att personen blir otrygg, instabil och aggressiv. Jag läser på och försöker anpassa mig. Även något som ”jag accepterar att du ser det så, det låter väldigt oroande (eller annat adverb), men min syn på det hela är annorlunda” tolkas som att jag invaliderar och förklarar galen, fastän det är ett ordagrant citat från informationssida kring hur vanföreställningar hanteras.

Det som är min fråga är; efter att jag valt att inte gå emot, vad gör jag då? Det kan ju bli jättekonstigt när personen fortsätter uppleva att det finns ett ekonomiskt hot kring att företag som fakturerar personen går in i personliga konton och tar mer pengar, eller att saken nu är borta och därmed måste vara stulen (dvs polisanmälan, otrygghet -> tänk om de kommer hem och dödar mig i sömnen. Det sista händer bara om jag ”provocerar” säger att de inte har någon anledning eller möjlighet så länge hon inte använder BankID på annans uppmaning).

Är det bästa att ”gå med” där också, i följderna? Såklart med tillägg att jag ser att hemmet är tryggt pga a, b, c.

Det går i perioder, men senaste halvåret, som också haft en hel del fysisk sjukdom, så sker det regelbundet med någon eller några månaders mellanrum. Däremellan är hen inte bara som vanligt utan i mina ögon också tankemässigt och känslomässigt flexibel, strävar efter nya insikter och förfining av sin person.

Självklart ser både jag och min anhöriga att det ter sig som demens. Det finns svårigheter med dagvillhet, ordhämtning och balans. Men det är viktigt för personen att det inte patologiseras och möjligheten att det beror på trötthet, utmanande levnadssituation över längre tid osv. Antagligen för att det funnits med hela livet och (därför) också pga en otrygghet kring om vård kan göra gott.

Vad gör jag med ”efterdyningarna ”? Det är tydligt för mig att det inte går att ta upp i efterhand heller utan att personen förlorar balansen igen. Det önskar jag inte för någon av oss. Men för mig är det svårt att inte få ”skydda” min verklighetsuppfattning, utan att bara ta de beskrivningarna, framför allt eftersom de ofta kommer med personangrepp (att jag utnyttjar mina kompisar precis som jag utnyttjar personen, att jag bara klagar på bilen när jag menar att inget är stulet). Det blir kanske extrasvårt för att personen mellan varven är pålitlig, klok och någon att hålla i när det blåser. Men plötsligt är det hen som ÄR stormen liksom. Självklart förstår jag att det är jobbigast för hen, men jag har också ett egenintresse av att kunna hantera detta bättre.

Jag behöver hitta ett sätt där inte jag blir måltavla för all aggression och ombytlighet, jag orkar inte riktigt. Jag förstår också att hur jag bemöter är största möjligheten att påverka hur utsatt jag blir i dessa lägen.

Vad gör jag?

 

[Grazing]

Jag har en nära anhörig, pensionerad sedan drygt tio år, som ibland har så extremt hårda övertygelser om hur saker ÄR. Jag skriver milda för jag menar att det handlar mestadels om saker som skulle kunna vara del av en alldeles vardaglig verklighet, inte fantastiska eller magiska liksom. Det går inte att argumentera emot utan extrema personliga påhopp och att hen också uttrycker att hen blir psykiskt instabil (vilket också är tydligt. Det är inget tomt hot). Det är en person som i egna ord varit till och från gränspsykotisk under hela sitt liv men aldrig velat söka vård för det utan själv utbildat sig inom fältet och med god framgång ägnat sin yrkesverksamhet till liknande svårigheter hos andra.

Det som jag tolkar som
vanföreställningar, som säkert ibland har inslag av hallucinationer är ganska vardagliga saker som skulle kunna vara sanna, tex att hon betalat en faktura flera gånger (och att vi tittar på kontoutdraget att det bara dragits en gång påverkar inte uppfattningen) eller att en sak fanns i nyköpt bil som aldrig varit där. Det senare sades redan vid inköpet, ”så bra med en x” och nu senare blir det då problem för att x är borta, kanske stulen.

Jag vet ju att det enda som sker om jag försöker emotsäga är att personen blir otrygg, instabil och aggressiv. Jag läser på och försöker anpassa mig. Även något som ”jag accepterar att du ser det så, det låter väldigt oroande (eller annat adverb), men min syn på det hela är annorlunda” tolkas som att jag invaliderar och förklarar galen, fastän det är ett ordagrant citat från informationssida kring hur vanföreställningar hanteras.

Det som är min fråga är; efter att jag valt att inte gå emot, vad gör jag då? Det kan ju bli jättekonstigt när personen fortsätter uppleva att det finns ett ekonomiskt hot kring att företag som fakturerar personen går in i personliga konton och tar mer pengar, eller att saken nu är borta och därmed måste vara stulen (dvs polisanmälan, otrygghet -> tänk om de kommer hem och dödar mig i sömnen. Det sista händer bara om jag ”provocerar” säger att de inte har någon anledning eller möjlighet så länge hon inte använder BankID på annans uppmaning).

Är det bästa att ”gå med” där också, i följderna? Såklart med tillägg att jag ser att hemmet är tryggt pga a, b, c.

Det går i perioder, men senaste halvåret, som också haft en hel del fysisk sjukdom, så sker det regelbundet med någon eller några månaders mellanrum. Däremellan är hen inte bara som vanligt utan i mina ögon också tankemässigt och känslomässigt flexibel, strävar efter nya insikter och förfining av sin person.

Självklart ser både jag och min anhöriga att det ter sig som demens. Det finns svårigheter med dagvillhet, ordhämtning och balans. Men det är viktigt för personen att det inte patologiseras och möjligheten att det beror på trötthet, utmanande levnadssituation över längre tid osv. Antagligen för att det funnits med hela livet och (därför) också pga en otrygghet kring om vård kan göra gott.

Vad gör jag med ”efterdyningarna ”? Det är tydligt för mig att det inte går att ta upp i efterhand heller utan att personen förlorar balansen igen. Det önskar jag inte för någon av oss. Men för mig är det svårt att inte få ”skydda” min verklighetsuppfattning, utan att bara ta de beskrivningarna, framför allt eftersom de ofta kommer med personangrepp (att jag utnyttjar mina kompisar precis som jag utnyttjar personen, att jag bara klagar på bilen när jag menar att inget är stulet). Det blir kanske extrasvårt för att personen mellan varven är pålitlig, klok och någon att hålla i när det blåser. Men plötsligt är det hen som ÄR stormen liksom. Självklart förstår jag att det är jobbigast för hen, men jag har också ett egenintresse av att kunna hantera detta bättre.

Jag behöver hitta ett sätt där inte jag blir måltavla för all aggression och ombytlighet, jag orkar inte riktigt. Jag förstår också att hur jag bemöter är största möjligheten att påverka hur utsatt jag blir i dessa lägen.

Vad gör jag?

Kort sagt så nej, det går tyvärr inte att göra så mycket åt det. Har en närstående som har mildare vanföreställningar och det finns inte någonting att göra åt det. Det som vi gör är bara att uppmuntra att söka vård när vanföreställningarna inte är så närvarande och den sundare delen kommer fram.

För att skydda sig själv så tror jag det är bättre att varken börja diskutera eller hålla med personen. Det jag har upplevt är iallafall att allt eskalerar såfort man ger någon respons.

Och det är aldrig fel att sätta gränser mot sådana personer även om dom har vanföreställningar och inte kan hjälpa sitt beteende, ibland måste man för att dom ska inse att det inte är hållbart och att dom måste söka vård. Var bara tydlig med att stöttning och hjälp finns om personen försöker bli frisk. Och sätt även krav när personen är "normalt lagd" igen, att det inte är okej att "komma och gå" på det sättet.

 

[manda]

Kort sagt så nej, det går tyvärr inte att göra så mycket åt det. Har en närstående som har mildare vanföreställningar och det finns inte någonting att göra åt det. Det som vi gör är bara att uppmuntra att söka vård när vanföreställningarna inte är så närvarande och den sundare delen kommer fram.

För att skydda sig själv så tror jag det är bättre att varken börja diskutera eller hålla med personen. Det jag har upplevt är iallafall att allt eskalerar såfort man ger någon respons.

Och det är aldrig fel att sätta gränser mot sådana personer även om dom har vanföreställningar och inte kan hjälpa sitt beteende, ibland måste man för att dom ska inse att det inte är hållbart och att dom måste söka vård. Var bara tydlig med att stöttning och hjälp finns om personen försöker bli frisk. Och sätt även krav när personen är "normalt lagd" igen, att det inte är okej att "komma och gå" på det sättet.

Jo jag tror att utmaningen för mig är att fatta när det är ”vanliga spelregler” (och jag tex kan nämna alternativa tolkningar till något) och när det inte är det, samt att kunna göra det i tid så det slipper eskalera.

 

[Grazing]

Jo jag tror att utmaningen för mig är att fatta när det är ”vanliga spelregler” (och jag tex kan nämna alternativa tolkningar till något) och när det inte är det, samt att kunna göra det i tid så det slipper eskalera.

Oavsett vanlig eller ej, ha samma gränser hela tiden. Även när min närstående är "normalare" så passar jag mig för att diskutera någonting övht för det är svårt att veta när det far iväg åt fel håll så att säga. Det är omöjligt att veta vart sådana står för stunden och vad som triggar igång saker och ting.

 

[moster_punk]

Om du tror att personen är dement eller psykotisk tycker jag att du ska söka vård för personen. Både psykos och demens är tillstånd där den drabbade inte själv kan se sin situation, och där bör du få hjälp via antingen distriktsläkare eller psykiatrin. Tidiga insatser är gynnsamma för båda tillstånden, så vänta inte bara för att symptomen är relativt lindriga nu.

Angående bemötandet, så tycker jag att ett lågaffektivt och neutralt bemötande brukar vara bra. Bekräfta det din anhöriga säger, tex. "du tycker att det saknas något i bilen", eller "du är orolig för att du ska ha betalt räkningen flera gånger", men låt det stanna där, gå inte in med dina egna tankar om att det är absurt det personen säger, eller att försöka bevisa att personen har fel, fråga hur hen kan säga något sådant etc., utan förhåll dig neutral och bara följ med som en iakttagare. För din anhöriga är det hen säger förmodligen verkligt, och om andra ifrågasätter eller hävdar att det är sjukt tex., så är det inte konstigt att det blir ångestfyllt och irriterande för personen. Jämför med om du själv skulle berätta något som är sant för dig, tex. vad som hänt dig på jobbet idag, och ingen tror dig utan börjar ifrågasätta.
Agera får du göra sedan, och bearbeta kanske du kan göra med andra anhöriga som också är i relation till personen?

 

[Bulldoozer]

Der bästa vore att söka vård för personen, tyvärr är det ofta väldigt svårt om personen själv inte anser sig behöva det.
Gör man en utredning för demens så ska allt annat som kan påminna om demens uteslutas innan diagnos för demens ställs. Det finns många andra åkommor som kan liknande symptom med skillnaden att dessa är oftast behandlingsbara och personen kan bli frisk.

Du kan inte göra något om personen upplever en annan verklighet än vad du gör, det är just dennes verklighet och att ens försöka ifrågasätta den leder ofta till konflikter. Det du kan göra är precis som andra skriver att bekräfta att du hört vad denne säger och att vara lågaffektiv i bemötandet. Ibland är det bästa att avleda från ämnet genom att prata om nåt positivt som du vet att denne går igång på eller att du avlägsnar dig från situationen en stund så ni får lugna ner er.

 

[Red_Chili]

Säger som andra: se till att personen får vård. Vården kan i bästa fall göra mycket, men även om det är demens så finns det mediciner som ska bromsa/lindra. Viktigt då att börja så snart som möjligt och inte "när det är värre". För är det demens så blir det värre.

Min egna erfarenhet angående bemötandet, är att säga "Ok, det är bra att du säger till om det här. Men vet du, vi behöver inte oroa oss om det här just precis nu, vi kan titta på det senare!" (personen får då bekräftelse, känner sig lugnad och glömmer troligen bort just det orosmomentet).

 

[manda]

Tack för svar @moster_punk @Bulldoozer @Red_Chili ! Jag håller såklart med er att en vårdkontakt vore det bästa. Vi har också pratat om det under säkert fem år och jag har en vän som doktorerat i fältet demens som haft respektfulla argument som att det är bra att hen får en baslinjemätning av funktion i nuläget så att det går att fånga upp tidiga problem framöver, som inte nödvändigtvis syns för en så högpresterande person som hen är. Kruxet är att det inte kommer längre än till ett samförstånd om att det är bra och jag får INTE hjälpa till att boka tid. Skulle jag gå emot personens vilja i den frågan tror jag inte riktigt vår relation kan repareras. Självklart kan det ändå bli så att jag en dag behöver bryta det förtroendet, men då jag är enda anhörig till personen (vilket också betyder att jag inte har en annan nära anhörig att bolla med som det tipsades om) vill jag så långt som möjligt undvika att hen bryter kontakten.

Bra förslag på frasering, framför allt ”okej, det är bra att du säger till” + avledning. Kanske ihop med ”jag ska tänka på vad man skulle kunna göra åt det” som blir ännu mer accepterande och icke-utpekande än att vi inte behöver prata om det.

Det allra viktigaste för mig personligen är att kunna hålla kvar min avsikt att vara trygg, pålitlig och kärleksfull oavsett hur personen tänker eller uttrycker sig. Upptäckte också igår att i ”skarpt läge” kan det vara bättre med sms med emojis istället för text eller talade ord. Har märkt att orden i sig blir hotfulla oavsett vad jag säger, tror hen kanske inte förstår så bra när det blir sådär (?). Och eftersom vi inte är på samma ställe så är orden en större del av konversationen än om den skedde på samma fysiska plats. ”” är mer sannolikt att landa bra än mycket annat jag provat. Att avleda/byta ämne kan jag försöka mer, och på olika sätt. Min upplevelse är att t.o.m. milda eller bekräftande sätt att göra det tas som tecken på att jag nedvärderar eller anser personen galen eller mig ha rätt att bestämma vad samtalet ska handla om och därmed mer värd som människa. () Min bästa är att lägga på om vi pratar i telefon. Vi har en överenskommelse om att det alltid är okej då vi båda har problem med hjärntrötthet. Så om läget är att ämnesbyte upplevs förminskande, även om det bara är ”du jag ringde för jag funderade på x” är det det bästa.

Jag är helt med på vilken typ av förhållningssätt och bemötande jag måste ha och vill ha. Det är att hitta just de sätt, ord, tonfall osv som blir bra för oss som jag famlar lite efter.

 

[Bulldoozer]

Bara för att din anhörig inte vill utredas betyder det inte att du själv inte kan söka hjälp. I min kommun har man som anhörig full möjlighet att gå på olika träffar och anhörigstöd m.m. inom demens även om man de facto inte har en anhörig som har fått diagnos på demens (det är inte ovanligt att anhöriga sliter sitt hår men inte lyckas få sin släktig att söka hjälp så att demens är odiagnosticerat är inte ovanligt). Även om det inte är 100% att din anhörig har demens så tror jag att många av symptomen påminner om det såpass att man kan ha en stark misstanke.
Söker du dig till demensträffar och liknande så kan du både ventilera och få input på bemötande samt kanske mer på fötterna vilka möjligheter du har eller förslag på hur du kan få din anhöriga att ta emot hjälp så att denne kan utredas. Samt att du kan få tips om vägar att gå när situationen förvärras ytterligare, det kan vara skönt att ha koll innan man hamnar i en akut situation där man står handfallen.

 

[manda]

Bara för att din anhörig inte vill utredas betyder det inte att du själv inte kan söka hjälp. I min kommun har man som anhörig full möjlighet att gå på olika träffar och anhörigstöd m.m. inom demens även om man de facto inte har en anhörig som har fått diagnos på demens (det är inte ovanligt att anhöriga sliter sitt hår men inte lyckas få sin släktig att söka hjälp så att demens är odiagnosticerat är inte ovanligt). Även om det inte är 100% att din anhörig har demens så tror jag att många av symptomen påminner om det såpass att man kan ha en stark misstanke.
Söker du dig till demensträffar och liknande så kan du både ventilera och få input på bemötande samt kanske mer på fötterna vilka möjligheter du har eller förslag på hur du kan få din anhöriga att ta emot hjälp så att denne kan utredas. Samt att du kan få tips om vägar att gå när situationen förvärras ytterligare, det kan vara skönt att ha koll innan man hamnar i en akut situation där man står handfallen.

Det är ett bra tips men jag är i stort sett hembunden pga sjukdom så träffar är lite utom räckhåll. Med det sagt kanske det går att kontakta anhörigstödjaren för input telefonledes eller möjlighet att närvara digitalt (vilket inte finns i nuläget/automatiskt).

Ironiskt nog har jag kollat upp anhörigstöd men inte för egen del utan för min anhörig, som burit ett stort lass i samband med min sjukdom. (En blind leder en blind osv.)

 

[Bulldoozer]

Det är ett bra tips men jag är i stort sett hembunden pga sjukdom så träffar är lite utom räckhåll. Med det sagt kanske det går att kontakta anhörigstödjaren för input telefonledes eller möjlighet att närvara digitalt (vilket inte finns i nuläget/automatiskt).

Ironiskt nog har jag kollat upp anhörigstöd men inte för egen del utan för min anhörig, som burit ett stort lass i samband med min sjukdom. (En blind leder en blind osv.)

I min kommun har jag för mig att det finns möjlighet till digitala träffar också så det borde finnas på fler ställen sen vet jag att de jobbar med nån slags "demens-app" för anhöriga hur långt de kommit har jag inte koll på.

 

[manda]

I min kommun har jag för mig att det finns möjlighet till digitala träffar också så det borde finnas på fler ställen sen vet jag att de jobbar med nån slags "demens-app" för anhöriga hur långt de kommit har jag inte koll på.

Jag kanske inte var tydlig med att jag tidigare kollat upp träffarna och de är bara på plats, de nekar digitalt deltagande. Men om de får frågan en andra gång kanske de kan överväga att tillgänglighetsanpassa.

 

[Bulldoozer]

Kan FB gruppen " Demensforum-Alzheimer/kognitiv sjukdom/demens" vara nåt för dig?

Man skulle önska att det var lättare att hitta hjälp, det känns som om det varierar stort hur lätt det är att hitta hjälp och få stöd beroende på kommun.

 

[MiaMia]

Jag kanske inte var tydlig med att jag tidigare kollat upp träffarna och de är bara på plats, de nekar digitalt deltagande. Men om de får frågan en andra gång kanske de kan överväga att tillgänglighetsanpassa.

Har du redan blivit avfärdad en gång så hade jag satsat på att skicka en skriftlig begäran om handikappanpassning. Då kan de inte vifta bort det med ett schablonsvar, utan måste skriva något som ger sken av att ha gjort ett aktivt ställningstagande.

 

[manda]

Har du redan blivit avfärdad en gång så hade jag satsat på att skicka en skriftlig begäran om handikappanpassning. Då kan de inte vifta bort det med ett schablonsvar, utan måste skriva något som ger sken av att ha gjort ett aktivt ställningstagande.

Det är en bra idé. Det är så lätt att tänka att tillgänglighetsanpassning är en ramp och finns det så är det mitt problem om jag inte kan delta. Jag har faktiskt inte tänkt på att lyfta den vinkeln. Vill nog hur som helst börja med att prata med anhörigstödet och se var vi landar. Om det nekas så har du pekat på ett sätt att gå vidare. Tack!

 

[MiaMia]

Det är en bra idé. Det är så lätt att tänka att tillgänglighetsanpassning är en ramp och finns det så är det mitt problem om jag inte kan delta. Jag har faktiskt inte tänkt på att lyfta den vinkeln. Vill nog hur som helst börja med att prata med anhörigstödet och se var vi landar. Om det nekas så har du pekat på ett sätt att gå vidare. Tack!

Det finns JO-beslut på att myndigheten måste göra aktiva ställningstaganden när det påtalas behov av anpassningar. Tror dessa gällde i ärenden om myndighetsutövning, så inte rakt av tillämpbart men tänker det borde finnas en bra potential att dra paralleller. Att det är en funktion som enligt lag ska finnas och handlar om grundläggande välmående gör att ribban bör ligga lägre än för en del andra myndighetsuppgifter. Kan plocka fram länkar till dem om du vill ha.

Sen borde en annan möjlighet vara att du ansöker om anhörigstöd i form av en SOL-insats. Att du är beroende av denna anhörig pga. din egen situation skulle bidra till att tala för ett behov som är större än genomsnittet. Eventuellt också annorlunda inriktat än standard-/grupp-varianter.

Har du föreslagit att få enskild kontakt med den som ansvarar, som ett möjligt alternativ till att den gruppbaserade aktiviteten distansanpassas? Även om det kostar mer arbetstid, kan det på andra sätt vara mer genomförbart för dem (t.ex. slippa frågan om att föra andra deltagares personuppgifter över nätet)

 

[lilstar]

Det viktigaste du kan göra är tyvärr att acceptera att det är otroligt dålig prognos för förbättring när personen inte själv vill söka vård. Din anhöriga verkar ju oerhört bestämd i vad hen vill och inte vill ha för vård och du har helt klart försökt. Börja med att hitta acceptans och stöd för dig själv så att du orkar vara ett stöd för din anhöriga. Titta på t ex Mind eller Schizofreniförbundet, det finns också stödlinjer för anhöriga när man behöver prata ut. Och skriv av dig här när det behövs! Kanske kan du också överväga att ta kontakt med någon av din anhörigas gamla kolleger. Kanske någon som både känner hen och vet hur vanföreställningar funkar.

 

[manda]

Kan FB gruppen " Demensforum-Alzheimer/kognitiv sjukdom/demens" vara nåt för dig?

Man skulle önska att det var lättare att hitta hjälp, det känns som om det varierar stort hur lätt det är att hitta hjälp och få stöd beroende på kommun.

Den gruppen var ett jättebra tips. Sorglig läsning - får mig att se hur mycket som faktiskt funkar rejält dåligt för min anhörig (maten, all procedurminne kring matlagning är borta eller splittrat. Hen ringde igår för soppan var så konstig och tuggig - den visade sig vara rå, bara mixade grönsaker (rödbetor och selleri, tacka tusan att den var tuggig) och vatten. Föreslog att prova koka den lite och se om den blev godare, kanske smaksätta m buljongtärning om hen skulle vilja. Språkbearbetningshastighet, att avläsa omgivningen) - men mycket info som är och antagligen kommer bli relevant. Bra att kunna förbereda en del rent praktiskt som kommer underlätta när det blir sämre.


@lilstar Tusen tack för bra input. Ska tänka på det med gamla kollegor. Hon brukar berätta om en där de två nog hade liknande instabilitet och de hade en pakt att åka till varandra om det sket sig för att kunna skydda från dåliga beslut och ”slippa söka vård”. Jag kontaktade den vännen inför min anhörigas senaste jämna födelsedag och vi åkte dit och firade, så där finns en etablerad kontakt och mycket goodwill. Annars är ju leden av kollegor rejält uttunnade när en närmar sig åttio.

Men det här har övertrasserat mitt eget energikonto rejält vilket får sjukdomar att strula så nu ska jag prioritera återhämtning och radikal vila. Puls på 120 så fort jag reser mig. Köket är kaos. Trasigt porslin på golvet, blir så fumlig när trött, vidbränd mat spilld över hela spisen, spillde först o missade sen stänga av plattan efter middagen. Men jag får hjälp senare idag så det är lugnt. Och jag har ställt saker i vägen så katten inte kan gå i det trasiga. Önskar mer ork att hjälpa. Men skönt nog är det aggressiva över nu. För den här gången.

 

[MJLee]

Jag har en person i min nära omgivning som har fått diagnosen sjuk förföljelsemani. Hen har alltid varit lite egen men de sista 10 åren har det successivt blivit värre. Redan då ringde jag i panik till vården men fick svaret att så länge hen inte är en fara för sig själv eller andra så kan myndigheterna inte gripa in.

Hen har, av olika orsaker, två gånger blivit LPT och fått på sig orosanmälan. Kommunens äldreenhet har varit inblandad. Men eftersom hen hävdar att det är alla andra som är psykiskt sjuka så har slutsatsen varit att varken vård eller kommun kan göra något eftersom hen mycket bestämt avsagt sig all vård och andra insatser. Hen är äldre men helt kristallklar. Har gått igenom undersökningar vad gäller kognitiv förmåga osv. Att hen är högutbildad och mycket påläst gör det på en del sätt ännu värre. Hen sitter på biblioteket och läser all den senaste forskningen och går på föreläsningar hela dagarna eftersom hen inte har något socialt umgänge öht.

En stor del av sociala kontakter har gått via mig eftersom hen lyckats alienera alla andra i familjen. Tar otroligt mycket kraft och energi när hen ringer och pratar till mig i två timmar och sedan blir arg när jag inte hänger med i resonemangen. Vad vill jag säga med den här Kinesiska muren av text, är att man måste lära sig att ibland sätta sitt eget mående först. Att inte svara trots att det dåliga samvetet river. Att inte bli medberoende vilket man ibland upptäcker när man redan är där.

Sänder styrkekramar

 

[manda]

Jag har en person i min nära omgivning som har fått diagnosen sjuk förföljelsemani. Hen har alltid varit lite egen men de sista 10 åren har det successivt blivit värre. Redan då ringde jag i panik till vården men fick svaret att så länge hen inte är en fara för sig själv eller andra så kan myndigheterna inte gripa in.

Hen har, av olika orsaker, två gånger blivit LPT och fått på sig orosanmälan. Kommunens äldreenhet har varit inblandad. Men eftersom hen hävdar att det är alla andra som är psykiskt sjuka så har slutsatsen varit att varken vård eller kommun kan göra något eftersom hen mycket bestämt avsagt sig all vård och andra insatser. Hen är äldre men helt kristallklar. Har gått igenom undersökningar vad gäller kognitiv förmåga osv. Att hen är högutbildad och mycket påläst gör det på en del sätt ännu värre. Hen sitter på biblioteket och läser all den senaste forskningen och går på föreläsningar hela dagarna eftersom hen inte har något socialt umgänge öht.

En stor del av sociala kontakter har gått via mig eftersom hen lyckats alienera alla andra i familjen. Tar otroligt mycket kraft och energi när hen ringer och pratar till mig i två timmar och sedan blir arg när jag inte hänger med i resonemangen. Vad vill jag säga med den här Kinesiska muren av text, är att man måste lära sig att ibland sätta sitt eget mående först. Att inte svara trots att det dåliga samvetet river. Att inte bli medberoende vilket man ibland upptäcker när man redan är där.

Sänder styrkekramar

Tack gör att du berätta. Låter tufft. Hög igenkänning Tidigare tänkt kognitiv bedömning inte skulle visa något, men nu tror jagdet.

Jo. Tänker att det är ”bra” med mina egna begränsningar på ett sätt för jag kan inte försöka fixa allt. Men lurar mig själv över min gräns ändå ibland. Tex nu i en bättre period och mer är möjligt.