Första dagboksinlägget då.
Känner att jag behöver spy ur mej lite. Det bara kryper i mej och jag vet varken ut eller in. Just idag så mår jag riktigt skit. Ena dagen mår jag ganska bra och nästa dag så känns det som att jag går sönder. Den här vintern har varit totalt katastrof. Skadad häst på box, kärleksbekymmer och en mage som krånglat och starkt bidragit till mitt kassa mående.
Allt detta har gett mej ångest som har hängt över mej. Men jag har ändå fungerat hyfsat. Det ändå som inte har funkat har varit min vanliga sysselsättning under veckan. Orkar inte med människor. Så jag stannar hemma tills det ger sig. Går jag till affären så kollar jag noga om jag ser nån jag känner. Ser jag nån så vänder jag på klacken och gömmer mej bland hyllorna. Har hållt en mask hela vintern. Det är bara några få som vet att jag mått dåligt. Orkar inte förklara och folk fattar ju ändå inte.
Såna här dagar känner jag mej så fruktansvärt värdelös. Inget känns bra. Jag duger inte till nått, jag är värdelös på allt. Önskar så att jag kunde fungera normalt. Vara normal. Slippa allt som mina diagnoser drar med sig. Jag försöker acceptera att jag är som jag är och försöker göra det bästa av det men det är inte lätt när det är just därför som det inte funkar med nått.
Känner att jag behöver spy ur mej lite. Det bara kryper i mej och jag vet varken ut eller in. Just idag så mår jag riktigt skit. Ena dagen mår jag ganska bra och nästa dag så känns det som att jag går sönder. Den här vintern har varit totalt katastrof. Skadad häst på box, kärleksbekymmer och en mage som krånglat och starkt bidragit till mitt kassa mående.
Allt detta har gett mej ångest som har hängt över mej. Men jag har ändå fungerat hyfsat. Det ändå som inte har funkat har varit min vanliga sysselsättning under veckan. Orkar inte med människor. Så jag stannar hemma tills det ger sig. Går jag till affären så kollar jag noga om jag ser nån jag känner. Ser jag nån så vänder jag på klacken och gömmer mej bland hyllorna. Har hållt en mask hela vintern. Det är bara några få som vet att jag mått dåligt. Orkar inte förklara och folk fattar ju ändå inte.
Såna här dagar känner jag mej så fruktansvärt värdelös. Inget känns bra. Jag duger inte till nått, jag är värdelös på allt. Önskar så att jag kunde fungera normalt. Vara normal. Slippa allt som mina diagnoser drar med sig. Jag försöker acceptera att jag är som jag är och försöker göra det bästa av det men det är inte lätt när det är just därför som det inte funkar med nått.
