Behöver höra er andra..

[Fjordhast]

Ja son rubriken lyder. Jag behöver få höra hur ni andra har klarat er igenom det jag går igenom nu.

Den 25/4 bestämde jag mig för att börja inridningen på riktigt. Allt gick bra. Sitter upp och skrattar på vägen då vi inte kunde vara i hagen pga stona (hästen är hingst). Han sköter sig jätte bra. Är van vid att jag sitter på men detta var första gången jag satt på ute samt i skritt. När vi skulle passera en parkerad bil för andra gången så blir han rädd och knuffar ner ledaren i diket som till slut tappar taget, han gör en helomvändning och börjar bock serien. Jag sitter kvar en bra stund men när jag märker att det inte går längre så släppte jag allt. Gör en kullerbytta snett över hans hals och landar på ländryggen på grusvägen och rullar sedan ner i diket.
Detta resulterade i en bruten kota ( bit som lossnat) samt fraktur i samma kota (L1). Fick opereras där de stabiliserande upp den trasiga kotan med hjälp av kotorna runt om och skruv. Låg på sjukhus i en vecka och bodde sedan hos min mor i 4 dagar då jag inte kunde gå i trapp än och det har vi hemma. Tog lång tid innan jag klarade av att gå själv med endast hjälp av kryckor. Enligt läkaren kommer jag vara helt återställd om 4 månader.

Nu till det mest jobbiga. Den 26/4 skulle min älskade morfar begravas. Klockan 11.00 började begravningen och samtidig var jag på väg in på operation. Detta blev jag helt förstörd över. Älskade min morfar och jag kunde inte gå.till hans begravning . Har inte kunnat ta mig till graven än heller. Inte nog med det så blev jag ledsen över att alla mina planer som var i full gång inte går att utföra. Vi håller på o fixar i trädgården och skulle köpa resterande som behövdes till rabatten samma dag som jag åkte av. Jag hade planerat att börja sätta igång stot som jag hjälper till med mest nu då hon haft föl och varit Mamma ledig. Detta får vänta i flera månader. Jag klarar inte av så simpla saker som att koka lite makaroner, lyfta en kudde, gå utan kryckor, ta upp något från golvet osv osv utan behöver ta hjälp med i stort sett allt. Kan inte ens skära upp osten till frukost mackan.. Allt detta har tagit psykiskt på mig. Jag har gråtit tre kvällar i rad nu och vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska hantera alla dessa tankar . Jag sitter hemma ensam under dagtid med får hjälp på.morgonen med frukosten av min sambos mormor som bor i huset bredvid. Jag börjar bli idiot på att bara vara hemma och endast typ kan sitta i fåtöljen eller ligga i sängen. Jag kan inte sätta på en film själv då dvdn är för långt ner. Jag klarar av promenader till en viss gränssså jag brukar promenera så länge jag orkar i trädgården. Jag har hittills inte kunnat eller orkat åka till stallet. Jag längtar såå efter hästarna! Det enda roliga jag gjort de senaste två veckorna var att åka in till stan en sväng igår och köpa lite filmer som jag och sambon kan se på när han är hemma. Gick på ganska hög dos smärtstillande för att klara av det, men psyket mådde bra av det. Det fick jag äts upp under natten samt idag. Kunde inte sova i natt. Vakna av att jag hade ont hela tiden. Vaknade säkert minst en gång i halvtimmen.
Jag börjar känna mig mer och mer ledsen över att sambon måste hjälpa till med allt. Minsta Lilla. Som förut, han va lite sur och så frågar jag om han kan ge mig mjölken då jag inte nådde den och det var enklare än om jag skulle försöka böka mig upp på kryckorna för att sedan gå runt hela bordet och sen tillbaka med två kryckor samt en mjölk i händerna o sätta mig ner igen. Han blev sur o tyckte det var olägligt att fråga då han höll på.med annat. Det fick mig att må ännu sämre över detta. Jag vill inte fråga om hjälp över huvudtaget men är ju tvungen och efter det så vill ja det ju ännu mindre. Förstår honom oxå att de blir mycket hels tiden o så men han har ändå valt att jag ska komma hem o att han får ta hand om mig o hjälpa mig. Kunde bo kvar hos min mor annars.

Ja nu tror ja att jag fick med de flesta tankar jag har nu. Ville mest bara få skriva av mig men samtidigt vill jag även få veta hur lång tid det tagit för er som varit med om samma sak och ifall ni känner av detta än samt hur jag ska hantera mina tankar. Vill bara gå under jorden ibland både av värken i ryggen samt värken i hjärtat och i hjärnan.

Tacksam för alla svar och åsikter!

 

[alti]

Sv: Behöver höra er andra..

Bryter man kotor i ryggen kommer det att göra ont och ta tid innan man blir återställd. Jag vet hur jävligt det är att ha ont dygnet runt och inte fixa kunna fixa något själv. Enda rådet jag kan ge dig är vad jag lärde mig den hårda vägen under min egen konvelacens. Det är ingen ide att tycka synd om sig själv, det kommer ingen annan att göra. Ta en dag i taget och försök att se de små framstegen. Älta inte "tänk om bara" det leder ingenstans, försök acceptera att detta är hur situationen ser ur just nu. Det blir lättare efter hand, och du kan ju se fram emot ett fullt tillfrisknande . Du kanske kan göra något produktivt, en språk kurs eller något. Du kommer att fixa detta

 

[pulkaskurk]

Sv: Behöver höra er andra..

Usch det där lät inte som någon höjdare du

Jag förstår att det känns tufft för psyket men du får försöka tänka på att det inte är bestående och om ca 4 månader är du ju återställd!

För 5 år sen blev jag påkörd när jag körde mc, min vänsterhand är nu förlamad och vänstersidan på kroppen fungerar dåligt, drygt 40% av kroppen fungerar inte efter olyckan så jag förstår hur du känner dig.
Jag kan inte knyta skorna, inte skära min mat, har svårt att få på mig byxorna osv.
Väldigt mkt går faktiskt att förbereda och handikappanpassa med små medel, tex köp färdigskivad ost eller se till att sambon hyvlat till ett gäng så det blir enkelt för dig att ta.
Man kan faktiskt flytta på en dvd-spelare och ställa den så du kan använda den osv.

Om du bara vill ventilera eller ha tips och råd får du gärna PMa.

 

[Lena_B]

Sv: Behöver höra er andra..

Jag funderar på om det skulle vara bra om du kunde bo ett par dagar hos din mor. Då skulle du få lite omväxling och din sambo en andhämtnigspaus. Det måste slita oerhört att dels se dej ha ont och samtidigt behövas hela tiden. Eller så kanske din mor (eller en vän) kan komma till dej en dag så han kan ta en heldag i trädgården, gå på bio eller valde han kan tänkas vilja göra.

Din mor är förhoppningsvis "utvilad" från situationen och beredd att prata, lyssna, lyfta mjölkpaket etc utan att bli lika frustrerad.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Tack alla för svar!

Grejen är den att jag ligger inte och tycker synd om mig själv hela tiden. Jag har accepterat detta och jag vet att jag inte kunde agerat något direkt annorlunda i olyckan. Oavsett om ja kunnat det så går det inte att få ogjort. Det vet jag. Har en skada i ryggen sen tidigare. Denna sitter dock i mjukdelarna och i bröstryggen. Den har jag haft ont av i över ett år. Och sen kom detta. Det blir bara för mycket ibland. Jag vill så mycket men kan så lite. Det är det som är jobbigt. Jag tycker mer synd om folket i min omgivning. Som tex när jag och pappa väntade på operationen. Han var så orolig så han grät. Jag däremot brydde mig inte om operationen alls. Jag tyckte det jobbigaste var att se honom och mina andra närstående bara kunna sittabredvid och se på hjälplöst. Kan inte vara lätt när ens dotter, fflickvän, kusin osv ligger där bredvid och har så ont att hon gråter och inte kunna göra mer än att hålla handen. Jag tycker fortfarande så synd om mina älskade att de behöver gå igenom detta bara för att jag har valt en farlig sport att hålla på med.

Fortsätter senare med mitt svar. Nu måste jag upp och ta mina mediciner samt äta frukost. Får ingen frukost annars.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Fortsättning följer

Jag la upp förslaget om att flytta tillbaka till mor när han var sur. Det gjorde jag enbart för att jag vill honom väl. Han tog det fel och sa surt "åk till din jävla morsa då!". Jag försökte förklara att jag ville egentligen inte det men att det alternativet finns om det blir för mycket för min sambo. Han förstod inte först men verkade göra det senare då han kom in.och lugnade ner den hysteriskt gråtande jag. Han sa då att han ville ju att jag skulle komma hem redan från början. Inte att jag skulle bo hos mor innan. Han ville få hem mig så fort som möjligt och han visste vad han hade fått för ansvar. Men det blir för mycket för honom med. Han är van vid att maten står på bordet när han kommer från jobbet. Han är van att få sitta i soffan o se på film/tv och bara mysa och ta de lugnt. Han är van att aldrig behöva ha några måsten och nu helt plötsligt egentligen så kommer det mängder på en gång. Inga stora saker de flesta, men mycket små saker blir stort tillslut när man inte är van. Jag förstår honom med. Han var dessutom stressad över att det började åska ganska omgående mitt i maten så han var tvungen att dra ur alla kontakter till sitt dyra bio system mm. Jag förstår honom och jag försöker göra så gott jag kan nu med allt och be om hjälp så lite jag kan. Även fast det betyder att jag måste gå en kilometer extra för att hämta mjölken. Bara det är saker jag klarar av även fast det är/blir mycket komplicerat att utföra. Det tar oxå på krafterna både psykiskt och fysiskt när det är en så ansträngande sak att göra. Men samtidigt får jag ju med mig att jag klarade det själv. Fast då blir de ändå inte bra för jag får mer ont av det och på så vis blir jag ledsen istället. Då känns det inte värt att görs det.
Det är jobbigt det här. Men blir det för mycket för oss så kan jag bo hos andra.vill egentligen inte bo hos mor heller då hon har mycket problem med sin kropp och får väldigt ont vid ansträngning. Men hon är villig att ta hand om mig vid behov. Hon ska hjälpa mig att rensa det döda i trädgården innan allt nytt kommer upp.

Ja nu har jag inte mer att säga för tillfället. Men tack än en gång för svaren

 

[Korven]

Sv: Behöver höra er andra..

Det låter som din pojkvän behöver växa upp lite ock kolla över sina prioriteringar.
Det blir bättre med kroppen men det måste få ta lite tid, det är ju inte länge sen olyckan. Om det var det omvända att din pojkvän var skadad, hur hade det varit då?

 

[Lycanthrope]

Sv: Behöver höra er andra..

Nu måste jag upp och ta mina mediciner samt äta frukost. Får ingen frukost annars.

Han är van vid att maten står på bordet när han kommer från jobbet. Han är van att få sitta i soffan o se på film/tv och bara mysa och ta de lugnt. Han är van att aldrig behöva ha några måsten och nu helt plötsligt egentligen så kommer det mängder på en gång.

Men alltså... du är väl inte hans morsa eller?

Inte ska man väl behöva passa en tid för att få frukost när man har skadat sig!?
Låter väldigt märkligt att en vuxen man inte behöver ha några måsten.
Jag tycker han låter enormt bortskämd.




Utöver det så förstår jag att det är svårt att be om hjälp hela tiden, men det måste ju göras. Jag hade blivit sårad om jag var i din sits och min sambo hade gnällt över att behöva hämta något åt mig.

 

[Mirtai]

Sv: Behöver höra er andra..

Jag förstår att det är jättejobbigt för er bägge!

Jag bröt ett ben för något år sedan och pajade knät. Det är inte alls lika illa som det du råkat ut för men det slet massor på mig och min man ändå. Mig för att jag hade ont och inte klarade någonting (fick till en början inte ens sätta ner foten i golvet) och honom för att jag inte klarade någonting och vi bara kunde vara hemma och inte leva det där aktiva livet vi var vana vid.

Men jag tänker att det måste finnas en del saker som kan underlätta din vardag. Om du inte når DVD:n så flytta upp den! Det måste väl gå att under en period ha den stående på så sätt att även du når.

Jag vet inte hur det är att sitta men en skrivbordsstol med hjul på hjälpte mig massor. Då kunde jag sitta på den i köket och åka mellan bord/spis/köksbänk och få med mig saker utan kryckor. Lite som en rullstol

 

[pulkaskurk]

Sv: Behöver höra er andra..

Förlåt, men din sambo låter som en gris.

Min sambo skulle aldrig i livet inte orka räcka mig någonting och tycka att det är jobbigt att hjälpa mig när det är grejer jag faktiskt inte kan göra själv.
Det är ju dessutom ett tillfälligt tillstånd, det handlar om några fjuttiga månader!
Jag tycker absolut att du ska ta hjälp av andra som vill hjälpa dig och sen försöka anpassa så du kan göra så mkt som möjligt själv.
Tur för din sambo att jag inte vet vem han är, han hade åkt på en redig utskällning annars!

Som någon annan sa, om det varit han då hade väl du pysslat om honom bäst du kan?

Jag får inse att jag är lyckligt lottad som har min karl som måste hjälpa mig med en det ena en det andra vareviga dag år ut och år in oavsett om han tycker det är kul eller ej och gnäller oftast inte.
Även om han såklart måste få ge uttryck när han tycker att livet är lite jobbigt precis som jag.

Annars tror jag man bara får acceptera att livet är skit och vissa dagar är man deppig.
Det finns nog ingen som är kroniskt glad, tror det är normalt att vara lite ledsen och deppig ibland helt enkelt och framförallt när det hänt sånt här skit.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Ja han behöver tänka lite mer vuxet ibland men det är så här vi valt att leva och det fungerar för oss. O vanliga fall i vardagen så tar jag hand om maten i 99% av fallen. Orkar jag inte så brukat han laga mat utan att klaga. Jag tar hand om tvätten och hunden. Ser till att duschen är ren och toaletten delar vi på med städningen. Han brukar hjälpa till när vi städar med först med att plocka undan allt som är framme sen dammsuger han. Jag torkar golvet och dammar. Vi delar oftast på disken (har diskmaskin). Men han är väldigt lat och verkligen hatar när någon säger åt honom att han 'måste'. Han hatar måsten. Men det behöver han lära sig att det inte går att undvika måsten för de där plasten måste ju faktiskt göras oavsett.

Hade det varit ombytta roller hade jag tagit hand om honom helt utan att klaga. Det är iaf vad jag tror i dagsläget att jag skulle göra. Trodde även att ja skulle få panik om ja skulle få operera ryggen (var på tal om steloperation med gamla skadan) men när jag väl skulle det så kunde jag inte bry mig mindre. Visst jag skulle säkert tycka det blir jobbigt emellanåt men jag skulle ändå utföra det arbete för jag vet att han inte kan och jag vet att han vill/behöver det han ber om.

Nej jag är inte hans morsa. Det vet han med. Men som sagt det är det här livet vi valt att leva. Det fungerar i dagsläget. Får jag jobb kommer läget att förändras. Då måste han hjälpa till mer.

Angående frukosten klarar jag inte av det själv och då måste jag passa tider för "mormor" som hjälper mig gör det innan jobbet så jag måste rätta mig efter henne då sambon redan åker till jobbet kl. 6.00. Hon tar även morgon promenaden med hunden och hjälper till med tvätten samt gör mat till oss ibland så sambon slipper ta allt själv. Jag måste även ta mina mediciner kl. 9.00 så klockan måste jag ändå ställa så jag inte missar dom. Och då är det ju bara att gå upp.

Ja jag blev väldigt sårad över det. Det var därför jag bröt ihop den gången. Det blev för mycket.

Angående dvdn så är det egentligen ett PS3 och står i ett skåp skyddat från damm och från hunden. Det är väldigt komplicerat att flytta det då vi dels inte har någon annanstans i närheten av Tv:n dom den kan stå samt att det var ett helheten att få dit kablarna o så. Men jag har en dvd i sovrummet tv. Kan tyvärr inte titta på den då ja inte kan ligga åt det hållet då de gör ont och vårat sovrum är så litet att vi.inte kan möblera på annat sätt.

Ang. Att sitta upp. Jag kan absolut inte sitta på en vanlig stol. Får super ont direkt. När vi äter sitter jag i ek badenbaden med ett lite högre rundare utebord bredvid. Den sitter ja bra i då ja kan reglera ryggstödet mycket. Måste dock ha mycket kuddar som stöd. I vardagsrummet så har vi som tur är en fåtölj som fungerar med lite extra kuddar. Kan inte sitta raklång utan måste sitta mer liggandes och det går i den fåtöljen. Annars hade en datorstol varit kanon i köket . Vi har tyvärr toan och köket på undervåningen och sovrum och vardagsrum på övervåningen så blir mycket spring i trappen. Väldigt jobbigt men väldigt bra träning för ryggen.

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Klart det är normalt att vara ledsen ibland. Men precis innan olyckan så började ja må dåligt psykiskt av att min rygg blev sämre och så dog min älskade morfar hux flux. Så de senaste två månaderna har det varit väldigt jobbigt psykiskt. Det blev för mycket redan innan olyckan och så hände det här. Precis innan begravningen o allt. Så nu har de lixom blivit som en bomb slagit ner i mitt huvud. Jag har missat all ork med detta. Det händer bara en dålig sak efter den andra. Känns inte som det finns eller kommer finnas några ljusa stunder alls just nu. Jag vet att det kommer bli bättre, men va hjälper det? Jag mår skit nu och vill ha hjälp att bearbeta det nu. Jag orkar inte mer!

Angående sambon så blev jag lite ledsen av det du skrev. Visst han kan vars en "gris" emellanåt men för det mesta är han helt underbar! Och det är klart det blir mycket för honom på en gång när han inte är van. Men han vänjer sig nog snart. Jag förstår honom med fast samtidigt kan jag inte gör något åt det. Det vet han med och han sa förlåt när vi pratade om det efter att han var sur. Det blev helt enkelt för mycket för honom just då.
Nu märker jag att jag försvarar honom massor men han kan ju heller inte få ge sitt ord här själv. Han har sina bra och sina dåliga dagar som vilken annan som helst och igår var väl en dålig dag. Tyvärr tog jag åt mig för mycket och han tog i för mycket men han sa förlåt sen.

 

[Mabuse]

Sv: Behöver höra er andra..

Jag har varit med om motsvarande, fast det var min man som var skadad, och bara fick ligga och stå i två månader. Vi hade dessutom en tiomånaders bebis att ta hand om. Det var självklart så att jag fick göra allt, det var ju bara att gilla läget. Tycker också din sambo låter lite bortskämd, det är väl bara att hugga i? Slitsamt är det förståss, med vad finns det för val?

 

[Fjordhast]

Sv: Behöver höra er andra..

Det lät väldigt jobbigt. Ja han har ju två val. Hjälpa mig eller skicka iväg mig. Och han vill ha mig hemma så han har ju själv uteslutit val nr två själv.

 

[Simply me]

Sv: Behöver höra er andra..

Inget roligt läge att vara skadad, och det har ju inte gått så lång tid sen du skadades. Men om du inte redan märkt att du sakta sakta blir lite bättre för varje dag så kommer det komma snart och du och din sambo kommer få in rutiner som fungerar. Allt brukar bli lättare när man har lite mindre ont och kan göra mer och mer själv. Aldrig lätt när vardagsrutinerna blir rubbade, tror det är lika jobbigt för er båda och är du van vid att göra mycket varje dag så är det också svårt att låta bli och kan man inte blir man frustrerad. Samtidigt som din sambo får mycket mer att göra som han inte är van vid. Låter som mormor är en jätteklippa var glad att du har henne.

Krya på dig och kom ihåg att du inte kommer ha lite ont och jobbigt i 4 månader, det blir bättre

 

[pulkaskurk]

Sv: Behöver höra er andra..

Klart det är normalt att vara ledsen ibland. Men precis innan olyckan så började ja må dåligt psykiskt av att min rygg blev sämre och så dog min älskade morfar hux flux. Så de senaste två månaderna har det varit väldigt jobbigt psykiskt. Det blev för mycket redan innan olyckan och så hände det här. Precis innan begravningen o allt. Så nu har de lixom blivit som en bomb slagit ner i mitt huvud. Jag har missat all ork med detta. Det händer bara en dålig sak efter den andra. Känns inte som det finns eller kommer finnas några ljusa stunder alls just nu. Jag vet att det kommer bli bättre, men va hjälper det? Jag mår skit nu och vill ha hjälp att bearbeta det nu. Jag orkar inte mer!

Angående sambon så blev jag lite ledsen av det du skrev. Visst han kan vars en "gris" emellanåt men för det mesta är han helt underbar! Och det är klart det blir mycket för honom på en gång när han inte är van. Men han vänjer sig nog snart. Jag förstår honom med fast samtidigt kan jag inte gör något åt det. Det vet han med och han sa förlåt när vi pratade om det efter att han var sur. Det blev helt enkelt för mycket för honom just då.
Nu märker jag att jag försvarar honom massor men han kan ju heller inte få ge sitt ord här själv. Han har sina bra och sina dåliga dagar som vilken annan som helst och igår var väl en dålig dag. Tyvärr tog jag åt mig för mycket och han tog i för mycket men han sa förlåt sen.

Klart det är skitjobbigt! Men alla har såna här perioder i livet och det är bara att stå ut och försöka göra det bästa av det.
Se till att göra saker du tycker om så kommer det bli lite bättre iaf, men det tar lite tid att ta sig ur en svacka och det finns liksom inga genvägar och mirakelmetoder för att det poff från ingenstans ska bli bättre utan det kommer att komma sakta smygandes.
Man måste liksom vara på botten och sen arbeta sig mot toppen.
Det är väl på så sätt vi lär oss att uppskatta våra fina stunder i livet.

Jag tror att vi som utsätts för sånt här skit får det för att vi klarar av det så det så!

Ja du försvarar honom och du behöver inte tycka som mig, man får tycka olika
Men när det händer såna här saker tycker jag ändå han är en skit som gnäller, han får liksom suck it up och bara göra med ett leende på läpparna oavsett om det känns pissigt.
Skylla på att han inte är van tycker jag är en löjligt lam ursäkt.
Sen att jag säger att han beter sig som en gris eller en skit så är ju det i just denna frågan och inte hur han är i stort för det vet jag ju ingenting om.
Alla har sina bra och dåliga sidor, men man kan faktiskt välja när man ska visa dem dåliga och det här var ett jävla dåligt tillfälle från hans sida att visa det.

 

[ASKAPLASKA]

Sv: Behöver höra er andra..

Men vad är det för bebis till karl du har? *skakar på huvet*
Förövrigt önskar jag dig lycka till och krya på dig.

 

[Sar]

Sv: Behöver höra er andra..

Efter vad du skriver tycker jag att din sambo beter sig barnsligt. Och jag tror faktiskt att olyckan kan ha något gott med sig ifråga om att han lär sig att ta sin halva av hushållsjobbet. Efter att ha tagit hela hushållsjobbet måste ju halva vara ett piss i Mississippi!

Jag kan faktiskt inte föreställa mig att min sambo skulle gnälla över att behöva skicka mig mjölken efter att jag blivit svårt skadad. Det är patetiskt.

Däremot kan jag tänka mig att vi skulle ha en hel del diskussioner ang. hur mitt intresse påverkade bådas våra liv efter en svår hästrelaterad olycka...

Jag hoppas att du snart blir bättre, det måste kännas oerhört jobbigt att bli så beroende av andras hjälp.

 

[dressyrteamet]

Sv: Behöver höra er andra..

jag va med om en ridolycka och skadade ryggen. Jag vet hur ont det kan göra. Jag kommer ihåg att bara att lägga sig i sängen var ett helsike utan dess like. Att komma upp var dagens omöjligaste projekt. Duscha....ja...man skrek rätt ut. Vardagen var ett helsike. Natten var ett helsike. Men mitt tips till dig är att så snart du kan, så kämpa emot smärtan. Inte undvika den. Ju fortare man tar tag i det (och ja, man skriker rätt ut för det gör ont) ju fortare tillfrisknar man. Eller,,,,iallafall blir bättre. Jag var ensam hemma större delen av dagarna. Mina föräldrar bodde 6 mil bort och sambon jobbade lika långt ifrån och var bara hemma på kvällarna.

 

[Raja]

Sv: Behöver höra er andra..

Jag tror du måste ha lite mer tålamod. Min dotter råkade ut för samma skada i februari och har fortfarande ont även om hon nu har börjat promenad-motionera. En fraktur tar minst 8 veckor att läka, sedan kommer rehabilitering. Min dotter säger också att den smärta hon känt av skadan i ryggen det värsta hon varit med om.

Det är frustrerande och jobbigt men det finns ingen easy way out.

Angående din morfars begravning så är det ju svårt eftersom det är en gång och kan inte göras om. Men min tro är att det spelar ingen roll var man är, huvudsaken är var man har tankarna. Men som sagt, det är min tro.

Påfrestningen på sambon är också jobbig, men försök att få hjälp. Oftast behöver man bara be om den så hjälper folk till.