Bebis som ger upp fort

[SpanskaLoppan]

Jag förstår inte riktigt hur ni lyckas läsa in att jag vill skynda på honom, ändra på honom och inte är nöjd?
Det är en fullkomligt underbar unge som jag älskar mer än livet. Han får vara precis hur han vill men att vilja stötta honom i sånt som just för honom är svårt är ju knappast att vara elak?
Jag är inte heller riktigt så ointelligent som vissa verkar ta för givet. Efter några års psykologi och psykiatri studier så är jag mycket väl medveten om att möjligheten finns att jag läser in onödigt mycket i beteendet pga hur mycket jag själv lidit av att bete mig just så.

Därför kändes det som en bra grej att kunna få input från andra människor. Men frånsett två stycken har jag mest blivit idiotförklarad och anklagad för att inte uppskatta eller njuta av mitt barn.
Näe jag håller mig nog till andra ställen att diskutera hädanefter...

 

[Gnist]

Fast att folk anser att du läser in alldeles för mycket i ett helt normalt beteendet för en 9,5 månaders bebis är knappast att idiotförklara dig. Snarare borde det få dig att pusta ut och känna att du just bara är färgad av dina egna problem och att inget egentligt problem föreligger hos ditt barn..

 

[Miks]

@SpanskaLoppan Jag har två barn som är väldigt olika varandra. De har de varit sedan de kom ut. Vi brukar skämta om att sonen som nu är 7,5 kom ut nöjd och glad och har fortsatt så. Dottern däremot kom ut och var arg. Och hon har mycket temperament och tempo. Hon fyller 2 år precis i dagarna.

Sonen har varit lite som du beskriver din son. Lugn, försiktig, tittat på när någon snott grejer av honom. Han har aldrig velat prova något han vet att han inte grejar på första försöket. Vi har fått puscha honom mycket. Vissa gånger tills vi alla grinar av frustration. När det väl lossnat så har han varit världens stoltaste. Typ cykla. Som vi har kämpat Sen när han knäckte koden är det det bästa han vet Vi jobbar mycket med positiv förstärkning på honom. Han behöver prova korta stunder, lyckas mini lite och sen bryter man för att sedan ta upp tråden igen senare. Läsning tragglar vi med här hemma nu.

När han var liten var han sen med nästan allt utom att prata. Han kunde inte gå, han kröp inte, han kunde inte rita, han staplade inga klossar. Däremot kunde han berätta för BVC sköterskan vilka färger klossarna hade och att mamma kunde rita både bilar och hästar.

Vår lilla är helt annorlunda. Hon är fysisk, modig, kan allt och ryter ifrån ordentligt när något inte passar henne. Hon tvekar inte att säga ifrån till flera år äldre dagiskompisar som direkt backar. Henne har vi helt andra saker att jobba med.

Jag tycker att det är bra att du uppmärksammat redan nu hur din son beter sig. Och att du kan känna igen dig i honom och kanske stärka upp honom där du vet att du haft det kämpigt. Det vore ju konstigt om du inte gjorde det tänker jag.

Mvh Miks

 

[sillysinta]

Orkar inte läsa hela tråden eller diskussionerna utan går direkt till vad som efterfrågades istället.
Uppmuntra försök att göra saker, inte att han lyckas. Strunta i slutresultatet. Det är försökandet som skall berömmas.

Det gäller även barn som har det lätt för sig. Det blir så lätt hänt att man inte lär sig att jobba och prova, och då sitter man där senare i livet och har det mindre kul för man är så van att få allt automatiskt.

Det är heller inte kul att vara rädd för att försöka. Så uppmuntra försök, inte resultat.

 

[Javan]

Tips om du funderar kring ditt barns självkänsla tycker jag du ska läsa Petra Krantz med känsla för barns självkänsla

Många bra tankar!