Bebis som ger upp fort

[SpanskaLoppan]

Sonen är, ganska exakt 9,5 månad. Frisk och pigg och "normal" i utvecklingen.
Men han ger upp så snabbt när det "inte går". Dvs när han ska lära sig nåt nytt och det inte funkar på de första två-tre försöken så blir han jätteledsen och ger upp.
Jag känner igen det från mig själv som barn och minns känslan av hopplöshet och misslyckande och hur begränsande det var. Så mycket jag ville prova men undvek för att jag var säker på att jag skulle vara dålig på det.
Jag vill hjälpa sonen att styra ifrån det beteendet innan det är befäst så att han slipper känna så. Men hur gör man?
Öser på med beröm när han provar nya saker och massa hurrarop när han lyckas. När det inte går så bra försöker jag peppa ändå och "kom igen, friskt vågat" osv.
Känner mig inte orolig för hans utveckling utan mer att han ska utveckla samma dåliga självkänsla som jag brottas med varje dag...

 

[Teilani]

Nu är inte din son så gammal att det går att dra slutsatser om hur han kommer att hantera motgångar i framtiden. Jag tror många små barn helt enkelt inte har tålamod att prova så många gånger och att känslorna ligger väldigt nära när det går på tok.

Min unge började karriären med att krypa/åla baklänges (som så många andra) han blev ju mycket upprörd när det inte funkade och han var inte alls villig att träna eller låta sig lockas av den uppmuntrande mamman.

Men allt eftersom så blev han ju större och kunde göra mer grejer och då kom också lusten att försöka göra saker och prova igen om det inte funkade första gången. Men oftast så "gav han upp" efter några försök, blev arg och så gick det nån timme så var han på det igen.

Jag uppmuntrar alltid när han försöker med något nytt, men om det inte går så försöker jag hålla mig neutral. "Nähä, det gick inte den här gången, det kanske går en annan gång." Jag vill att han ska känna att det inte är en big deal att misslyckas, men jag vet inte om jag har rätt taktik.

Jag tror att du kommer att få till det alldeles utmärkt, men oroa dig inte för att han inte försöker 30 gånger i ett svep. Den typen av tålamod har inte en bebis.

 

[Tassetass]

Känn lugnet. Barn är gjorda för att försöka och misslyckas i den där åldern, jag skulle inte börja fundera i termer som självkänsla och självförtroende förrän barnet är äldre. L var likadan i den åldern och är det fortfarande till viss del (20 månader).

(Hon var väl runt året när hon fick en leksaksbil som man kunde stoppa in olika klossar i genom motorhuven och så plockade man ut klossarna genom bildörren. Hon försökte få klossarna genom hålen en eller två gånger, sen öppnade hon bildörren och kastade in klossarna den vägen. )

 

[Luff]

Njut av vad ungen gör istället för att se problem i vad hen inte gör så blir det inte en så stor grej. Du tenderar ju att förstora upp misslyckandena. Tjises, ungen är inte ens ett år och föräldern har prestationsångest. Äta, sova, bajsa, leka. Det är vad så små barn ska göra utan att det blir så himla ångestskapande. NJUT.

 

[TinyWiny]

Hon försökte få klossarna genom hålen en eller två gånger, sen öppnade hon bildörren och kastade in klossarna den vägen. )

Smart tös Hon kanske brås på sin mor?

@SpanskaLoppan Jag tror du lägger in mer än du behöver i det här. Jag förstår fullkomligt din reaktion och att du inte vill att ditt barn ska känna som du gjorde men det är helt normalt att göra som ditt barn gör. De testar, misslyckas och lyckas. Det är genom misslyckandena de lär sig Gör ingen grej av det utan trösta när det inte går vägen och släpp det sedan. Det gör nämligen ditt barn Det är först när omvärlden gör en grej av att lyckas/misslyckas som det blir jobbigt. Självklart ska man berömma och så när barnet lyckas men inte överdriva det heller. Som sagt, det är genom att misslyckas vi alla lär oss hur man ska göra för att lyckas

 

[SpanskaLoppan]

Njut av vad ungen gör istället för att se problem i vad hen inte gör så blir det inte en så stor grej. Du tenderar ju att förstora upp misslyckandena. Tjises, ungen är inte ens ett år och föräldern har prestationsångest. Äta, sova, bajsa, leka. Det är vad så små barn ska göra utan att det blir så himla ångestskapande. NJUT.

Ursäkta? Prestationsångest? Var läser du att jag vill att han presterar?
Jag skriver ju att jag inte är det MINSTA orolig för hans utveckling. Han ligger före "mallen" i en del och efter i annat. Och veckan efter har det ändrat sig. Inget ovanligt.

Det jag reagerat på är att han ger upp betydligt fortare än andra jämnåriga. Han har också en förmåga att bara ta skit utan att göra mer än sitta och se ledsen ut, tar andra barn något från honom så sitter han bara och gråter helt tyst utan en ansats till att ta tillbaka eller påkalla uppmärksamhet.
I den här världen där det bara är den som gapar högst som får något så blir jag orolig att min son har ärvt den del av min personlighet som jag kämpat så hårt för att kunna leva med. Är det Prestationsångest?

Jag är tyvärr inte utbildad pedagog så jag har inte stenkoll på exakt vad man behöver oroa sig för och inte. Jisses!

 

[Tassetass]

Smart tös Hon kanske brås på sin mor?

Nä, det är nog fadern som bidragit med den listiga egenskapen. Jag hade kastat bilfan i väggen.

 

[SpanskaLoppan]

Mer allmänt så är jag ganska lugn. Det är inte så mycket som oroar mig. Just nu har han sedan en vecka vägrat äta annat än gröt och fruktpure. Knappt det. Men han ligger högt i vikt trots att han dessutom är lång så sålänge han är pigg och glad så får han väl käka gröt då.

 

[Hyacinth]

Mer allmänt så är jag ganska lugn. Det är inte så mycket som oroar mig. Just nu har han sedan en vecka vägrat äta annat än gröt och fruktpure. Knappt det. Men han ligger högt i vikt trots att han dessutom är lång så sålänge han är pigg och glad så får han väl käka gröt då.

Jag tänker att de ändrar sig snabbt och mycket i den åldern. De ger upp fort, sen på igen.
BARNET blev alltid tokarg om nån så mycket som sneglat på hens saker. Det gick över, men var högljuddt ett tag. Sen följde BC-perioden. Alla skulle vara inom PET-håll. Tänkte man tanken att gå och kissa föll världen samman. Sov bra-sen katastrofalt.
Åt allt- åt inget. De ändrar sig 100 gånger. Känner man igen drag av sig själv man inte gillar eller är helt bekväm med blir det naturligt att man oroar sig.

 

[Luff]

Ursäkta? Prestationsångest? Var läser du att jag vill att han presterar?
Jag skriver ju att jag inte är det MINSTA orolig för hans utveckling. Han ligger före "mallen" i en del och efter i annat. Och veckan efter har det ändrat sig. Inget ovanligt.

Det jag reagerat på är att han ger upp betydligt fortare än andra jämnåriga. Han har också en förmåga att bara ta skit utan att göra mer än sitta och se ledsen ut, tar andra barn något från honom så sitter han bara och gråter helt tyst utan en ansats till att ta tillbaka eller påkalla uppmärksamhet.
I den här världen där det bara är den som gapar högst som får något så blir jag orolig att min son har ärvt den del av min personlighet som jag kämpat så hårt för att kunna leva med. Är det Prestationsångest?

Jag är tyvärr inte utbildad pedagog så jag har inte stenkoll på exakt vad man behöver oroa sig för och inte. Jisses!

Jepp, det är prestationsångest. Att göra något är att prestera. Du har ångest för att ungen inte anstränger sig för saker o ting utan hen ger upp. Lugn. Jag skulle tycka det var skönt att inte hen gapar o vrålar av frustration.

 

[ako]

Jepp, det är prestationsångest. Att göra något är att prestera. Du har ångest för att ungen inte anstränger sig för saker o ting utan hen ger upp. Lugn. Jag skulle tycka det var skönt att inte hen gapar o vrålar av frustration.

Fast det är ju inte DET hon oroar sig för. Hon är orolig för att barnet för son egen skull är för försiktig och därför kanske skulle bli hunsad och överkörd av andra. Inte för att han inte "klarar av".

 

[SpanskaLoppan]

Fast det är ju inte DET hon oroar sig för. Hon är orolig för att barnet för son egen skull är för försiktig och därför kanske skulle bli hunsad och överkörd av andra. Inte för att han inte "klarar av".

Tack! Du fattar!
De här dragen jag känner igen från mig själv gjorde min skolgång till ett helvete och jag kämpar fortfarande med känslorna av otillräcklighet och hur dålig jag är, att jag inte klarar något.
Som barn, även mycket liten enligt min mamma, bad jag aldrig om hjälp. Var något annat barn dum mot mig tog jag på mig skulden och hoppades att ingen såg att jag låtit hen vara dum mot mig. Sa inte ifrån, vad inte om hjälp. Gick bara runt med känslan av hur dålig och mesig jag var.
Oavsett arv via gener eller beteende så vill jag verkligen att min son ska slippa känna så hela sin skolgång. Jag känner ju igen beteendet. Som sagt, om något annat barn rycker nappen ur hans mun så gråter han. Men tyst och stilla. Inte ett pip av ogillande eller minsta försök att få uppmärksamhet. Han bara sitter på rumpan och tårarna trillar nerför kinderna.

 

[SpanskaLoppan]

Jepp, det är prestationsångest. Att göra något är att prestera. Du har ångest för att ungen inte anstränger sig för saker o ting utan hen ger upp. Lugn. Jag skulle tycka det var skönt att inte hen gapar o vrålar av frustration.

Hellre vråla av frustration än att bara ge upp direkt alldeles ljudlöst och bli sittande.

 

[SpanskaLoppan]

Det är ju alltså inte så att jag vill pusha att han ska kunna gå själv och säga en massa ord innan ettårsdagen.
Funderingen är väl mer åt hållet ifall man kan stärka självkänslan redan på såhär små? Eller måste man vänta till barnet redan är "hunsad" av dagiskompisarna?
Att fixa allt åt honom utan att han ens "säger till" känns ju bara som ett effektivt sätt att göra honom mer hjälplös än han behöver vara.

 

[Amha]

Ursäkta? Prestationsångest? Var läser du att jag vill att han presterar?
Jag skriver ju att jag inte är det MINSTA orolig för hans utveckling. Han ligger före "mallen" i en del och efter i annat. Och veckan efter har det ändrat sig. Inget ovanligt.

Det jag reagerat på är att han ger upp betydligt fortare än andra jämnåriga. Han har också en förmåga att bara ta skit utan att göra mer än sitta och se ledsen ut, tar andra barn något från honom så sitter han bara och gråter helt tyst utan en ansats till att ta tillbaka eller påkalla uppmärksamhet.
I den här världen där det bara är den som gapar högst som får något så blir jag orolig att min son har ärvt den del av min personlighet som jag kämpat så hårt för att kunna leva med. Är det Prestationsångest?

Jag är tyvärr inte utbildad pedagog så jag har inte stenkoll på exakt vad man behöver oroa sig för och inte. Jisses!

Det där med att barnen tar ifrån saker och barnet inte protesterar riktigt känner jag igen från min äldsta. Hon var sån innan hon började på den första förskolan. Där blev hon i stället raka motsatsen och det gick väldigt fort. Det var så pass att man fick bromsa henne då hon skulle ha allt i stället.

Nu ger hon lätt upp ibland. Hon är 3.5 år. Då kan man tappa skorna för de är jättetunga och ramla över sandkorn. Det är där jag känner att jag som förälder kan gå in och stärka och hjälpa barnet. Något som är extra svårt just nu är att ta av sig byxorna. De fastnar alltid vid fötterna. Vi skojar ganska mycket i familjen så vi brukar försöka göra någon rolig grej av att hon klarade det. "Men! Du kunde ju inte sa du ju!" Brukar locka fram ett leende och hon växer flera centimeter när hon kan berätta att jo, det kan hon visst!

Ibland har jag hjälpt barnen på traven när de försöker något. Ett exempel är när de försöker gå så sätter man sig en bit ifrån så de måste ta ett eller två steg för att komma till mig och så lägger man till mer sen. Blir barnet ledsen eller rädd kan jag sträcka ut handen så de kan ta tag där i stället för att t.ex ramla. Det ska ju vara lite roligt också att lära sig nya saker. Man får misslyckas, det tillhör, men att ibland sätta sig och öva tillsammans med barnet kan ju vara väldigt roligt för alla inblandade och barnet får prova att lyckas och se hur övningen känns.

 

[mandalaki]

Tack! Du fattar!
De här dragen jag känner igen från mig själv gjorde min skolgång till ett helvete och jag kämpar fortfarande med känslorna av otillräcklighet och hur dålig jag är, att jag inte klarar något.
.

Det låter som att det är de känslorna du projicerar på honom men låt honom för Guds skull inte behöva känna din ångest när han "ger upp". Det är den största otjänsten du kan göra honom.

Han är för jösse namn bara 9,5 månader. Låt honom utvecklas i sin egen takt.

 

[SpanskaLoppan]

Det låter som att det är de känslorna du projicerar på honom men låt honom för Guds skull inte behöva känna din ångest när han "ger upp". Det är den största otjänsten du kan göra honom.

Han är för jösse namn bara 9,5 månader. Låt honom utvecklas i sin egen takt.

Upprepar mig. Jag är inte orolig alls för hans utveckling. Inte det minsta.

 

[Sunshine]

Han är ju för liten ännu, men om beteendet kvarstår när han blir lite äldre (och det visar sig vara ett problem) så kan du prata med honom och uppmuntra andra reaktioner. Precis som man gör med barn som är FÖR fysiska. Det viktiga är ju att du är medveten och kan hålla ett öga. Men gör inte en höna av en fjäder, det är väldigt lätt att projicera sina egna känslor på sitt barn. Det kan hända att han har ärvt denna sidan av din personlighet, men det betyder inte att det kommer att bli ett problem för honom i framtiden såsom det var för dig.

 

[Gnist]

Upprepar mig. Jag är inte orolig alls för hans utveckling. Inte det minsta.

Men han ger upp så snabbt när det "inte går".

Jag känner igen det från mig själv som barn och minns känslan av hopplöshet och misslyckande och hur begränsande det var.

Jag vill hjälpa sonen att styra ifrån det beteendet innan det är befäst så att han slipper känna så.

Känner mig inte orolig för hans utveckling utan mer att han ska utveckla samma dåliga självkänsla som jag brottas med varje dag...

Nej, men du är orolig över att han ska "ärva" din egen låga självkänsla, helt uppenbart och att uppmärksamma det, projicera din egen ångest över att han ska må som du kan göra det värre.

Knatten är inte ens året än, självklart ger han upp om något inte går som han hade "tänkt sig", men så länge han försöker igen med jämna/ojämna mellanrum så är det ju inget problem. Är han likadan under kommande år, att han provar något 2 gånger och sen ger upp så kan det vara läge att oroa sig, men kanske inte då över ev självkänsla utom om där är något fel.

Det är helt normalt i den här åldern att inte prova, prova, prova tills det lyckas, men om han är likadan som 7-åring så är det inte fullt lika normalt att ge upp så "lätt"

 

[Sedna]

Upprepar mig. Jag är inte orolig alls för hans utveckling. Inte det minsta.

Allt är utveckling. Förmågan att uttrycka vilja, förmågan att uttrycka känslor, att utveckla strategier för att få sin vilja igenom osv.

Du ser beteenden hos barnet som du relaterar till dig själv och dina känslor, men låt honom vara ett litet barn och låt honom vara sig själv! Bekräfta att han duger som han är. Uppmuntra honom att prova men gör ingen grej om han misslyckas. Då får han möjligheten att utveckla sig själv utan prestationskrav. Annars tror jag risken är stor att du skapar en kopia av dig själv och det är ju det du inte vill.